Kampen om Lofoten

Båten rycker häftigt upp och ner på vinterhavet. Terje Amundsen rör sig smidigt och stabilt som en krabba över det hala däcket. Med ena näven styr han fiskefartyget och med den andra drar han bort nätet som undan för undan rullas upp ur mörkret.

– Det är galenskap, har inte Norge pengar nog? säger den 38-åriga fiskaren, och suger på fimpen i mungipan. Vi borde låta oljan ligga tills vi har en säker teknik att ta upp den med. Området är ju fullt av fisk.

Terje Amundsen tillhör den sista gene­rationen fiskare i Lofoten, som i över tusen år varit känt och välbesökt för sina fantastiska fiskevatten.

Varje vinter simmar världens största återstående torskbestånd från Barentshavet ner till Lofoten i norra Norge. Det rör sig om hundratusentals ton torsk som kvoteras upp mellan Norge, Ryssland och andra länder. Torsken är beroende av att ta sig ut ur det kalla Barentshavet och in i varmare vatten för att kunna leka. Passande förhållanden hittar den utanför Lofoten och Vesterålen.

Det mest sårbara stadiet i en fisks liv är som ägg och larv då den driver passivt med vattenmassorna. Vid Lofoten blir koncentrationen av ägg och larver mycket stor, och avgränsad till ett litet område. Det gör att äggen här är mer sårbara för påverkan än på andra ställen där de är mer spridda. Koncentrationen av ägg och larver utanför ögruppen innebär också att området är ovanligt rikt på havsfåglar och marina däggdjur.

Men i vattnen utanför Lofoten, som hittills har varit skyddade mot exploatering, har man nu börjat leta efter olja och gas. Oljefyndigheterna utanför ögruppen har värderats till 100 miljarder kronor. Miljöorganistationerna, som har kustfiskarna på sin sida, driver hårda kampanjer för att motverka oljeutvinning, och statens egna miljöexperter avråder från oljeborrning. Unesco vill uppta Lofoten på världsarvslistan för att freda områdets unika djurliv.

Bland Lofotens 25 000 invånare som livnär sig på främst fiske och turism vägs argumenten för och emot oljeaktivitet på guldvåg. På grund av effektivisering har fiskare och anställda inom fiskerinäringen de senaste åren minskat med en tredjedel.  Allt fler jobbar inom den offent­liga sektorn och allt färre privata företag startas. Lofoten har samtidigt blivit en avfolkningsort. Runt 300 invånare per år, flest unga, lämnar området. Om orten inte ska dö krävs en plan, många menar att oljan kan bli räddningen. Mot det står risken att skada ekosystemen.

– Det får inte bli så att vi tar beslut som innebär att vi till slut sitter här i ett öde fjällreservat utan utveckling. Vi lever här och vi behöver ett fungerande näringsliv. Vi behöver en bra balans mellan miljöhänsyn och utveckling, säger Rolf Nikolaisen som är rådman för Vågan kommun.

Norge är i dag världens tredje största oljeexportör men sedan 2001 faller produktionen. Regeringen genomförde därför seismiska undersökningar under några månader 2008 för att kartlägga olje- och gasresurserna i området kring Lofoten och Vesterålen.

Det dröjde inte länge innan yrkesfiskarna började rapportera om att fisken försvann i dessa områden. Provsprängningarna skrämde bort fisken, menade de. På vissa håll var fångsten så kraftigt reducerad att fiskarna fick statlig ersättning.

Terje Amundsen lägger till vid kajkanten utanför Saga Fisk i Svolvær, Lofotens största stad.

– Om oljeplanerna går igenom går fiskarna här en mörk framtid till mötes. Då kommer de genomföra provsprängningar kontinuerligt. Gud vet hur det påverkar torsken. Släpper de till här, så släpper de till var som helst, säger han.

En växande skara av strutar sitter på rad i snöslasket och håller öga på potentiell lunch. Fiskebrukets styrman Barry Adolfsen i galonbyxor och regnstänkta glasögon sänker en kran ner mot båten och metallboxarna där dagens fångst av sej och kungsfisk förvaras.

Frågan om olja och gas är ett viktigt vägskäl för Lofoten.

– Vi behöver utveckling här uppe. Förut fanns här massor av fiskebruk som tog emot fisk, nu är vi ett av de få som är kvar. Vi kan inte bara leva av turismen. Motståndarna påstår att oljeutvinningen inte skulle skapa många fler arbetstillfällen i vår region, men en del av pengarna lär ju investeras här, säger Barry Adolfsen.

Efter att ha tömt metallådorna för fisk, is och havsvatten traskar Terje Amundsen och Barry Adolfsen i väg in genom fiskebrukets stora metallport. Nu ska fisken vägas och värderas.

Lofotens framtid kommer att bli en fråga i stortingsvalet i år, och nästa år fattar stortinget sitt slutgiltiga beslut om Statoil och Norsk Hydro ska få borra efter olja i ett av Norges mest fiskerika vatten.

Med fisket i blodet

Terje Amundsen kommer från Austnesfjorden, en känd fiskefjord i Lofoten. Hans farfar var fiskare, liksom hans far och hans bror. De flesta i Austnesfjorden jobbar inom fisket.

»Det kom väl med modersmjölken det. Jag gick mekanisk linje på gymnasiet, men sen slöt jag in i familjeledet igen.

Man behöver inte vara forskare för att förstå att det är helt åt fanderns att borra efter olja mitt i torskens barnkammare. Men det handlar om enorma mängder pengar. Regeringen stressar fram det här därför att de är rädda för att de kanske inte kommer att kunna sälja någon olja om 20 år. Det vi är rädda för här är att de ska sätta i gång någonting som de inte har kontroll över.

Politikerna som vill borra menar att vi ska kunna livnära oss på både olja och fisk här uppe. De jämför med oljeproduktionen i Nordhavet, vilket man inte kan göra. Förhållandena här är mycket svårare. För övrigt finns det mycket mindre fisk i nordhavet nu, och fiskarna är fysiskt hindrade av oljeindustrins arbete. Man kan inte få både påse och säck. Och här är det nog antingen eller som gäller.

Det är så mycket pengar i oljan för Norge att de inte vill ha andra lösningar.

Terjes fiskeår:

Januari–mitten av mars: torsk. Mitten av mars–mitten av april: kolja. Mitten av april–juni: sjurygg. Första veckan i juni samt några veckor i augusti: liten hälleflundra. Under sommaren: makrill om det delas ut någon kvot för det. Oktober–januari: Sej, marulk, hälleflundra, kungsfisk.

Allt inom fem meters radie dör

Kustfiskarna var från början positiva till petroleumverksamhet. Oljedirektoratet försäkrade att fisket skulle störas så lite som möjligt under seismikundersökningarna.

Men när fartygen som provsprängde dels stannade i tre månader i stället för sex veckor som avtalat, dels sprängde på mycket större areal än vad som utlovats, kände sig fiskarna överkörda.

Det pågår en häftig debatt i lokaltidningarna om hur provsprängningarna påverkar fisken. Forskning har visat att allt inom 5 meters radie dör av tryckvågorna. Men fiskarna säger att påverkan är mycket större än så, fisken skräms bort från stora områden.

Oljeindustrin står för en fjärdedel av Norges totala miljögiftutsläpp. Ett större utsläpp i trakten kring Lofoten skulle kunna få dramatiska följder för lång tid framöver.