Kampen om våra kroppar

– En banan innehåller hundra kalorier. Jag tänker på det varje gång jag äter en.

Av tonfallet framgick att hon tyckte det var mycket. Hon var femton år, jag var sex år äldre. Sex år är inte ens ett sandkorn i tidens stora timglas, men under de åren hade mycket hunnit hända. När jag var femton tänkte jag aldrig på kalorier. Frukt var nyttigt, chips onyttigt. Sociala medier fanns knappt och gojibär, spirulina och acai var rotvälska och inte något man hade i skafferiet.

Monica Ålgars är psykolog, postdoktoral forskare och kognitiv psyko­terapeut, specialiserad på ätstörningar och kroppsbild. Hon bekräftar att det skett en intensiv utveckling mot både ett mer kroppsfixerat, men också hälsomedvetet samhälle. I dag vill vi inte bara vara smala och vältränade, vi eftersträvar också en »renhet« i vår kost genom att välja sådan mat som utpekats som hälsosam.

– Mat, ätande, hälsa och kropp är laddat på väldigt många fronter, vilket gör det svårt att navigera, säger hon.

Hälsomedvetandet syns i vår konsumtion: I fjol köpte svenskarna kosttillskott och bantningsmedel för nästan 4,9 miljarder, enligt statistik från branschorganisationen Svensk Egenvård.

Det smala anses vara både klädsamt och hälsosamt. Motsatsen, det överviktiga eller feta, förknippas med långt mer än ohälsa.

– Vi lägger väldigt mycket värderingar i storlek, vikt och utseende, vad som är fint eller fult. Också moraliska – det finns studier som visar på att människor som väger mer har svårare att få jobb. Det associeras med lättja och den typen av grejer, säger Ålgars.

– Fetma är verkligen ingen ädel sjukdom, folk upplever inte att det är synd om dem, snarare tvärtom; det finns ett förakt. De har dålig karaktär och ska straffas, säger Claude Marcus, professor och forskare inom barnfetma vid Karolinska Institutet.

Han tror att den rådande hälsotrenden har påverkat i positiv riktning bland dem i samhället som har det bäst ställt, där kan man se en minskning av övervikt.

Har vi rentav blivit för fokuserade på vikt? Nej, menar Claude Marcus. Hälsosam kost och fysiskt aktivitet är viktigt, men siffran på vågen har fortsättningsvis en stor betydelse på hälsan.

– För många sjukdomar finns det ett klart samband med övervikt. Man får till exempel inte en typ två diabetes om man är smal.

Varje barn som utvecklar fetma kostar samhället 300 000–400 000 extra under sin livstid, men trots detta är samhällets stöd till dem som vill gå ner i vikt undermåligt, anser Marcus.

– Nu är det så att samhället erbjuder ingen hjälp om man inte lider av en sådan extrem fetma att det är dags för fetmakirurgi. Det är en konstig syn.

Det finns dock de som har tröttnat på att kroppen ses som ett evigt renoveringsprojekt. Kroppspositivismen är en rörelse som kämpar för att alla kroppar ska få existera på lika villkor. I skrivande stund har hashtaggen bodypositive över sju miljoner träffar på Instagram och är en knutpunkt där porträtt på kroppar i olika storlekar samlas, många större än de som får utrymme i modekatalogerna.

Rörelsen har dock fått mothugg och beskyllts för att uppmuntra till fetma. Claude Marcus är en av dem som ställer sig kritisk.

– Det är lika skevt som att rökare skulle säga att de är stolta över att röka. Däremot legitimerar det inte att samhället kränker den som lider av fetma, säger han.

Vi får inte heller bli för rädda för att trampa folk på tårna, man måste kunna prata om hälsoriskerna med övervikt, menar Claude Marcus. Han betonar att man inte ska blanda ihop skönhetsideal och de faktiska riskerna med övervikt.

– Men om man går tillbaka och konstaterar att det är en sjukdom man dör av om man inte får hjälp. Vi vet att en del tycker att det är fruktansvärt jobbigt att tala om vikt, att det känns kränkande och stigmatiserande, men jag tycker vi ändå måste tala om det eftersom det är en sjukdom. Vi kan inte hymla om det bara för att det är jobbigt.

Psykologen Monica Ålgars ser däremot kroppspositivismen som ett enbart positivt fenomen.

– Det finns en del studier som pekar på att viktdiskriminering och skamstämpeln på överviktiga inte hjälper. De får bara människor att må sämre psykiskt och vikten tenderar i snitt att öka. Motsatsen till kroppspositivism – skuldbeläggande – fungerar inte. Det får människor att må sämre och hjälper dem inte att gå ner i vikt om det är det som man försöker uppnå.

I stället borde vi, menar Monica Ålgars, ha förståelse för att hälsa är något komplext, som vikt och kost endast är beståndsdelar av. Liksom att alla förbud, enstaka studier och larm inte behöver tolkas som absoluta sanningar.

Ett gemensamt mål i både fitnesskretsar och i den kroppspositiva rörelsen är att älska den egna kroppen.

Antingen ska man förändra den tills man älskar den eller älska den precis som den är. Ett mål som för många ses som avlägset, menar Ålgars.

– Man måste inte älska sin kropp, men det är bra om man kan respektera, ta hand om och vara tillfreds med sin kropp.