Oemotståndlig tragedi
Bild: Petter Cohen
På Statoils säljhylla bredvid kassadisk och flottiga korvar står skivor med skvalmusik och lättillgänglig lyssnarlitteratur uppradade på ett ställ. Läckberg, Marklund och Guillou – men vad gör »Den längsta dagen« av Cornelius Ryan där? En tolv timmars extremt detaljerad redogörelse av de allierades landstigning av Normandie den 6 juni 1944, exakta tids-, plats- och gradangivelser, dokument, vittnesmål, strategiska och personliga minnen i all oändlighet. Säljpotentialen till svenska bensinkunder borde vara begränsad. Eller?– Nä, det finns ett stort intresse för den här genren. Vi tog in den för att den säljer, säger Björn-Erik Sundström som ansvarar för utbudet av skivor på Statoil.
»Den längsta dagen« skrevs 1959 och sedan dess har strömmen av andravärldskrigslitteratur bara ökat. Richard Overys bok »1939 – Nedräkningen till andra världskriget« (se bokutdrag) är bara en av titlarna i höstens flöde.
Frågan är varför skildringarna i fakta och fiktion om andra världskriget fortfarande fascinerar. Uppenbart är att kriget var unikt i storlek och betydelse under 1900-talet. För historiker och forskare ligger en stor del av intresset i omfattningen, bredden i skeendet och det oändliga källmaterialet.
– Det var det sista stora kriget och kan studeras ur alla tänkbara vinklar – psykologiska, diplomatiska, politiska, militärstrategiska, tekniska eller ekonomiska, säger författaren Niklas Zetterling som forskat i historia vid Försvarshögskolan.
För Yrsa Stenius, som skrivit två böcker om Hitlers arkitekt Albert Speer, är intresset för andra världskriget naturligt.
– Det var en tragedi och innebar ett sammanbrott av den europeiska civilisationen, säger hon.
Även om fasorna i mer sentida konflikter kan jämföras, så är den – åtminstone skenbara – tydliga polariseringen utmärkande för andra världskriget. Därför lånar det sig gärna till drama, spänning och romantik. Med Hollywoods hjälp fick segermakterna ett försprång i propagandakriget och därpå köpet en flygande start i mytbildningen som följde efter krigsslutet. Stephen Farran Lee, förläggare på Albert Bonniers förlag, tror dessutom att svenskarnas brist på egen krigserfarenhet har haft betydelse.
– Eftersom Sverige inte deltagit i krig på 200 år finns en oskuld som gör det lättare att svälja den förenklade bild av krig som ofta levererats från den anglosaxiska världen. I länder med egen erfarenhet inser man vilken enorm komplexitet det finns i alla konflikter, säger han.
Sveriges egen roll under andra världskriget tycks inte sätta några spår i vårt intresse för den perioden.
– Snarare tyder uppmärksamheten på att vi politiskt har ett neutralitetsideal, men att vi personligen uppfattar oss själva på de allierades sida, säger militärhistorikern Marco Smedberg.
Med den enkla, rena dramaturgins ideal ska så segermakternas ädla hjältemod ställas mot den onda fienden. I det avseendet riggades andra världskriget av historiens mest oöverträffade skurk. För även om tyskarnas kamp och lidanden många gånger var oerhörda, så skiljer nazismen andra världskriget från andra krig. Nazityskland försökte aldrig förställa sig utan stoltserade med att vara en gnistrande blank mördarmaskin där man med berått mod saboterade sina möjligheter att vinna kriget genom att samtidigt ägna resurser åt att utrota delar av sin egen befolkning.
