Göteborgsoperan påminner om hur lyckligt lottade Stockholmarna är

Att gå på opera i Göteborg är som att besöka vilken konferensanläggning som helst från 1990-talet. Den speciella högtidlighet som vanligen inramar operakonsten infinner sig inte, hur lyckade uppsättningarna än må vara. Göteborgsoperan stod färdig 1994 och ritades av arkitekten Jan Izikowitz, som i övrigt främst är känd för konferensanläggningen Louis De Geer i Norrköping. 

Ett besök på Göteborgsoperan blir en välkommen påminnelse om hur lyckligt lottade Stockholmarna är som har den magnifika, om än eftersatta, oscarianska Kungliga Operan, vid strömmen. De som agiterar för byggande av ett nytt operahus i Stockholm, utifrån praktiska argument, missar det väsentliga. Ett operahus måste vara lika extravagant som den konstform som det ska bereda plats åt. Få moderna operahus lever desvärre upp till detta.  

Det finns en anledning till att Opera Bastille inte fått en lika framträdande plats i populärkulturen som Opera Garnier fick genom Fantomen på operan, trots att Bastiljoperan i dag har lika många år på nacken som Garnier hade när Gaston Leroux författade sin rysare. Bastiljoperan, liksom Göteborgsoperan, saknar själ. 

När Kungliga Operan i Stockholm byggdes, för övrigt inspirerad av Palais Garnier, ersatte den det Gustavianska operahuset som förstörts i en brand. Exteriören, som inspirerats av Tessins konungaborg på andra sidan strömmen, upprörde somliga i samtiden som menade att symmetrin vid Gustav Adolfs torg gått förlorad då det tidigare operahuset varit identiskt med arvfurstens palats på andra sidan torget. Vad gäller interiören sparades ingen möda avseende detaljerna. Trapphuset, salongen och guldfoajén prunkar i klassisistisk stil och till och med personalmatsalen, numera restaurang Grodans lokaler, inreddes som ett romerskt palats. 

Det var en byggnad värdig den mest påkostade av konstformer, men också en byggnad menad att stå över tid. Det är en byggnad av det slag där konsten och musiken absorberats i väggarna på ett sätt som aldrig sker i sterila miljöer som operahusen i Göteborg och Malmö, eller vid Place de la Bastille. Att byggnaden är nedgången och i behov av både renovering och uppdatering är en annan fråga. Men de som argumenterar för ett nytt operahus i Stockholm utifrån ekonomiska skäl är ute i ogjort väder: den nuvarande byggnaden skulle likväl behöva renoveras, så kostnaden för ett nytt hus skulle hamna ovanpå detta. 

Möjligen kan man fråga sig om inte ett nytt operahus skulle kunna byggas i en historisk stil, som bättre motsvarar operapublikens preferenser. När den kungliga operan byggdes inspirerades arkitekten Axel Anderberg av barocken, renässansen och den romerska antiken, epoker långt från det sena 1800-talet då huset byggdes. Skulle man inte kunna göra så igen? Tyvärr verkar inte samtiden mogen för att frigöra sig från den modernistiska tvångströja som tabubelagt nybyggen i historiserande stilar. 

I en tid då ordet hållbarhet är på allas läppar är det anmärkningsvärt att stadsbyggandet och arkitekturen alltjämt domineras av flyktighetens och förgänglighetens ideologi. En verkligt hållbar byggnad är en byggnad som överlever sammanhanget i vilken den tillkom och som utifrån nya behov finner nya användningsområden. Så gott som alla hus i gamla stan i Stockholm används till något annat än vad de byggdes som. Det som var privatpalats är i dag bostadsrätter och hyreslägenheter. Ekonomibyggnader har blivit bostäder och hantverkare har fått ge plats åt butiker och restauranger. Men byggnaderna lever vidare. De och stadsdelen utvecklas organiskt, eftersom människorna uppskattar miljön, vårdar och utvecklar den. Som kontrast kan ställas efterkrigstidens förortsmiljöer, som snabbt blev impopulära och eftersatta. Eller för den delen de varuhus som byggdes på stadskärnornas mest attraktiva tomter under 60-talet, men som stängdes ned efter bara något årtionde. 

Efterkrigstidens byggande präglades av den modernistiska attityd som Le Corbusier sammanfattade med att hus var maskiner att bo i. Det var en inställning som präglades av tidens teknikoptimism och där förebilderna var atlantångare snarare än äldre stadsmiljöer. Precis som atlantångarna skulle de nya byggnaderna ha en livslängd på ungefär 30 år, för att sedan rivas och ge plats för nytt. Det är en syn på stadsutveckling som rimmar illa med hållbarhetsambitioner. 

Men erfarenheten har visat att vi inte ville bo och verka i maskiner. De byggnader och miljöer som människor uppskattar är de som tillåtits att utvecklas organiskt, långsamt och över tid. Det gäller oavsett om vi pratar om bostäder, kontor eller kulturinstitutioner. Det handlar inte om tillvänjning över tid. De byggnader som byggts som maskiner blev impopulära från början och blev snarast mer så över tid, medan de som byggts som organismer, tänkta att stå länge, snabbt funnit en plats i människors hjärtan. 

När jag för ett antal år sedan arrangerade ett seminarium kring frågan om huruvida det behövdes ett nytt operahus i Stockholm gjorde jag en iakttagelse. Skiljelinjen gick mellan generationerna. Det var de vithåriga, uppvuxna under den era då de modernistiska vindarna blåste som kraftfullast, som förespråkade ett nybygge, i modern stil. De yngre lyfte i stället kontinuiteten och värdet av det kulturhistoriska sammanhanget, som de menade var en omistlig del av operaupplevelsen. Frågan är således för vems skull ett nytt, modernt operahus skulle byggas.  

Iakttagelsen kan överföras på andra områden. Vi ser runtom i världen, om än inte i lika hög utsträckning i Sverige, ett nyväckt intresse för det unika kulturhistoriska sammanhanget och en vilja att restaurera, återskapa och utveckla det som gör platser och byggnader unika. Det är för att fastighetsägare, byggherrar och politiker har insett att det finns pengar att tjäna på miljöer som människor uppskattar och tycker om att vistas i, men också för att det är en källa till glädje och stolthet för de som bor där. Det handlar om bostäder och stadsgator, men också om monumentalbyggnader och kulturinstitutioner. Kungliga Operan är ett kulturarv värt att vårda och utveckla. För inte vill väl stockholmarna ha det som i Göteborg? 

***

Läs även: Kulturmiljö efter kulturmiljö förlorar sin särart

Läs även: Upprepa inte förra århundradets misstag