Med mat i huvudrollen

– Om det här hade varit en stor Hollywoodfilm hade filmbolaget tvingat mig att klippa bort tio minuter av filmen, och då hade det varit matlagningen som fått ryka. Men jag ville visa hur min rollfigur hittade ett nytt band till mat, och att det var något speciellt.

Jon Favreau sitter på ett hotell i Santa Monica och berättar om sin bioaktuella film »Chef«, den senaste i raden av filmer med mat i centrum som har avlöst varandra under året, som det indiska dramat »The Lunchbox«, svenska dokumentären »Foodies«, brittiska komedin »The Trip to Italy« (uppföljare till »The Trip«) och Lasse Hallströms »100 steg från Bombay till Paris«.

Favreau har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i »Chef«, som skildrar hur en desillusionerad kock lämnar sin snobbrestaurang och återfår inspirationen när han startar en foodtruck. Inspelningen har lärt Favreau ett och annat om hur man bäst gestaltar mat.

– Om man inte filmar den på rätt sätt ser den äcklig ut. Man måste köra med rätt ljus, rätt objektiv, rätt vinklar. Och självklart måste det vara mat som är god att äta på riktigt.

Det Favreau säger kan tyckas självklart. Varför skulle man inte använda sig av ätbara rätter i filmer om mat? Men alltför ofta har mat på vita duken behandlats som i reklam, där hjälpmedel som hårspray, lim och färg ger en maximalt lockande effekt. Det är matpornografi i lite väl bokstavlig mening, då det som frestar är konstruerat. Men så är alltså inte fallet i »Chef« (även om Favreau själv har kallat filmen just »matporr«). Allt matrelaterat i filmen är autentiskt och utvalt i samråd med Roy Choi, kocken vars väg till framgång inspirerade manuset och till slut gjorde honom till en medproducent. Chois koreansk-mexikanska foodtruck Kogi BBQ blev 2009 ett fenomen i Los Angeles genom Twitter, ett förlopp som Favreau har gjort till ett scenario i »Chef«. Men Chois viktigaste bidrag var att visa Favreau yrkets grundbultar. Allt fastnade dock inte så lätt.

– Under inspelningen av de scener där min karaktär lagar mat så stod Choi ofta där bakom monitorn och skrek åt mig exakt vad jag skulle göra, säger Favreau och skrattar.

Kockhänder spelade en viktig roll även vid inspelningen av »100 steg från Bombay till Paris«, som handlar om en indisk familj som öppnar en restaurang i en sydfransk by. Inte heller här är maten artificiellt förskönad. Hallströms största rädsla var enligt honom själv »att filma mat i närbild och få det hela att se ut som en sån där spaghettireklam i slowmotion«. Därför är all mat som syns i filmen lagad och upplagd av riktiga kockar.

Matfilmen må ha tagit en ny, mer genuin riktning det senaste året, men innovationen i genren har gått i cykler genom filmhistorien. Filmer som Marco Ferreris »Brakfesten« (1973), Peter Greenaways »Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare« (1989), Martin Scorseses »Maffiabröder« (1990) och Ang Lees »Mat, dryck, man, kvinna« (1994) är bara några exempel på filmer där användandet och skildrandet av mat är exceptionellt. Den sistnämnda visar sig vara en av influenserna till »Chef«.

– Jag kan se inledningen gång på gång. Detsamma gäller dokumentären »Jiro Dreams of Sushi«. Det finns något hypnotiskt där som till och med fick min hamburgertokiga son att äta en traditionell sushimiddag, säger Favreau.

Men överlag är det klent med bra matskildringar i filmhistorien, tycker Sara Berg, som är mat- och kulturskribent, kock »på en höft« och Sverigeredaktör för Matmagasinet Nord.

– Det har alltid irriterat mig att mat på film behandlats mer som rekvisita än något som faktiskt går att äta, så länge det inte rör maffiafilmer eller tv-serien »Girls«. Ibland tycks mat vara lika ointressant att skildra som toalettbesök, alltså något vi alla gör men inte behöver prata om. Men mat och ätande är lysande tids-, klass- och platsmarkörer.

