Partiet, pengarna och det goda livet

Att Kina blivit »världens verkstad« är känt. Numera producerar landet också miljardärer på löpande band, även om takten inte är lika snabb efter vårens börsnedgång. Efter USA har Kina blivit det land som har mest miljardärer i världen.

De skenande aktiekurserna gjorde också att den statliga oljekolossen Petro China i oktober 2007 plötsligt blev världens största företag räknat i marknadsvärde. Allt detta får konsekvenser för hela världen, eftersom dessa miljardärer och företagsjättar med sina svällande kassor också söker objekt att investera i utomlands.

Det som också utmärker de nyrika företagarna är vilka nära band många av dem har med regimen och kommunistpartiet. Detta fick en symbolisk bekräftelse när partichefen Hu Jintaos dotter Hu Haiqing gifte sig med internetmagnaten Mao Daolin. Bröllopet ägde rum på Hawaii i september 2003. Brudgummen var vid den tiden Kinas elfte rikaste person med en personlig förmögenhet på minst 35 miljoner dollar – då lika med 290 miljoner kronor. Hu Jintaos svärson var vd för Sina till och med 2005. Sina är en av landets tre stora internetportaler och på senare år en raket på amerikanska teknologibörsen Nasdaq. Därefter har Mao Daolin, som inte är släkt med Kinas forne diktator Mao Zedong, intagit en lägre profil och hans förmögenhet kan inte spåras.

Även Hus dotter försöker vara diskret. När hon anmälde sig till en modevisning för Armani i Shanghai gjorde hon det under namnet »Mrs Mao«. Och när hon under åtta år bedrev universitetsstudier i USA använde hon inte sitt eget namn.

För många som är nära den högsta makten är diskretion ett måste. Dessutom är inte alla glada över att skylta på rikelistorna. Det kan leda till obehaglig nyfikenhet från skattemyndigheternas sida. Det kan också locka till sig kidnappare och utpressare. Av personerna på listan för 2003 blev en mördad, 16 arresterade och en flydde utomlands.

Yang Bin, nummer två på listan, hamnade i fängelse för korruption och andra förbrytelser. Han var fastighetskungen som började som orkidéodlare. Nummer 27, Li Haicang, mördades efter en affärstvist. Och nummer fem, Yang Rong, fick myndigheternas ögon på sig och hade tydligen inte rent mjöl i påsen eftersom han flydde landet.

Men numera finns det faktiskt också många som vill och vågar skylta med sin rikedom – otänkbart tidigare då det var skottpengar på »kapitalister«, särskilt under kulturrevolutionen 1966–76. En arrangör i Shanghai har specialiserat sig på att ordna miljonärsfester och mässor med lyxprodukter. Till lyxmässan 2007 kom närmare 15 000 miljonärer. Endast inbjudna fick närvara.

Sedan 2004 finns det två listor som årligen produceras över Kinas rikaste personer. Den ena kommer från den amerikanska affärstidskriften Forbes. Bakom den andra, Hurun Report, står den brittiske revisorn Rupert Hoogewerf, sedan länge bosatt i Shanghai. Listorna kan skilja sig på vissa punkter. Men hösten 2007 var bilden de gav entydig. Det har varit en explosion av miljardärer.

De 40 rikaste personernas sammanlagda förmögenhet har trefaldigats till 120 miljarder dollar på ett år, enligt Forbes. Hurun Report kom fram till att Kina nu har 106 miljardärer jämfört med 15 ett år tidigare.

»Den tillväxten (av miljardärer) chockade oss alla, den är mycket snabbare än i USA eller Europa. Kina kanske har 200 miljardärer, vi har bara inte hunnit identifiera dem ännu«, kommenterade Rupert Hoogewerf. Hans lista inkluderar de 800 mest välbärgade. De har en genomsnittlig förmögenhet på 563 miljoner dollar, en fördubbling jämfört med ett år tidigare då de svarade för 16 procent av Kinas bruttonationalprodukt.

