Jakten på livets mening

Den moderna västerlänningen har tappat tråden, och därmed Meningen med alltihop. Det är i alla fall vad filosoferna hävdar, sedan ett par århundraden.

En ny bok tar 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard till hjälp för att visa vägen och hitta en mening: i »Konsten att leva innerligt« ordinerar prästen Ted Harris och journalisten Ann Lagerström allvarsamhet som botemedel.

Religionsfilosofen Lena Edlund vill snarare avdramatisera begreppet livsmening; hon har nyligen lagt fram en avhandling i ämnet vid Uppsala universitet, »Att fånga det flyktiga«. Ta inte mening så högtidligt, är hennes råd.

Den moderna människan har kanske allt, men ändå ekar det tomt, längst därinne. Eller så är det någonting i livet som skaver, som det står i »Konsten att leva innerligt«.

– Att leva innerligt – det innebär att ta livet och dig själv på yttersta allvar, säger Ted Harris en eftermiddag på tjänsterummet i Adolf Fredriks församling i Stockholm.

I boken ges en vägledning i existentialism för den moderna människan, och läsaren får hålla den danske filosofen Søren Kierkegaard i handen i sökandet efter livets mening. Han slog fast att meningen med livet faktiskt är livsviktig. Vad han lär ut är att med innerlighet kommer meningen av sig själv.

Så ser också Ted Harris på saken.

Men, säger han med allvarsam uppsyn: att vara innerlig är en stor utmaning.

– För det är svårt att gå mot strömmen, vilket är vad man faktiskt måste göra. Då kan man ju bli upphängd på ett kors. Och det är det inte många som orkar med.

En av 1900-talets mest inflytelserika tänkare, tyske existensfilosofen Martin Heidegger – påverkad av bland andra Kierkegaard – skrev om den moderna tidsåldern att den kännetecknas av en »Glömska av Vara«. Människan har glömt bort sitt sammanhang med varat, tillvaron och kosmos.

På 2000-talet har bland andra norske filosofen Lars Svendsen uttryckt saken så här: I moderniteten blir subjektet avskilt från traditionen och måste söka sig nya meningar. Det moderna subjektet söker mening genom överskridanden av olika slag men står ännu mer avklätt efter varje nytt överskridande.

Andra nutida tänkare menar att det just är bristen på mening som gör västerlänningen så besatt av att finna lyckan.

Religionsfilosofen Lena Edlund vill göra begreppet livsmening mindre laddat. Hon ser det som för kravfyllt.

– Man kan bli stressad av det, känna att man är en av dem som ännu inte fattat, fast man är 43. Och det i ett samhälle som kräver att man ska vara så lyckad.

Hon är influerad av bland andra filosofen Edith Wyschogrod, postmodernist verksam i USA, som betonar vikten också av kroppsliga erfarenheter. Och Lena Edlund vill hellre tala om existentiell mening. Denna står att finna i det som ger en djup tillfredsställelse. I det viktiga. Det man på djupet känner är meningsfullt.

Vad är mening för henne själv? Nyblivna doktorn i religionsfilosofi svarar eftertänksamt, exemplen är jordnära:

– Det finns många olika meningsfullheter. Det kan vara att hjälpa till i ett soppkök, att cykla med min systerdotter, mitt måleri. Både stora och små saker. Att göra lite fint när du skulle komma hit. Att göra en vänlighet mot någon. Eller se någon hjälpa en annan människa, säger hon och lutar sig tillbaka i den mörkröda soffan i vardagsrummet hemma i Uppsala.

Som hon ser det har mening framför allt att göra med relationer, närhet och vänlighet. I mötet och samvaron med den andre. I att dela tillvarons villkor. Något som kan låta tämligen självklart – men som i realiteten tycks komma mer och mer i andra eller fjärde hand i vår karriärsugna, prylgalna och individualistiska värld. Eller? Om man riktigt tänker efter, är riktigt uppriktig.

