Kläder i kristid

Den ekonomiska krisen har förändrat shoppingmönstret i västvärlden.

I stället för slit och släng satsar vi på kvalitet, bytespartyn, second hand och återvinning. I alla fall i teorin. Men recessionen sätter också prägel på de trender som syns på modevisningarna. Och inom modejournalistiken används lågkonjunkturen som förklaringsmodell för nya strömningar. Den trasiga och lite skitiga looken blir recessionens perfekta antimode – paralleller dras till punkens deprimerande 70-tal och grungens lika deprimerande 90-tal. På liknande sätt tolkas extravaganta och färgsprakande plagg som ett livsbejakande långfinger mot tidens undergångsstämning.

Anja Cronberg, redaktör för Acne Paper, beskriver modevärldens förhållande till den ekonomiska krisen som tvehövdat. Å ena sidan satsar många klädföretag på säkra kommersiella kort, vilket tenderar att göra modet mer klassiskt. Å andra sidan menar hon att krisen innebär ett uppsving för kreativiteten; i en tid där få designers kan räkna med att tjäna pengar blir nytänkandet själva belöningen.

– I denna paradoxens värld tror jag bara att vi kan analysera krisens inverkan på modet med the wisdom of hindsight, säger hon.

Forskare inom det modevetenskapliga området menar att mode kan betraktas som ett komplext kommunikationssystem. Med våra kläder förmedlar vi olika budskap – markerar social tillhörighet, skapar och formar vår identitet – och våra kroppar – men bidrar också till den kultur vi lever i. I en understreckare i SvD (19/2 2006) konstaterade Martin Wottle, historiker vid Södertörns högskola, att man alltid signalerar någonting med det man har på sig: »Kläder är sannolikt den enda konsumtion som inte går att hålla helt privat. Vilka möbler vi har, vad och hur vi äter, vilka böcker vi läser, allt går att hålla utom räckhåll för omvärlden. Men så knappast våra kläder.«

Sett ur det perspektivet är det inte kons­tigt att vi läser in tidsandan, Zeitgeist, i vår beklädnad. Och nu gör allt för att försöka förklara och »tolka« krisen.

Samtidigt menar flera forskare, som modenestorn Elizabeth Wilson som skrivit »Adorned in Dreams«, att kopplingarna som görs mellan samhällets omdaningar och modets svängningar ofta är ytliga och schablonmässiga. Wilson tar cylinderhattens sorti som exempel och att den skulle signalera demokratins intåg. Linda Leopold, moderedaktör på Bon Magazine,  menar att det är svårt atttyda samband mellan modet och konjunkturen.

– Den berömda »kjollängdsteorin«, som går ut på att trender i kjollängder går hand i hand med börsens uppgång och fall är lika tillförlitlig som att spå i kaffesump. Ett myller av trender pågår numera parallellt och därför är det svårt att generalisera.

Magdalena Petersson McIntyre, modeforskare på Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger att modejournalistiken väldigt kvickt snappar upp att det är en ekonomisk kris och att den kommer att prägla trenderna.

– Det finns en stark föreställning om att mode passivt återspeglar det som händer i samhället. Men modevärlden är också i allra högsta grad med och skapar verkligheten.
Petersson McIntyre betonar att kläderna är ett sätt för oss att tolka vår tid. Men inte enkom. I modevärlden råder en egen logik. Hon jämför med konsten – vem skulle säga att den passivt återspeglar viktiga händelser i samhället? Mode ses fortfarande som något inte så seriöst.

– Modefältet rymmer en massa motstridiga processer. Det är ett sätt för människor att experimentera med sina kroppar. Men det kan också handla om att upprepa stereotyper och vara oerhört destruktivt. Eller förskjuta gränser för hur vi får se ut och vad vi får göra och vara otroligt befriande.

Lågkonjunkturen har inneburit en tydlig trend: man klär sig inte i pråliga statussymboler. Det är lika fel som att spruta champagne omkring sig på Stureplan. Det blir liksom osmakligt. Det betyder inte att lyxkonsumtionen är död, den har bara tagit sig andra uttryck. Ta bara vårens fluga – det anrika franska modehuset Balmains söndertrasade jeans. De celebra och rika hostar gladeligen upp mellan 10 000 och 20 000 kronor för lite trasat denim. Då är det frestande att tro att det handlar om klassturism. Snorrikt folk som vill bli som »vanligt folk«.

Men enligt Anja Cronberg har jakten på social status bara ersatts av en annan statussymbol: äkthet.

– Historiskt har patina används av överklassen för att distansera sig från nyrika sociala klättrare. I dag vill vi vara »äkta«. I en kultur där social status har ersatts av vikten av autenticitet kommer patina på plagg att i stället påvisa att plagget är »the real thing« och således även att den som bär plagget är detsamma.

Varje försök att fånga modet – flådigt? fejk? enkelt? extravagant?, slutar med kapitulation inför det oförutsägbara. Vare sig det är kristider eller ej.