Kvar på jorden

Döden är en del av våra liv, det enda vi med säkerhet vet om vår framtid. Ändå är vi oftast oförberedda när någon närstående lämnar oss. Så var det också för Greta Breding.

Fyra år sedan i dag. Det var en vanlig måndag. Det enda ovanliga var att hon hade varit på en begravning på förmiddagen och där hade de spelat »Violer till mor«. Hon tyckte att det var ett märkligt val av musik och skulle precis tala om det för honom. Men när hon kom hem var det tyst i huset.

Ingen i källaren, och ingen i trädgården. När hon kom upp på övervåningen såg hon att toalettdörren var öppen. Där på golvet låg Roland. Han svarade inte på tilltal.

På sjukhuset konstaterades det att hennes make sedan 36 år tillbaka hade drabbats av en hjärnblödning. Sönerna tog ledigt från sina arbeten och kom hem.

– Jag vet att vi läste för honom, jag och pojkarna. Jag har läst någonstans att även om man är medvetslös så hör man vad folk runt omkring en säger. Tre dagar senare dog han.

Att vara gift är för Greta detsamma som att vara två. Man resonerar tillsammans, planerar tillsammans, och sköter hushållet tillsammans. Efter en tid delas sysslorna upp. Den som är lång och stark beskär äppelträdet och drar i gång gräsklipparen. Den som är mest van i köket lagar mat. Med vissa saker hjälps man åt. Hur gör man när den andra personen inte längre finns?

Det första tanken som for genom Gretas huvud när de kom hem från sjukhuset handlade om hur hon skulle våga köra in bilen i garaget, när han inte längre visade hur långt fram hon kunde köra.

– Jag fäste ett plastband i taket alldeles precis framför väggen, så det gick bra. Men hans kläder stängde jag bara dörren om, det orkade jag inte, inte då.

Greta sover inte i sängkammaren på övervåningen längre. Hon tycker att det känns olustigt. Men gräsklipparen går fint, och äppelträden har hon beskurit på egen hand i år. Allt tar längre tid nu när hon är ensam och därför är Greta sysselsatt från tidiga morgonen till sena kvällen. Det är så hon vill ha det.

– Nej, vad ska jag ligga kvar i sängen och glo för, alla andra går upp och jobbar. Då kan jag göra det jag också, fastän jag är pensionär.
I kväll vräker regnet ner över gräsmattan, och Greta tittar otåligt ut genom fönstret. Nej hon kan inte räfsa i landet i dag heller. Kanske ska hon slå en signal till fru Asphage och höra efter hur hon mår. Efter att Roland hade dött dröjde det bara något år innan ambulansen åter var på plats på deras gata. Då hade fru Asphages make också gått bort.

– Vi måste trösta varandra vi som blivit ensamma, säger Greta.

Hon vill bemöta andra människor så som hon själv vill bli bemött. Att hon blivit väl omhändertagen har hjälpt henne att gå vidare.

– Mina söner skulle ju inte vilja att jag satt här och grät. Vi är knappast ensamma om att ha drabbats så här.

Vinnaren i Fokus fototävling

Nu är tävlingen avgjord och vinnaren är Anna Rathsman, 25 år och nyutexaminerad från bildjournalistikprogrammet på Mittuniversitetet i Sundsvall. Anna vinner en Canon EOS 550D+objektiv 18-55 mm samt en årsprenumeration av Fokus.

Juryns motivering lyder:
»Det brukar sägas att jazzlegenden Miles Davis storhet var inte det han spelade, utan det han inte spelade. Tomrummet mellan tonerna. Framtidens Fotograf 2010 har också gjort en konstart av att porträttera det som inte finns. Änkan Greta Bredings saknad efter maken som gick bort efter 36 års äktenskap. Bilder av ett nytt liv utan livspartner, av vardagliga sysslor som brukade delas av två, av sängen som Gerda inte längre vill sova i. Alla präglas de vackra, lantligt ljusa bilderna av en stark medkänsla och vilja att förstå från fotografen.
En enig jury har utsett Anna Rathsman till Framtidens Fotograf 2010.«

Jury:
Pieter Ten Hoopen, frilansfotograf och lärare vid Nordens Fotoskola
Anna Gullmark, frilansfotograf och lärare i bildjournalistik vid Mittuniversitetet
Per Karlsson, Canon
Henrik Malmsten, art director och bildansvarig på Fokus