Inte konstigt om en känsla av meningslöshet ligger där och skvalpar i bruset, menar Lena Edlund.

– Människor har blivit mer ensamma också med den här typen av frågor när samhället har omvandlats och det gamla trygghetsbygget monterats ner.

Något tillspetsat är det också så, att när samhällsmedborgarna inte längre tycker sig leva i en enda stor gemenskap, som det svenska folkhemmet – utan är en samling enskilda individer som ska fixa sitt – har också det gemensamma språket för just frågor om livsmening gått förlorat, resonerar hon. Gemenskapsspråket. Olika personer menar olika saker när de samspråkar. Talar förbi varandra. Det tar då lång tid att bygga upp en gemensam plattform för ett konstruktivt och djupare samtal om mening. Och det hinns inte med.

– När dem samtalen tar slut, kan också en känsla av meningslöshet inträda. För att verkligen tala om mening är väsentligt. Det är meningsfullt i sig.

– Min avhandling är en protest också mot att vi pratar så mycket om hur viktigt det är att sköta om oss, och använda tiden rätt – men att ingen egentligen gör det. Om man ska uppleva mening måste man vara i sig själv.

Hon återkommer till det där man själv tycker är viktigt. Förkroppsliga det viktiga, som hon säger. Där finns meningen. I stället för att känna dig misslyckad för att du aldrig har tid: gör slag i saken. Åk och hälsa på din gamle farbror. Eller anmäl dig som volontär i en hjälporganisation. Det där du egentligen värderar högt. Då tar du också större ansvar – vilket i sig är tillfredsställande, och ökar på din känsla av mening, säger Lena Edlund.

Här är hon och prästen och Kierkegaardforskaren Ted Harris överens. Med sitt handlande visar man vem man är – och det är det som är meningen, som Ted Harris säger.

– Kanske har du i själva verket ägnat dig åt sådant som andra tycker att du ska göra. Gjort karriär, i stället för att åka till den där byn i Tanzania och hjälpa de där ungdomarna, som du innerst inne vill. Och hur skulle det förresten gå då med allt det där du äger och har?

Ted Harris har läst, forskat och skrivit om Søren Kierkegaard och hans väg i 30 år. Och varit präst i Adolf Fredriks församling i 20.
– Jag har alltid varit intresserad av det filosofiska inom teologin. Och Kierkegaards betoning på individen blev för min egen del ett förlösande verktyg, på 70-talet.

Fast kyrka och kierkegaardsk filosofi är ingen självklar kombination, kan man konstatera. Kierkegaard stormade mot en del kyrkliga traditioner på sin tid – så Harris är inte okontroversiell. Som han säger själv: hans arbete är inte alltid enkelt. Men meningsfullt.
Så hurdan är den kierkegaardska innerligheten?

– Det är svårgripbart, men man kan säga att det finns tre grunddrag i den: medvetenhet i allt jag gör, att välja hur jag ska förhålla mig till omvärlden, och att handla därefter.

Och ja, det handlar om att känna efter på djupet.

– Vi har glömt bort vad det är att existera, och vad innerlighet är, på grund av för mycket vetenskap. Det sa Kierkegaard redan 1846. Sen dess har ju materialismen och avhumaniseringen av människan bara fortsatt.

– För egen del tillhör jag mystikriktningen inom kyrkan, jag är franciskan – och vi betonar individens möjlighet att förhålla sig till det gudomliga. Det är det väsentliga. Sen tror jag att livets innersta rörelse och mål är mer liv, ett förmerande – i stället för ett förminskande. Annars skulle det ju ta död på sig själv.

Harris menar att det är viktigt att försöka förhålla sig till det i varje situation: att förmera, att bidra, att höja.

– Visst, jag lyckas inte varje dag. Jag kanske kommer hem trött och säger något dumt till min hustru. Men jag försöker leva så: att mina handlingar ska vara till gagn. Det känner jag är meningsfullt.