Av de 800 rikaste är en tredjedel medlemmar av det styrande kommunistpartiet. Att släppa in de nya entreprenörerna i partiet var ett av den förre partichefen Jiang Zemins viktigaste initiativ. Det var en del av hans teori om »de tre representativa« som bland annat sade att partiet måste representera »de avancerade produktivkrafterna«. Det var hans kodord för de privata entreprenörerna.

Fast ett lika vanligt sätt att förena de båda rollerna som partimedlem och företagare är att partipamparna eller deras barn kan bilda företag och bygga upp förmögenheter tack vare de resurser som partiet ännu kontrollerar under övergången från planekonomi till marknadsekonomi. Som medlemmar av makteliten har de kommit till ett dukat bord.

Jiang Zemins son Jiang Mianheng är fortfarande en stor spelare i telekombranschen. Två av reformledaren Deng Xiaopings barn har haft prominenta roller i företagsvärlden. Förre premiärministern Li Pengs son Li Xiaopeng basar över landets största kraftbolag Huaneng.

Li Pengs efterträdare som premiärminister var Zhu Rongji. Hans son Levin Zhu Yunlai fick en nyckelpost i investmentbanken Morgan Stanleys satsning på Kina under den tid som fadern var premiärminister. Samtidigt var Hu Jintaos dotter Hu Haiqing anställd hos JP Morgan.

Med andra ord var de rådgivare åt varsin global finanskoncern som tävlade om att få vara med om att sälja ut kronjuvelerna, det vill säga de mest attraktiva kinesiska statsföretagen.

Ett annat påfallande exempel på alliansen mellan den politiska eliten och den nya ekonomiska eliten, som dessutom har utländska förgreningar, är nuvarande premiärministern Wen Jiabaos son Wen Yunsong. Han är styrelseordförande i Beijing Unihub Company, ett it-företag med kopplingar till amerikanska Dell och kanadensiska Nortel. Premärministerns svärson Xu Ming är ordförande för Dalian Baode, ett handelshus för byggmateriel.

Man kan invända att dessa individer kan vara både dugliga och välutbildade och kan nå sina positioner av egen kraft. Men mönstret visar att deras bakgrund också har stor betydelse, särskilt i ett land där auktoriteter traditionellt vördas och förbindelser ofta är helt avgörande. I den kinesiska traditionen är det inte heller någonting fult att gynna sina närmaste om man har möjlighet.

Varenda partichef och premiärminister sedan 1982 har haft någon ättelägg på en strategisk post i den nya företagsvärlden. Detta upprepas på alla nivåer. Partiet sörjer för sina barn.

Vi har här givit flera exempel på hur de allra högsta ledarnas barn kan få höga och strategiska poster i näringslivet. Men de här sambanden gäller också lite längre ner i hierarkin. Enligt en studie från 2005 har bara fem procent av landets 20 000 rikaste personer skapat sig sin förmögenhet genom egna framgångar. Över 90 procent tillhörde de politiska klanerna, de var alltså släkt med ledare inom parti eller regering och har kunnat utnyttja denna ställning. Studien hade titeln »Samhällsklassernas ekonomiska situation« och var framtagen av statsrådets forskningskontor, det vill säga regeringens tankesmedja, och samhällsvetenskapliga akademin. För säkerhets skull har de ansvariga valt att inte offentliggöra rapporten.

Efter en serie korruptionsskandaler 2005 och 2006 med höga företagsledare och kaderbarn växte kraven på att man skulle undersöka hur landets rikaste personer »tjänat sin första hink med guld«. Det är alltså föreställningen om att bottenplattan för många framgångsrika privatföretag är ekonomisk brottslighet, alltifrån smuggling till skatteflykt, bedrägerier, organiserad brottslighet till att betala svältlöner. I den kinesiska debatten har deltagarna lånat begreppet »arvsynd« för att beskriva fenomenet.

De rika har dåligt rykte enligt en opinionsundersökning från Kinas ungdomstidning och webbportalen Sina.com i oktober 2007. De välbärgade saknar moral och samhällsanda enligt 81 procent av intervjupersonerna. 68 procent säger att de rika skapat sina förmögenheter med olagliga metoder och mutor. Bara fyra procent tror att de rika har ett gott hjärta. En liknande undersökning 2006 av samhällsvetenskapliga akademin fann att över hälften av drygt 7 000 hushåll ansåg att de rika nått sina framgångar med otillåtna metoder.

