Ralph Laurens storhet som uttolkare av det amerikanska
Ralph Lauren blev den förste modeskaparen att tilldelas USA:s främsta civila utmärkelse, Presidentens frihetsmedalj. Den går till en amerikansk ikon, vars namn blivit ett adjektiv.
Bild: AP
Kanske är historien rent av sann.
Ralph Lauren, världens mest framgångsrika modeentreprenör, var en gång sugen på att få vara med i en Hollywoodfilm. Den regissör han talade med frågade:
– Vilken skådespelare ser du dig själv som?
– Gary Cooper, svarade Lauren.
– Men Ralph, invände regissören, du är en kort liten jude.
– Inte när jag har klätt mig, bet Lauren tillbaka.
Båda hade rätt.
Ralph Lauren mäter 1,68 utan cowboyboots. Han växte upp i Bronx som Ralph Lifshitz i en ashkenazerjudisk familj som stigit i land i USA från Vitryssland 1920. Han var student vid Salanter Academy Jewish Day School och Marsha Stern Talmudical Academy, en skola som är särskilt lämpad för dem som vill bli rabbiner.
Men Lauren är också den amerikan som mer än någon annan i sin generation format den märkliga mytologi – en blandning av hertigen av Windsor, John Wayne och Fred Astaire – som definierar vad det idealiserade Amerika är. När Ralph Lifshitz klär sig förvandlas han från talmudakademins bronxpojke till Ralph Lauren: cowboy, priviligerad östkustprotestant, eller – varför inte? – Gary Cooper.
Egentligen är Lauren inte unik i just detta avseende. Amerika har ända sedan George Washington fascinerats av sin egen, formbara identitet. Det är ett land som älskar att berätta historier om sig självt, kanske för att det behövs för att hålla samman det jättelika och disparata bygget. Och nästan alla de stora amerikanska mytologerna är, av naturliga skäl, inte det som de berättar om.
Hollywood, Amerikas främsta identitetsfabrik, skapades av östeuropeiska judar och ”studiosystemet”, som i decennier delade upp Hollywood mellan några stora produktionsbolag, dominerades av nästa generation judiska amerikaner. Många av de regissörer vars historier kom att definiera USA – Frank Capra, Elia Kazan och Billie Wilder, för att nämna några – var invandrare långt efter att Mayflower lade till utanför Cape Cod 1620. De red varken över Klippiga bergen i tio-gallon-hattar, eller räknade sina anor från ”Bostonbrahminerna”, det närmaste USA någonsin kommit en uradel. De som definierat det amerikanska var tvärtom bara i undantagsfall födda i den värld som de delvis beskrev och delvis konstruerade.
Men ingen av dem har under det senaste halvseklet har varit så konsekvent och så framgångsrik som Ralph Lauren.
Hans historia är vid det här laget blanksliten av berättande. Namnbytet skedde redan 1955, långt innan karriären lyfte. Det var Ralphs storebror Jerry som tog initiativet, efter att i flygvapnet ha blivit tråkad för sitt efternamn, som alltför lätt lånade sig till olika skatologiska varianter. Kanske var det också ett sätt att skapa en aning distans mellan sig själv och den antisemitism som alltid finns, just under ytan. Om inte annat gjorde det klart, för den som möjligen undrat, att Ralph inte hade några planer på att bli rabbin. Han lekte med tanken att bli professor i historia, men mest för att han gillade hur sådana klädde sig: tweedkavajerna, de randiga slipsarna, manchesterbyxorna, rågummisulorna, piporna…
Och det var kläderna, inte lagerkransen, som fortsatte att fånga Ralph Laurens fantasi. Redan som gymnasiestuderande började han sälja slipsar till klasskamrater. Brooks Brothers, som allt sedan första halvan av 1800-talet klätt amerikanska WASP:s – vita, anglosaxiska protestanter – blev hans första arbetsgivare. Där började han så smått formge sina egna slipsar och gjorde dem aningen bredare än det sena sextiotalet förskrev. Brooks Brothers gillade det inte, men det gjorde prestigevaruhuset Bloomingdales och innan sjuttiotalet nått sin mitt hade Lauren både en komplett herr- och damkollektion och en storsäljare i den ofta färgstarka tenniströjan med en liten polospelare på. Han klädde både Robert Redford som Den store Gatsby och Diane Keaton som Annie Hall och stadfäste sin särställning.