Det tycker även regissören Michael Winterbottom, som ligger bakom de två hyllade komedierna »The Trip« och bio­aktuella »The Trip to Italy«. I huvudrollerna syns Steve Coogan och Rob Brydon, som i egenskap av kändisar har fått i uppdrag att recensera ett antal prestigefulla värdshus på den engelska landsbygden och Italiens medelhavskust. Trots att mycket tid läggs på aptitretande närbilder av läckerheterna de två inmundigar, blir matens viktigaste funktion här just som platsmarkör – och det som möjliggör de djupdykningar i manlig självömkan som filmerna är När jag träffade Winterbottom på Sundance Film Festival i januari, gick han in på mat som närhetsskapande verktyg.

– Det är ju universellt att när man sätter sig ner och äter tillsammans är konversation en del av det hela. Det är en situation som tillåter att man mellan tuggorna liksom flyter iväg och kan prata om allt möjligt. Här handlar det mer om det än en passion för mat.

Vardagskaviar. I »Foodies« flyger rika matbloggare världen runt i jakt på Michelinstjärnor. Någonstans mellan välkomstchampagnen och den första förrätten hittar de sig själva.

I den svenska dokumentären »Foodies« – som hade internationell premiär i slutet av september – är det matens identitetsbyggande aspekter som står i fokus. Samtidigt blir filmen en inramning av toppskiktet av dagens foodiekultur, som matnörderi kallas. De tre regissörerna Thomas Jackson, Charlotte Landelius och Henrik Stockare – som alla tre till vardags jobbar med kulturprogram och dokumentärer för SVT – fick idén efter att kocken Björn Frantzén berättat om några ovanligt inflytelserika matbloggare. Samtidigt observerade de ett skifte i hur många i väst som börjat använda sig av mat för att berätta något om vilka de är. Jackson utvecklar reflektionen:

– Mat har blivit en livsstilsmarkör som påminner om hur musik och mode fungerar. Genom att följa fem av världens mest extrema personer i denna trend att definiera sig själva genom vad man äter, hoppades vi kunna blottlägga de dimensioner av klass och identitet som vi var ute efter. På köpet blev det ett porträtt av dagens kulinariska värld.

Det är foodies som Jackson tror att den rådande vågen av matfilm främst beror på.

– När det gäller spelfilm är man nu smart nog att se att det finns ett gigantiskt intresse för mat som det kan vara lönsamt att hänga upp vilken story som helst på. Att det görs många matdokumentärer beror på att det är ett helt kulturellt fält som liksom börjar betraktas och användas på ett lite nytt sätt. Den förändringen blir intressant att skildra.

Jon Favreau ser internet som den kanske viktigaste kuggen i det mediala mathjulet.

– Det liknar det sätt som människor läser kändis- och filmstjärnetidningar på. Man lever ställföreträdande genom deras berättelser. Och i kockvärlden finns så färgstarka karaktärer att folk börjar följa dem och deras menyer genom sociala medier. Det leder vidare till ett intresse för tv-program som Anthony Bourdains, och filmer som »Chef«.

Det är oklart om den typ av äkthetsprinciper som återfinns i »Chef« och »100 steg från Bombay till Paris« har gällt all matfilm det senaste året, men mat på vita duken i dag får ta betydligt större plats, och tas på större allvar, än tidigare. Detta parallellt med att de som lagar maten ofta får en stjärnstatus som förr har vikts för filmstjärnor och musiker. Allt inför en publik där var och varannan kallar sig foodie. Denna växelverkan mellan medier, restaurangbransch och välberesta och internetuppfödda konsumenter, har skapat ett utbrett intresse för mat utan like. Därför är det inte särskilt konstigt att Favreau gör en kock till sin medproducent, eller att Hallström låter skådespelaren Manish Dayal läsa vid en fransk kockskola för sin roll.

Autenticiteten i matskildringar går inte att kringgå längre, menar mat- och kulturskribenten Sara Berg.

– Förr nöjde vi oss med fyra små rätter på kinakrogen, i dag vet de flesta att Kina har många olika kök men inget som har friterad banan. Av samma skäl går det inte att lägga en ananasskiva på en rätt och kalla den något med Hawaii. Det skulle ingen tittare gå på.