Diskussionen om »arvsynden« skapade allmän nervositet i företagarleden. Den som framför allt ryckte ut för att tillbakavisa kraven på räfst och rättarting och försvara de nya entreprenörerna var Hu Deping. Han är ordförande i Allkinesiska industri- och handelsförbundet, en halvofficiell organisation för privata sektorn. Hu Deping är också son till den färgstarke ledaren Hu Yaobang som var partichef 1982-87.

»Att nagelfara alla förmögenheter skulle vara ett steg bakåt, det skulle vara att förneka vilka anmärkningsvärda resultat som reformerna uppnått«, sade han. Hu Deping erkände att det fanns mycket oegentligheter i de privata firmorna när dessa satte igång i början av liberaliseringen på 1980-talet. »Men man får ta hänsyn till de speciella historiska omständigheterna«, menade Hu Deping. Han syftade bland annat på privatföretagens svårigheter att få banklån och tillstånd i början – underförstått att de var tvungna att tillgripa mutor och andra genvägar.

Hu Deping fick stöd av Wang Yang, kommunistpartiets chef i den stora industristaden Chongqing i inlandet: »Som med alla nya saker är dessa tidiga förbrytelser som födelsemärken, men de är också källan till företagens vitalitet.«

Men det finns också många exempel på företagare som startat med två tomma händer. Kinas rikaste person är 25-åriga Yang Huiyan, som också är Asiens rikaste kvinna. Men företagaren bakom hennes rikedom är hennes far Yang Guoqiang. Han var en fattig bonde tills han via tillfälliga jobb i byggbranschen kunde bilda fastighetsbolaget Country Garden.

Den näst rikaste personen, Zhang Yin, har själv skapat sin förmögenhet. Hennes affärsidé är att ta hand om amerikanskt avfallspapper för återbruk i Kina.

De flesta av de stora förmögenheterna finns i fastighetsbranschen och särskilt i de fastighetsbolag som är börsnoterade i Kina eller Hongkong. Därför varnar många analytiker för att dessa miljardärer kan försvinna lika snabbt som de dök upp. Deras rikedom bygger på dubbla bubblor, både i fastighetssektorn och på börserna, enligt de varnande rösterna.

När vi talar om de nära banden mellan den politiska och den ekonomiska eliten kan vi inte förbigå korruptionen och prostitutionen. Efter 30 år av marknadsekonomiska reformer är prostitutionen allestädes närvarande. Statliga myndigheter är mer eller mindre aktivt inblandade.

Det handlar inte bara om att polisen ser genom fingrarna i utbyte mot lagom stora mutor. För ett par år sedan visade kinesisk teve till exempel ett reportage om skattmasarna i den medelstora sydkinesiska staden Jiaotong. I skatteverkets nya tiovåningars kontorshus är hälften av våningarna antingen hotell eller nattklubb – men båda fungerar i praktiken som bordeller.

»Det gäller att använda lokalerna på det mest ekonomiska sättet«, förklarade skattechefen. Tevereportern frågade tjänstemännen hur det kändes att åka upp och ner i hissen med prostituerade. »Äsch, vi har vant oss. Vad spelar det för roll? När vår arbetsdag är slut, börjar deras. Vi går olika skift«, svarade statstjänarna.

En rad avslöjanden på senare år visar att det är mycket vanligt att affärsmän i sina kontakter med myndighetspersoner också tillhandahåller prostituerade och älskarinnor. I den mansdominerade affärseliten har det blivit en livsstil att ha älskarinnor, som de håller med både lägenhet och apanage. Det blir ett sätt att bekräfta sin makt. Politiker och tjänstemän tar efter och ofta är det affärsmännen som betalar.