Även för Ralph Lauren trumfar kvantitet kvalitet, åtminstone ekonomiskt. Det är främst just The Polo shirt och jeansen som gör att Ralph Lauren, enligt Forbes, har en personlig förmögenhet på 11 miljarder dollar, bara knappt fem procent av vad Amazons Jeff Bezos äger, men ändå långt mer än andra modeskapare.
Framgången är viktig, också för Laurens roll som den amerikanska drömmens härold. Forbes ger honom nio av tio möjliga på skalan över att vara ”self-made”. Det är en del av det som gör honom trovärdig i sin roll som uttolkare av Amerika, men inte det enda. ”Det här är inte ett varumärke. Det är mitt liv”, sade Lauren i en intervju för ett par år sedan, när hans speciella stil kom på tal och det är lätt att förstå vad han menar. Ralph Lauren och hans fru Ricky Lauren – de har varit gifta i 61 år och de tre barnen är sedan länge vuxna – delar sin tid mellan en stor, engelskinspirerad stenherrgård byggd på 1920-talet utanför Bedford i upstate New York, sitt förhållandevis enkla strandhus i Montauk i East Hampton och sin 7 000 hektar stora Double-RL-ranch i Colorado.
Den första passar bra för tweed, den andra för linnebyxor och den tredje för jeans och boots, som aningen spydiga journalister ofta påpekat. Men ingen kan riktigt tro att det bara är en kuliss. Ralph Lauren har blivit sin egen estetik. Han föddes inte som Gary Cooper, men efter mer än ett halvsekel har hans förklädnad blivit verklighet. Och den är så väl definierad att den överskuggar de förlagor Lauren utgått från. Vandrar man in i en amerikansk herrekipering, iklädd engelsk tweedkavaj, blir man inte förvånad om man får höra: ”You look so very Ralph”.
Ralph Laurens namn har blivit ett fullt begripligt adjektiv.
Laurens amerikanska ivy league-version av engelskt herrmode har förstås sina egna rötter. Till och med Hertigen av Windsor lät sy upp sina kavajer i London, men de matchande byxorna i New York, eftersom han föredrog det amerikanska byxsnittet. Men ingen har lika systematiskt fusionerat det brittiska med det amerikanska som Ralph Lauren.
Och ändå handlar Laurens amerikanska mission om mer än kläder.
Idealvärld
Ralph Laurens flaggskepp på Madison Avenue är i själva verket två. På den östra sidan av Madison ligger The Rhinelander Mansion i fransk renässansstil, byggt på 1890-talet åt en arvtagerska med fäbless för juridiska konflikter, som aldrig flyttade in i sitt franska chateau. Tvärs över avenyn, på den västra sidan, står sedan 15 år ett palats i beaux-arts-stil i kalksten från Indiana, byggt speciellt av Ralph Lauren. I det äldre palatset finns herrkläderna. I det nybyggda, som efter femton år ser ut att ha stått där lika länge som systerbyggnaden tvärs över gatan, finns damkläderna, men också heminredningen.
Ralph Lauren var en av de första modeskaparna som lät vidga sitt estetiska uppdrag till att omfatta långt mer än kläder. Det kan låta trivialt i dag, när snart sagt alla större modemärken också gör filtar, doftljus och vaser, men Ralph Lauren var föregångaren. Det var naturligt för honom, just därför att hans estetiska vision egentligen aldrig bara handlade om kläder. Den var alltid rotad i bredare, mer omfattande ideal av det slag som beskrivs av det numera nästan helt tomma begreppet ”livsstil”.
Den amerikanska idealvärld Lauren skapat kräver mer än skräddarkonst. Den behöver tapeter, möbler, lakan, urnor, gardiner, kuddar, kristallglas och allt möjligt annat. I det här avseendet påminner Ralph Lauren om den brittiske arts- and crafts-socialisten William Morris, även om deras syn på masstillverkning och kommersialism skiljer sig åt. Morris skapade en komplett och hantverksmässig parallellvärld till den framväxande och standardiserande industrialismen. Genom att leva i en vackrare värld skulle livet som helhet bli vackrare.
George Orwell beskrev Morris socialistiska magnum opus ”News from Nowhere” som en utopi där ”alla är vänligt inställda och vettiga” och ”alla möbeltyger kommer från Libertys”. Lika lätt är det att driva med Ralph Laurens ofrånkomligt naiva amerikanska utopism, men precis som Morris tapeter, tyger och broderier fortsätter att locka tusentals, på samma sätt förmedlar Ralph Lauren något många av oss tycker att vi förstår och längtar efter.
