Klara … färdiga … lufsa!

21 942 löpare är anmälda till lördagens Stockholm Marathon, där de ska ta sig de två varven runt huvudstaden innan de går i mål på Stadion. För deras egen skull kan man hoppas att de kommer väl förberedda, med många mil i benen, före den 42,2 kilometer långa kraftansträngningen.

Loppet slår rekord i antalet anmälningar, precis som det gjort de senaste 17 åren. Premiäråret 1979 deltog 2 155 löpare. De var få, men snabba. I dag är det inte längre någon som höjer på ögonbrynen när grannen berättar att hen tänker springa en mara. Hur fort det går, tycks spela mindre roll.

För löparboomen till trots så blir de svenska löparna allt långsammare. Kalenderbitare har noterat att resultaten sjunkit sedan startåret 1979. 2013 sprang 49 procent av de deltagande männen på under fyra timmar. 1979 klarade hela 77 procent av de manliga löparna fyratimmarsgränsen. Det ser likadant ut om man tittar på de riktigt snabba, de som springer ett maraton på tre timmar eller mindre. 1983 sprang 1 100 löpare Stockholm Marathon på en tid under tre timmar. De senaste åren har siffran legat på några hundra, med en absolut bottennotering 2012. Den 2 juni det året gick till historien som den kallaste junidagen i Stockholm på 50 år. Fyra plusgrader, ihållande regn och en vindstyrka som i kastbyarna nådde upp till 18 meter per sekund kan förklara att bara 200 löpare gick i mål på tre timmar eller mindre.

På träningsforum diskuteras detta ämne flitigt av inbitna maratonlöpare. Förklaringarna till de sämre resultaten varierar från att handla om att befolkningens BMI ökat under denna tidsperiod till att dagens deltagare tränar för lite. Det senare är något som Lorenzo Nesi, löptränare och pressansvarig för Stockholm Marathon, ser som den främsta förklaringen.

– På åttiotalet tränade vi med målet att springa snabbt. Man hade blivit mobbad om man sagt att ens eget välbefinnande var det viktigaste motivet, inte att göra en bra tid på maran. I dag springer folk för att röra på sig och må bra.

Förändrade ambitioner är även något som Lena Gavelin, långdistanslöpare med en framgångsrik landslagskarriär bakom sig, nämner som orsak.

– Fler springer, men elitbredden är inte lika stor. Många motionärer har som mål att kunna springa ett maraton, men de tävlar bara mot sig själva och för att slå sina egna personliga rekord, säger Lena Gavelin, som själv vann damklassen i Stockholm Marathon 2002 och som snabbast har sprungit sträckan på tiden 2.30,39.

På damsidan är det snarare så att eliten springer allt snabbare på Stockholm Marathon. Svenska Isabellah Andersson har vunnit loppet fem år av sex. Och kvinnorna blir allt fler. 5 918 kvinnor, 27 procent av deltagarna, är anmälda till årets upplaga. Det är den högsta siffran i loppets historia. 1979 var det bara 69 kvinnor som stod på startlinjen.

– Tjejer är ofta ganska uthålliga, men tenderar att inte springa så fort. När de börjar intervallträna blir de snabbt bättre, säger Lena Gavelin.

Kvinnornas intåg i den länge så mansdominerade långdistansvärlden kan också ha bidragit till männens vikande framgångar. Det finns inga genvägar för att bli en snabb löpare. Man måste lägga tid på att springa.

– På åttiotalet var den typiske maratonlöparen en man som inte gjorde annat än att springa. Hustrun skötte markservicen, all hans fritid ägnades åt löpning. I dag är det lika självklart att kvinnor också springer maraton, säger Lorenzo Nesi.

En pressad vardag med heltidsarbete, fullspäckad fritid och stillasittande livsstil är knappast en framgångsfaktor. Trenden är tydlig i hela västvärlden – fler springer men färre lägger ner den tid som krävs för att bli riktigt bra.

Dagens löpartrend är alltså bra för folkhälsan, men sämre ur ett tävlingsperspektiv