I härvan kring den avsatte partichefen i Shanghai, Chen Liangyu, figurerar kvinnor som fastighetsmagnaten och infrastrukturkungen Zhang Rongkun regelbundet ordnade fram för flera av stadens ledande politiker. Även chefen för den nationella statistikbyrån i Peking fick ett handtag från fastighetskungen, som installerade statistikchefens älskarinna i Shanghai i en av sina lägenheter.

En forskare har avslöjat hur systematiskt affärsmän betalar för prostituerade åt tjänstemän även på mellannivå. Hans exempel är hämtade från hamnstaden Beihai i Guangxiprovinsen. Det är en triangel där den prostituerade blir en bricka i spelet mellan affärsmannen och tjänstemannen. De privata entreprenörerna behöver hjälp med tillstånd från sektionschefen på en byrå i den kommunala förvaltningen. En sektionschef är tillräckligt högt uppsatt för att ha befogenhet att bestämma och tillräckligt långt ner i hierarkin för att vara inblandad i genomförandet. Hans lön är blygsam men han får dyra vanor i de kretsar han umgås. I typfallet lever han för de nöjen som entreprenörerna kan skänka honom, den så kallade gyllene produktionslinjen av dyra måltider, karaoke och sexuella utsvävningar. Att ta emot sådana tjänster är mindre farligt, mindre synligt i korruptionsutredningar, än att ta emot mutor i form av pengar eller materiella ting.

Det finns en allmänt spridd benämning för gruppen av barn till höga ledare, de så kallade kaderbarnen. Gruppen kallas »prinspartiet«, taizi dang. De ledarbarn som inte får hand om ett företag får ofta höga politiska poster i stället. Av den centralkommitté som partiet valde i oktober 2007 är var tionde medlem barn till forna ledare och revolutionärer. Där finns till exempel Deng Nan, dotter till Deng Xiaoping, och Liu Yuan, son till förre presidenten Liu Shaoqi. Av politbyråns 25 medlemmar är hela sju barn till forna ledare, fler än tidigare.

Den mest omtalade är numera Xi Jinping som står på tur att efterträda Hu Jintao som partichef. Hans far Xi Zhongxun var en revolutionär veteran och sedermera vice premiärminister. Li Keqiang som tippas bli näste premiärminister brås på en partitjänsteman på mellannivå.

Stort inflytande har också förre handelsministern Bo Xilai, välkänd för många svenska affärsmän. Han är nybliven partichef i jättestaden Chongqing och medlem av partiets politbyrå. Han är son till Bo Yibo, en av åtta veteranledare i Kinas speciella panteon av revolutionärer som överlevde den legendariska långa marschen på 1930-talet och fick vara med om folkrepublikens första årtionden.

Ett gammalt kinesiskt talesätt som Bo Xilai en gång använde offentligt lyder: »När en man får en hög post i staten, stiger även hans fru, barn, hundar, katter och till och med hans kycklingar upp till himlen.«

Den framträdande ställning som nya generationer av ledarbarn får visar att partiet cementerat ett system som gynnar det ledande skiktets familjer – ett system som de knappast är beredda att avveckla. De har snarare skaffat sig nya bundsförvanter bland företagsledarna och tillsammans påminner de om den sovjetiska/ryska nomenklaturan.

Prinspartiets inflytande blev återigen väldigt tydligt när Xi Jinping i oktober 2007 blev informellt utpekad som partiets kronprins, det vill säga att han väntas ta över som partichef efter Hu Jintao. Valet av honom är mycket betydelsefullt för alliansen mellan politisk och ekonomisk elit. Hans far Xi Zhongxun uppges av många ha varit den som på 1980-talet övertalade Deng Xiaoping att skapa de ekonomiska frizonerna och fördjupa de marknadsekonomiska reformerna.

Själv var Xi Jinping partichef i företagarprovinsen Zhejiang under några av sina formativa år. I den provinsen svarar den privata sektorn för 90 procent av sysselsättningen. Under sin tid där var Xi Jinping mycket aktiv i att rekrytera affärsmän som partimedlemmar. Det blev nästan 20 000 nya medlemmar ur deras led. Han beskrivs som »entreprenörernas och den uppstigande medelklassens favorit«.