Breddningen av det estetiska uppdraget ledde också till att Ralph Lauren från och med sekelskiftet öppnade restauranger. Först, talande nog, i Chicago, Amerikas slakteri, dit generationer av cowboys drivit präriens boskap. Därefter i Paris och på Manhattan.
Menyerna på samtliga ställen består av amerikanska klassiker, från T-bone steak till crab cakes och shrimp cocktails, men miljöerna är olika. På Boulevard St. Germain är restaurangen – och butiken – inhyst i ett stadspalats från 1600-talet. I Chicago i ett nybyggt hus i klassisk stil. På Manhattan ligger restaurangen The Polo Bar i vad som egentligen inte är något mer än en stor cykelkällare på 55e gatan mellan femte avenyn och Madison Avenue. Just därför är det ett mästarprov för Laurens förmåga att låta sin estetik slå rot i vilken mylla som helst. Det krävs en koncentrerad ansträngning för att notera avsaknaden av fönster, det låga taket och lokalens grundläggande brist på charm. Känslan av att ha transporterats till ett mellanting av ombonad herrklubb och trivsam lönnkrog överskuggar allt. Och det är omisskännligt amerikanskt, även i de europeiska detaljer, från skotskrutiga tyger till bistroglas, som amerikansk WASP-kultur älskar att skylta med.
Restaurangerna ger en annan ledtråd till Ralph Laurens storhet som uttolkare av det amerikanska.
Det finns något som heter ”The WASP Cookbook” och är allt annat än en handledning för att laga god mat. Den är i stället ett slags bakvänd hyllning till den smakfattiga, tråkiga och påtagligt ofta beigea mat som det majonnäs- och salta-kex-baserade WASP-köket förknippas med. En hel del av de rätter man kan finna i The WASP Cookbook återfinns också på Ralph Laurens menyer, men i varianter som är förvånansvärt läckra. Ralph Lauren är trogen det amerikanska, men bara i sin bästa version.
Det är antagligen därför Ralph Lauren inte bara fångat många av sina landsmäns fantasi om vad det är att vara amerikan, utan även fått oss icke-amerikaner att identifiera oss med hans tolkning. Kanske i än större utsträckning än amerikanerna själva.
Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy gjorde trots allt Ralph Lauren till Chevalier i franska Hederslegionen redan 2010. Det är åtta år sedan han fick motta en KBE av den dåvarande brittiska kronprinsen Charles. Nu, som 85-åring, har han till sist även sin egen presidents erkännande.
How very Ralph!
***
Läs även: Säsong för världens coolaste accessoar
Kanske är historien rent av sann.
Ralph Lauren, världens mest framgångsrika modeentreprenör, var en gång sugen på att få vara med i en Hollywoodfilm. Den regissör han talade med frågade:
– Vilken skådespelare ser du dig själv som?
– Gary Cooper, svarade Lauren.
– Men Ralph, invände regissören, du är en kort liten jude.
– Inte när jag har klätt mig, bet Lauren tillbaka.
Båda hade rätt.
Ralph Lauren mäter 1,68 utan cowboyboots. Han växte upp i Bronx som Ralph Lifshitz i en ashkenazerjudisk familj som stigit i land i USA från Vitryssland 1920. Han var student vid Salanter Academy Jewish Day School och Marsha Stern Talmudical Academy, en skola som är särskilt lämpad för dem som vill bli rabbiner.
Men Lauren är också den amerikan som mer än någon annan i sin generation format den märkliga mytologi – en blandning av hertigen av Windsor, John Wayne och Fred Astaire – som definierar vad det idealiserade Amerika är. När Ralph Lifshitz klär sig förvandlas han från talmudakademins bronxpojke till Ralph Lauren: cowboy, priviligerad östkustprotestant, eller – varför inte? – Gary Cooper.
Egentligen är Lauren inte unik i just detta avseende. Amerika har ända sedan George Washington fascinerats av sin egen, formbara identitet. Det är ett land som älskar att berätta historier om sig självt, kanske för att det behövs för att hålla samman det jättelika och disparata bygget. Och nästan alla de stora amerikanska mytologerna är, av naturliga skäl, inte det som de berättar om.
Hollywood, Amerikas främsta identitetsfabrik, skapades av östeuropeiska judar och ”studiosystemet”, som i decennier delade upp Hollywood mellan några stora produktionsbolag, dominerades av nästa generation judiska amerikaner. Många av de regissörer vars historier kom att definiera USA – Frank Capra, Elia Kazan och Billie Wilder, för att nämna några – var invandrare långt efter att Mayflower lade till utanför Cape Cod 1620. De red varken över Klippiga bergen i tio-gallon-hattar, eller räknade sina anor från ”Bostonbrahminerna”, det närmaste USA någonsin kommit en uradel. De som definierat det amerikanska var tvärtom bara i undantagsfall födda i den värld som de delvis beskrev och delvis konstruerade.
