Inte bara ben

När det här skrivs har en av årets första värmeböljor just börjat klinga av. Termometern utanför mitt fönster visar 17 grader och dalande, men i parken på andra sidan gatan har två juniystra unga män bestämt sig för att sommaren redan är här. Folkölen flödar av allt att döma. De har bar överkropp, och de har shorts.

Det är sådana saker som får telefonen att börja ringa hemma hos Magdalena Ribbing. Den gör det inför varje sommar nu för tiden. Tidningar och tv-redaktioner hör av sig till landets mest kända folkvettsexpert, och de undrar alltid samma sak: »Är det verkligen okej att ha shorts på sig i stan?«

– Det är en återkommande fråga så fort det blir varmt ute. Journalister ringer och folk mejlar in till min frågespalt på DN.se. Shorts är, vid sidan av frågor om urringningar, barn och hundar, det som ger mest kommentarer i spalten. Så fort jag säger något om shorts blir det bråk. Folk kommer höra av sig efter den här artikeln också, säger Magdalena Ribbing.

Bara senaste veckan har debatten om de exponerade innerstadsbenen rasat i Stockholmsbladet City, på sajten Stureplan.se och bland åtskilliga bloggare. De flesta ansluter sig till en liberal hållning, kortbyxor är acceptabla i stadsmiljö. Men långtifrån alla.

Vad etikettreglerna föreskriver råder det ingen tvekan om:

– Jag ger alltid samma svar. Man ska inte ha shorts på jobbet, på krogen eller i mataffären. Det här handlar inte bara om en enskild persons lurviga ben som, antagligen eftersom det är sommar, dessutom är svettiga. Det handlar om hänsyn till andra människor. Vi ingår i ett sammanhang, vi är inte ensamma, säger Magdalena Ribbing.

Shortsvett är alltså enligt Ribbing en fråga om mellanmänsklig respekt, vilket kan förklara varför shortsens vara eller inte vara i stadsbebyggelse väcker så starka känslor. Få shortsbärare vill ju bära oket som hänsynslösa drumlar.

Samtidigt tycks många ha allt svårare att förstå hur de där extra decimetrarna blottad hud kan uppfattas som så äckliga och provocerande. Svenskarna, precis som västvärldens övriga befolkning, går nämligen mot en mer och mer avslappnad klädstil. Även om rådande trender inom modevärlden under våren dikterat diskreta dräkter för kvinnor och klassiska kavajer för män, är den generella rörelsen tydlig: vi klär oss slappare för varje år som går.

Och vi gör det för att vi trivs med det.

Detta illustreras av en anekdot från andra sidan Atlanten. Efter ett besök vid Grand Canyon i augusti förra året fotograferades Michelle Obama på väg ut från Air Force One i korta, grå friluftsshorts. Bilderna spreds blixtsnabbt över nätet och toppade Googles sökningar bara timmar ­senare. Amerikanska tv-ankare, övertygade om att googlestatistiken speglade befolkningens bestörtning över att unionens första dam bar robusta friluftskläder i ett officiellt sammanhang där klänning eller kjol enligt traditionen varit mer på sin plats, talade snart om »upprörda kritiker« som reagerat på Michelle Obamas klädval.

Vilka kritikerna var preciserades dock aldrig, och det av förklarliga skäl. Det fanns nämligen inga. När nättidningen Huffington Post ett par dagar efter händelsen – som snabbt döpts till »Shorts­gate« – publicerade en läsarundersökning om Michelle Obamas klädval, tyckte en överväldigande majoritet tvärtom att presidentfrun hade all rätt i världen att visa sina ben.

Det var ju »modernt«.

Den här historien säger något om hur icke-nyheter blir uppblåsta i perioder av nyhetstorka. Men den avslöjar också västvärldens allt mindre formella inställning till kläder. Patrik Steorn, modevetare och tidigare lektor på Stockholms universitet, förklarar:

– Stilkoder är en process i ständig förändring och reflekterar samhällsutvecklingen i övrigt. Folk har i någon mening aldrig jobbat så mycket som i dag, men samtidigt är gränsen mellan arbete och fritid mer flytande än någonsin. Detta syns också i hur vi klär oss. Vi skickar ju, både medvetet och omedvetet, signaler till omgivningen med våra kläder. Genom att klä oss mer avslappnat, och använda vad som i grunden är fritidskläder i sammanhang som tidigare föreskrev en mer formell klädsel, visar vi att vi hänger med i utvecklingen.

