Kulturmiljö efter kulturmiljö förlorar sin särart

Hasselbacken på Djurgården i Stockholm är en av Sveriges mest kända restauranger. Det var där hasselbackspotatisen såg dagens ljus. Krogen har anor från Bellmans dagar, men den nuvarande byggnaden uppfördes 1925, i historiserande stil. Nu vill ägarna, med Abba-medlemmen Björn Ulvaeus i spetsen, bygga ut hotelldelen med modernistiska flyglar som helt bryter av mot den historiska miljön. Man har redan låtit riva den tidstypiska portalen över trappan från Allmänna gränd, och ett sekelgammalt lusthus. För att vara en kulturpersonlighet tycks Ulvaues påfallande ointresserad av platsens kulturhistoriska värden. 

Stallmästaregården vid Brunnsviken i Solna är Stockholmsområdets bäst bevarade så kallade utvärdshus från 1700-talet. Dess anor går tillbaka till 1600-talet då drottning Kristina firade midsommar på platsen. Läget vid Roslagstull var optimalt för ett värdshus, då många resande passerade. Under 1800-talet blev Stallmästaregården något av ett inneställe för tidens kulturpersonligheter och nämns återkommande i Strindbergs böcker. Under efterkrigstiden var Stallmästaregården en stjärnkrog under Tore Wretmans ledning. 

I dag hukar den låga 1700-tals bebyggelsen under motorvägar och den framväxande Hagastaden, en udda men välkommen oas i den bullrande samtiden. I dag är Stallmästaregården en restaurang och konferensanläggning med en nybyggd hotelldel som invigdes vid millennieskiftet. Nybyggnationen anpassades finkänsligt till den historiska miljön och värdshuset från 1700-talet. Tillsammans bildar den äldre och den nyare byggnaden en helhet som bevarar känslan från den historiska miljön. 

Nu vill Stallmästaregården bygga ut igen, men den här gången är finkänsligheten som bortblåst. I stället har man anlitat tidens mest kända arkitekt, Gert Wingårdh, vars signum är att hans byggnader i så liten utsträckning som möjligt ska passa in i omgivningen. Wingårdhs prestigeprojekt fungerar ofta som vattendelare mellan en upprörd allmänhet och ett etablissemang som definierar sig just genom sitt avståndstagande från den upprörda allmänheten.  

Allra tydligast blev det i fallet med tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall på Djurgården, där Wingårdhs tillbyggnad Liljevalchs+ i grå betong upprörde många Stockholmare som tyckte att den inte alls passade in på platsen. Man kunde tro att det vore en belastning för en arkitekt att ständigt få allmänheten emot sig, men i själva verket förhåller det sig tvärtom. Det är genom att erbjuda beslutsfattare en möjlighet att känna sig förmer än den primitiva pöbeln som stjärnarkitekter som Wingårdh tar sig fram. Upprördheten blir bränsle för karriären. Andra aspirerande arkitekter ser framgångarna och drar lärdom. 

Men det är inte bara den kittlande tillfredsställelsen i att känna sig förmer än vanligt folk som driver fram nya byggnader vars syfte är att inte passa in i sin omgivning. I själva verket är det ett uttryck för en sekelgammal ideologisk föreställning som under efterkrigstiden utvecklades till en fix idé och som i dag betraktas som ett axiom inom stora delar av arkitektkåren: idén om stadens årsringar.  

Begreppet myntades av den schweiziske arkitekturhistorikern Sigfried Giedion, som var kompis med Le Corbusier och förste generalsekreterare i den modernistiska tankesmedjan CIAM (Congrès Internationaux d'Architecture Moderne), vars inflytande över efterkrigstidens byggande knappast kan överskattas. Idén om stadens årsringar illustrerar faran med att göra en deskriptiv iakttagelse till en norm. Som arkitekturhistoriker kunde Giedion visa att städernas framväxt genom århundradena kunde urskiljas i bebyggelsens skiftande karaktär.  

Utifrån denna iakttagelse drog de modernistiska ideologerna i CIAM slutsatsen att för att man även i framtiden skulle kunna urskilja de olika epokernas avtryck var det viktigt att varje nytt tillägg till stadsbilden skiljde sig markant från den befintliga bebyggelsen. Denna uppfattning rimmade särskilt väl med modernisternas idé om framåtskridande som ett avståndstagande från det förflutna. 

Tidigare hade arkitekter tagit sin utgångspunkt i platsen, antingen genom att anpassa sig till den befintliga bebyggelsen, eller genom att tillsammans med andra nya byggnader bidra till att skapa en sammanhängande helhet. En känslig kulturmiljö handlar om så mycket mer än de enskilda byggnaderna, och det är också därför det är i de historiska miljöerna som den sekelgamla striden mellan det modernistiska och det traditionella stadsbyggnadsidealet ställs på sin spets. Striden om det planerade bygget av ett Nobelcenter i den känsliga 1800-talsmiljön vid Nybroviken i Stockholm är ett typiskt exempel, där den brittiske arkitekten David Chipperfield ritat en modernistisk monumentalbyggnad avsedd att totalt bryta av mot den omgivande bebyggelsen. Reaktionerna lät inte vänta på sig. 

För den som omfattar ett traditionellt stadsbyggnadsideal är det inte något problem att bygga nytt, så länge helheten och platsens karaktär bevaras. För den modernistiskt skolade ideologen är detta otänkbart, eftersom ett nybygge i en historisk stil som liknar den befintliga miljön är en förfalskning, en kuliss. Dessa diametralt motstridiga uppfattningar förklarar skillnaderna i reaktioner på exempelvis Sankt Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm, byggt på 1990-talet i 1920-talsstil, uppskattat av Stockholmarna med avfärdat av modernistiska arkitekter som kitsch. 

Konsekvensen av denna ideologiska tvångströja blir att kulturmiljö efter kulturmiljö förlorar sin särart. Modernistiska ideologer och avfärdar kritiken med att det bara skulle vara en fråga om fasadernas utseende, när det i själva verket handlar om en hel miljö som hotas. Hur inkonsekventa förespråkarna av denna arkitektursyn är blottläggs när det är frågan om modernistiska miljöer, som funkisbebyggelsen på Kvarnholmen i Nacka, då är det inget problem med att nybyggen anpassas till den befintliga miljön. 

Konflikterna kring nybyggen som Liljevalchs+, Stallemästaregården och Nobel Center handlar om två skilda sätt att se på stadsbyggande. De som motsätter sig okänsliga intrång i känsliga kulturmiljöer har i regel inget emot att de aktuella byggnaderna byggs på någon annan plats, där de bättre passar in. För de som insisterar på att det ska byggas nytt i avvikande stilar är det däremot av högsta vikt att det är just i de historiska kulturmiljöerna som det sker.  

I takt med att de bevarade kulturmiljöerna blir färre, börjar dock fler fastighetsägare få upp ögonen för det kommersiella värdet i dessa unika miljöer. En växande internationell rörelse verkar nu för att bevara, vårda och utveckla stadsmiljöer utifrån den historiska bebyggelsen. Förhoppningsvis når den även Sverige, innan fler känsliga kulturmiljöer som Stallmästaregården och Hasselbacken skattar åt förgängligheten.  

***

Läs även: Stadshotellen skapar den riktiga "hotellkänslan"

Läs även: Upprepa inte förra århundradets misstag