Men ingen av dem har under det senaste halvseklet har varit så konsekvent och så framgångsrik som Ralph Lauren.
Hans historia är vid det här laget blanksliten av berättande. Namnbytet skedde redan 1955, långt innan karriären lyfte. Det var Ralphs storebror Jerry som tog initiativet, efter att i flygvapnet ha blivit tråkad för sitt efternamn, som alltför lätt lånade sig till olika skatologiska varianter. Kanske var det också ett sätt att skapa en aning distans mellan sig själv och den antisemitism som alltid finns, just under ytan. Om inte annat gjorde det klart, för den som möjligen undrat, att Ralph inte hade några planer på att bli rabbin. Han lekte med tanken att bli professor i historia, men mest för att han gillade hur sådana klädde sig: tweedkavajerna, de randiga slipsarna, manchesterbyxorna, rågummisulorna, piporna…
Och det var kläderna, inte lagerkransen, som fortsatte att fånga Ralph Laurens fantasi. Redan som gymnasiestuderande började han sälja slipsar till klasskamrater. Brooks Brothers, som allt sedan första halvan av 1800-talet klätt amerikanska WASP:s – vita, anglosaxiska protestanter – blev hans första arbetsgivare. Där började han så smått formge sina egna slipsar och gjorde dem aningen bredare än det sena sextiotalet förskrev. Brooks Brothers gillade det inte, men det gjorde prestigevaruhuset Bloomingdales och innan sjuttiotalet nått sin mitt hade Lauren både en komplett herr- och damkollektion och en storsäljare i den ofta färgstarka tenniströjan med en liten polospelare på. Han klädde både Robert Redford som Den store Gatsby och Diane Keaton som Annie Hall och stadfäste sin särställning.
Även för Ralph Lauren trumfar kvantitet kvalitet, åtminstone ekonomiskt. Det är främst just The Polo shirt och jeansen som gör att Ralph Lauren, enligt Forbes, har en personlig förmögenhet på 11 miljarder dollar, bara knappt fem procent av vad Amazons Jeff Bezos äger, men ändå långt mer än andra modeskapare.
Framgången är viktig, också för Laurens roll som den amerikanska drömmens härold. Forbes ger honom nio av tio möjliga på skalan över att vara ”self-made”. Det är en del av det som gör honom trovärdig i sin roll som uttolkare av Amerika, men inte det enda. ”Det här är inte ett varumärke. Det är mitt liv”, sade Lauren i en intervju för ett par år sedan, när hans speciella stil kom på tal och det är lätt att förstå vad han menar. Ralph Lauren och hans fru Ricky Lauren – de har varit gifta i 61 år och de tre barnen är sedan länge vuxna – delar sin tid mellan en stor, engelskinspirerad stenherrgård byggd på 1920-talet utanför Bedford i upstate New York, sitt förhållandevis enkla strandhus i Montauk i East Hampton och sin 7 000 hektar stora Double-RL-ranch i Colorado.
Den första passar bra för tweed, den andra för linnebyxor och den tredje för jeans och boots, som aningen spydiga journalister ofta påpekat. Men ingen kan riktigt tro att det bara är en kuliss. Ralph Lauren har blivit sin egen estetik. Han föddes inte som Gary Cooper, men efter mer än ett halvsekel har hans förklädnad blivit verklighet. Och den är så väl definierad att den överskuggar de förlagor Lauren utgått från. Vandrar man in i en amerikansk herrekipering, iklädd engelsk tweedkavaj, blir man inte förvånad om man får höra: ”You look so very Ralph”.
Ralph Laurens namn har blivit ett fullt begripligt adjektiv.
Laurens amerikanska ivy league-version av engelskt herrmode har förstås sina egna rötter. Till och med Hertigen av Windsor lät sy upp sina kavajer i London, men de matchande byxorna i New York, eftersom han föredrog det amerikanska byxsnittet. Men ingen har lika systematiskt fusionerat det brittiska med det amerikanska som Ralph Lauren.
Och ändå handlar Laurens amerikanska mission om mer än kläder.