Pelle Strandberg är konsult på Strandberg Haage, en pr-byrå med flera banker bland sina klienter. Enligt Strandberg är den här utvecklingen uppenbar även i affärsvärlden.

– Jag satt i en videokonferens med en kund nyligen, både svenskar, danskar och norrmän deltog. Ingen hade slips, och bara en hade vit skjorta. Jag reagerade på det eftersom jag aldrig varit med om det tidigare.

Även om det fortfarande är en bit kvar till shorts på finanskontoren, tror Strandberg att en mer avslappnad klädstil numera accepteras i de flesta sammanhang.

– Det känns bara som en tidsfråga innan du ser shorts på mer formella cocktails och trädgårdsfester. Det är som med röda chinos som kom för ett par år sedan. När inflytelserika personer i rätt kretsar bär ett plagg blir det plötsigt okej för alla andra också.

Här kan det vara på plats med ett påpekande. Precis som det är skillnad på folk och folk – det krävs sannolikt självsäkerhet uppbackad med ett hyfsat CV för att göra röda chinos accepterat i affärskretsar – är det också skillnad på shorts och shorts.

I dag kommer de i alla längder, material och passformer. »Cityshorts« är ett relativt nytt begrepp, som illustrerar just den upplösning mellan arbete och fritid som Patrik Steorn talade om ovan. Det är helt enkelt en urbaniserad form av ett plagg som länge varit otänkbart i en miljö som vi framför allt förknippar med arbete: staden.

Och de svenska sommarstäderna har 2010 förutsättningar att bli de naknaste i mannaminne. Vid sidan av dagens allmänt förslappade stilideal möts nämligen trendcyklerna, både inom dam- och herrmodet, just den här säsongen i vad som mycket väl kan vara sin mest lättklädda punkt sedan 1980-talet. På catwalken frossar designer som Dolce & Gabbana, Stella Mc­Cartney och Marc Jacobs i både kortkorta jeansshorts och mer sobert dressade varianter. Samtidigt visar märken som Chloé och Miu Miu klänningar och blusar i transparenta material, där det görs en poäng av att plaggen framhäver underkläderna.

Det här är alltså kläder skapade för staden och de mer eller mindre professionella miljöer vi här rör oss i. Modemagasinet Glamours chefredaktör Jonna Bergh Wahlström tycker till och med att man kan tala om en sorts nakentrend.

– Man kan säga att det finns en sådan. Många designer har jobbat med en avklädd känsla inför sommaren: hudnyanser, tydliga underkläder, korta kjolar och shorts. Det är framför allt mycket ben.

Jonna Bergh Wahlström tror inte heller att den här stilen skulle vara ett problem i mer formella sammanhang.

– En tjej kan gå till en cocktail i jeansshorts i dag – om hon till det bär en snygg, dressad kavaj och bra skor. En bra regel när man går på fest är att visa värden respekt genom att anstränga sig. Om den ansträngningen är att ta på sig kläder som känns speciella och genomtänkta spelar det ingen roll att man visar mycket ben.

– Men det är en fin balans mellan bra och katastrof. Som allt annat handlar det väldigt mycket om hur man kombinerar saker. Jag kan sitta här och säga att det känns jättehett att visa bh:n, för det är trendrätt. Men att bara flasha bh:n rakt upp och ner funkar inte. Man måste göra det på rätt sätt.

Att det finns rätt – och följaktligen fel – sätt att klä sig är förstås inte särskilt förvånande ur ett renodlat modeperspektiv. Men det speglar också stilreglernas mer generella funktion. Vilka kläder vi bär i vilka sammanhang är i slutänden en fråga om moral. Patrik Steorn igen:
–  Det finns många extremt korta kjolar på gatorna, men det diskuteras inte alls längre i samma utsträckning som korta shorts på män. Kvinnokroppen har kodats sensuellt så länge, och därför är det lättare att acceptera en lättklädd kvinna än en lättklädd man.

Modet, menar Patrik Steorn, skapar ofta plagg och stilar som tänjer på gränserna för den rådande moralen. Gatu­modet har som bekant givit oss punk och hiphop, ­stilar som inledningsvis upprört folk var de än dragit fram i världen. Och genom sina kollektioner ställer catwalkens designer mer subtila men minst lika medvetna frågor om vad som är acceptabelt i samhället.

På samma sätt kan man säga att vett och etikett och det trendmässigt korrekta befinner sig i en ständig dialog. Sommarens stadscentrerade nakentrend är ett exempel på detta.

Den som vill slippa blottad hud i sommar bör kanske stanna på stranden?