Mary Warnock: »Minoriteter dominerar debatten«

London. 84-åriga Mary Warnock, med titeln baronessa, möter upp på sin arbetsplats i engelska överhuset, House of Lords, där hon har en livslång plats som politiskt obunden ledamot. Oväntat snabbt för sin ålder rör sig den lilla damen genom salarna i den magnifika byggnaden Houses of Parliament, där Londons hjärta Big Ben slår i östra tornet. Hennes ostyriga hår och grå kofta känns bohemiska i den anrika miljön, men så är det inte heller i första hand som medlem i överhuset Mary Warnock gjort sig ett namn, utan som profilerad debattör i frågor som stamcellsforskning, djurförsök, och nu senast dödshjälp. Nyligen publicerades hennes bok, »Easeful Death – Is There a Case for Assisted Dying?« .

Väl framme i lordernas guldutsirade café är det därför dödshjälpsdebatten hon först går in på.

– Vi brittiska politiker har de senaste åren misslyckats fyra gånger med att enas om en lag som avkriminaliserar frivillig eutanasi. Trots att den tysta majoritetens inställning till dödshjälp har förändrats domineras debatten fortfarande av religiösa minoriteter, säger hon.

Och religiösa argument tycker Mary Warnock inte hör hemma i politiken. USA kritiserar hon hårt på den punkten och kallar den amerikanska hållningen »synnerligen förvirrad«.

– Lagtexter och allmängiltiga moraliska principer måste uttryckas i icke-religiöst språk, säger hon och dunkar handen i bordet.

Som exempel tar hon uttrycket »De är alla Guds barn«. För den troende kan det påståendet motivera till exempel att skattepengar ska läggas ner på att utbilda även svårt handikappade barn. Men för att slutsatsen ska vara förståelig och acceptabel för alla måste man filtrera ut den grundläggande moraliska principen bakom utsagan – i detta fall att alla är lika mycket värda, det vill säga en jämlikhetsprincip. Eller så kan man hänvisa till utbildning som en mänsklig rättighet enligt gällande lag, menar hon.

Baronessan är på typiskt engelskt manér återhållet vass i sitt sätt att argumentera. Men hon ser sig själv som en övertygad humanist. I vaga ordalag beskriver hon sig som kulturellt kristen och hon anser att alla religioner tillför både skönhet och mening åt livet. Däremot tror Warnock att människan som moralisk varelse föregår religionen.

Den förkristlige Aristotoles och upplysningsfilosofen David Hume är de som främst format hennes idéer om vad som utgör grunden för etiskt beteende. »Mina filosofiska hjältar«, kallar hon dem ömt.

I likhet med Aristotoles menar Warnock att människans vilja att göra vad som är gott och riktigt inte främst drivs av rationellt egenintresse eller av pliktkänslor i Kants mening. Istället rör det sig om en inlärd förståelse för, och uppskattning av, andra människors känslor – medkännande. Det anser hon också vara ett begrepp som alla, oavsett religiös övertygelse, kan enas kring.

Warnock väljer därför medkännandet som utgångspunkt för sin analys av vad som är rätt och fel när det gäller dödshjälp. Medicinska framsteg på senare år har förändrat döden från ett abrupt slut till en lång »utsläckningsprocess« och allt fler människor tvingas hantera närståendes utdragna livsavslut. Det väcker nya frågor om självbestämmande, medlidande, vilket slags liv som är värt att skydda och när det egentligen tar slut. I sin bok försöker Warnock och medförfattarinnan Elisabeth Macdonald reda ut begreppen genom att skilja på biologiskt liv och vad de kallar »autobiografiskt liv«.

Autobiografiskt levande är man så länge man har kapacitet att uppleva sig själv som individ och har tillgång till sina egna upplevelser. Med vår intuitiva förståelse för begreppet människovärde är det detta liv som de flesta vill skydda, menar författarna. De driver tesen att allmänhetens reaktion på rättsfall som uppmärksammats i media, där svårt sjuka personer velat avsluta sina liv, visar att många människor utifrån sin privata moral ibland vill låta principerna om medkännande och livskvalitet utmana den absoluta principen om livet som okränkbart.

Men även om den enskildes moraluppfattning stöder dödshjälp är det en helt annan fråga om den »känslan« ska föras upp på samhällsnivå, menar Mary Warnock. Nyligen illustrerade hon sin syn på relationen mellan personlig och samhällelig moral genom ett kontroversiellt inlägg i engelska tidningen The Observer. Där försvarade hon en friande dom av en man som bevisligen laddat ner barnpornografi på sin dator. Warnock menade att mannen med rätta kommer att bli sedd som vedervärdig och omoralisk av alla som känner till händelsen, men att han inte nödvändigtvis borde bli straffad på annat sätt. Tankar, ord och handlingar kan vara omoraliska, men sådant ska inte regleras i lag, menar hon.

Lagar behövs alltså inte alltid för att understryka våra moraluppfattningar, men de kan inte heller stå i direkt motsats till majoritetens övertygelser.

– Jag tror till exempel att en lag om frivillig dödshjälp kommer så småningom, trots de politiska hindren. Den kommer att drivas på av juridiska företrädare som ser klyftan vidgas mellan lagtexten och hur domstolarna faktiskt dömer, säger hon.

Warnock menar att i det publika rummet kan man inte utgå ifrån absolutism och religiösa principer, utan det handlar om att hitta gemensamma nämnare och lösningar som är »moraliskt acceptabla« för de flesta. En svår balansgång där hennes angreppssätt haft stort genomslag, inte minst i forskningsvärlden.

Den så kallade Warnock-rapporten om embryologi från 1984 föreslog en 14-dagarsgräns för forskning på embryon i Storbritannien.

Resonemanget bakom den brittiska lagen spred sig snabbt och gränsen gäller fortfarande i stora delar av världen, bland annat i Sverige. Warnock använder beslutet om 14-dagarsgränsen för att illustrera att det ofta använda argumentet om »rutschkaneeffekten« är obefogat.

Rutschkaneeffekten är antagandet att om man gör avsteg från en absolut princip, så kommer snart alla moraliska fördämningar att släppa på det området, till exempel »om vi tillåter någon form av dödshjälp så blir det snart fritt fram att döda gamlingar till höger och vänster på åldersdomshemmen.« Warnock menar att det som i fallet med embryoforskning visst går att dra en klar gräns, om den bara är entydig och möjlig att övervaka.

Rädslan för att på politisk nivå ta i svåra teman som liv och död nivå beror enligt Warnock på att vi även privat skyggar tillbaka för att använda »moraliskt språk«. Hon anser att man bör tala klarspråk med barn om rätt och fel. Och att även skolan ska kunna ta ställning.

– Det moraliseras mycket kring diktaturer och regnskogar som huggs ned långt borta. Vad som fattas är att våga lära eleverna hur man resonerar kring moraliska frågor i vardagen.

Säger baronessan, och ursäktar sig sedan för att hasta vidare till en debatt om EU:s Lissabon-avtal.