Idealvärld
Ralph Laurens flaggskepp på Madison Avenue är i själva verket två. På den östra sidan av Madison ligger The Rhinelander Mansion i fransk renässansstil, byggt på 1890-talet åt en arvtagerska med fäbless för juridiska konflikter, som aldrig flyttade in i sitt franska chateau. Tvärs över avenyn, på den västra sidan, står sedan 15 år ett palats i beaux-arts-stil i kalksten från Indiana, byggt speciellt av Ralph Lauren. I det äldre palatset finns herrkläderna. I det nybyggda, som efter femton år ser ut att ha stått där lika länge som systerbyggnaden tvärs över gatan, finns damkläderna, men också heminredningen.
Ralph Lauren var en av de första modeskaparna som lät vidga sitt estetiska uppdrag till att omfatta långt mer än kläder. Det kan låta trivialt i dag, när snart sagt alla större modemärken också gör filtar, doftljus och vaser, men Ralph Lauren var föregångaren. Det var naturligt för honom, just därför att hans estetiska vision egentligen aldrig bara handlade om kläder. Den var alltid rotad i bredare, mer omfattande ideal av det slag som beskrivs av det numera nästan helt tomma begreppet ”livsstil”.
Den amerikanska idealvärld Lauren skapat kräver mer än skräddarkonst. Den behöver tapeter, möbler, lakan, urnor, gardiner, kuddar, kristallglas och allt möjligt annat. I det här avseendet påminner Ralph Lauren om den brittiske arts- and crafts-socialisten William Morris, även om deras syn på masstillverkning och kommersialism skiljer sig åt. Morris skapade en komplett och hantverksmässig parallellvärld till den framväxande och standardiserande industrialismen. Genom att leva i en vackrare värld skulle livet som helhet bli vackrare.
George Orwell beskrev Morris socialistiska magnum opus ”News from Nowhere” som en utopi där ”alla är vänligt inställda och vettiga” och ”alla möbeltyger kommer från Libertys”. Lika lätt är det att driva med Ralph Laurens ofrånkomligt naiva amerikanska utopism, men precis som Morris tapeter, tyger och broderier fortsätter att locka tusentals, på samma sätt förmedlar Ralph Lauren något många av oss tycker att vi förstår och längtar efter.
Breddningen av det estetiska uppdraget ledde också till att Ralph Lauren från och med sekelskiftet öppnade restauranger. Först, talande nog, i Chicago, Amerikas slakteri, dit generationer av cowboys drivit präriens boskap. Därefter i Paris och på Manhattan.
Menyerna på samtliga ställen består av amerikanska klassiker, från T-bone steak till crab cakes och shrimp cocktails, men miljöerna är olika. På Boulevard St. Germain är restaurangen – och butiken – inhyst i ett stadspalats från 1600-talet. I Chicago i ett nybyggt hus i klassisk stil. På Manhattan ligger restaurangen The Polo Bar i vad som egentligen inte är något mer än en stor cykelkällare på 55e gatan mellan femte avenyn och Madison Avenue. Just därför är det ett mästarprov för Laurens förmåga att låta sin estetik slå rot i vilken mylla som helst. Det krävs en koncentrerad ansträngning för att notera avsaknaden av fönster, det låga taket och lokalens grundläggande brist på charm. Känslan av att ha transporterats till ett mellanting av ombonad herrklubb och trivsam lönnkrog överskuggar allt. Och det är omisskännligt amerikanskt, även i de europeiska detaljer, från skotskrutiga tyger till bistroglas, som amerikansk WASP-kultur älskar att skylta med.
Restaurangerna ger en annan ledtråd till Ralph Laurens storhet som uttolkare av det amerikanska.
Det finns något som heter ”The WASP Cookbook” och är allt annat än en handledning för att laga god mat. Den är i stället ett slags bakvänd hyllning till den smakfattiga, tråkiga och påtagligt ofta beigea mat som det majonnäs- och salta-kex-baserade WASP-köket förknippas med. En hel del av de rätter man kan finna i The WASP Cookbook återfinns också på Ralph Laurens menyer, men i varianter som är förvånansvärt läckra. Ralph Lauren är trogen det amerikanska, men bara i sin bästa version.
Det är antagligen därför Ralph Lauren inte bara fångat många av sina landsmäns fantasi om vad det är att vara amerikan, utan även fått oss icke-amerikaner att identifiera oss med hans tolkning. Kanske i än större utsträckning än amerikanerna själva.
Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy gjorde trots allt Ralph Lauren till Chevalier i franska Hederslegionen redan 2010. Det är åtta år sedan han fick motta en KBE av den dåvarande brittiska kronprinsen Charles. Nu, som 85-åring, har han till sist även sin egen presidents erkännande.
How very Ralph!
***
Läs även: Säsong för världens coolaste accessoar
