Rekordläge i labbet

Skyttet skulle starta om en halvtimme och femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall var nervös. Han var känd för att misslyckas under de stora tävlingarna, men hade ändå fått förtroendet att delta i femkampslaget vid OS i Mexico City 1968. För att lugna ned sig drack han en öl. Sedan drack han en till. Och gick ut och sköt.

Det gick exceptionellt bra, betydligt bättre än på tidigare mästerskap. I tidningarna berättade han skrattande att det var tack vare ölen. Alkohol var på den tiden ett känt trick bland femkampare för att lugna ned sig före det nervprövande skyttemomentet. Det fanns heller ingen nolltolerans för alkohol, 0,4 promille var okej. Laget gjorde en fin insats och tilldelades bronspengen. Men hedern höll inte länge. OS i Mexico City var det första olympiska spelet med dopningstester. Och Hans-Gunnar Liljenwall var den första i världen att fällas för dopning under ett OS. Hans promillehalt var för hög. Bronset gick till Frankrike i stället och Liljenwall slutade med idrott.

Sedan dess har det hänt enormt mycket både med dopningen och med testerna som ska avslöja den. Vid OS i London i sommar kommer fler deltagare att testas än någonsin tidigare. Planen är att 5 000 idrottare testas, inklusive alla medaljörer. Det motsvarar ungefär hälften av deltagarna. De ska testas utifrån en sjusidig lista på förbjudna preparat och metoder som Wada, World Anti-Doping Agency, sammanställt. Wada bildades 1999 av representanter från olika länders regeringar och av människor inom sporten som en reaktion på en stor dopningskandal under föregående års Tour de France. Målet med Wada var att skapa eniga, internationella regler kring dopning. Vice ordförande är den svenske professorn i medicin och före detta höjdhopparen Arne Ljungqvist.

– På den tiden låg vi steget efter fuskarna, eftersom de fått härja fritt. Det har tagit enormt mycket tid och kraft att komma i kapp, men i dag är läget ett helt annat.

Numera, menar han, ligger de snarare före idrottarna. En av de mest effektiva metoderna för att nå dit har varit att samarbeta med läkemedelsföretagen. De rapporterar till Wada när nya mediciner utvecklats som skulle kunna användas som dopning. Genom att få förhandsbesked kan tester tas fram för att finna de nya otillåtna preparaten.

Det var det som fällde den tyska, men för Spanien tävlande, superstjärnan inom längdåkning Johann Mühlegg vid OS i Salt Lake City 2002. Han gjorde en fantastisk prestation vid tävlingarna och vann två guld. Senare testades han positivt för ett läkemedel som användes för att öka produktionen av röda blodkroppar. Det var ett alldeles nytt preparat, men Wada hade redan utvecklat tester tack vare sitt samarbete med läkemedelsföretagen som producerat det.

Wadas stora genombrott kom 2004. Vid OS i Aten hade organisationen tagit fram ett gemensamt, internationellt regelverk mot dopning som alla deltagande länder var tvungna att skriva under. Det blev också det OS som tog fast flest idrottare för dopning. Proverna kunde sedan sparas för att tester skulle kunna göras på dem i efterhand när metoderna för att finna spår av otillåtna preparat förfinats.

Konsekvenserna syntes först vid nästa OS i Beijing 2008. 1 500-meterslöparen Rashid Ramzi hade tagit ett hormon som då inte var möjligt att upptäcka. Drygt ett år efter att han fick ta emot guldmedaljen hade analyserna förbättrats och hans fusk avslöjades. Ramzi fick lämna tillbaka sin medalj.

Inför OS i London är man naturligtvis försiktig med att gå ut med information om hur testerna utvecklats. Klart är i vilket fall att det är det första OS där man använder sig av så kallade biologiska pass. Metoden har tillämpats sedan 2009 och går ut på att idrottarnas tester sparas digitalt. Genom att under åren följa exempelvis blodvärdena kan små förändringar upptäckas enklare. Vissa dopingsmedel försvinner snabbt ut ur kroppen och ger inte utslag på vanliga tester, men kan synas om blodvärden jämförs med idrottarens uträknade normalvärde.

Men det är inte bara testerna som blir alltmer avancerade, även dopningen börjar likna science fiction. I många år nu har det talats om att genteknik kan skapa nya, svårupptäckta sätt att fuska sig till fördelar. Rent tekniskt skulle idrottare kunna manipulera gener som styr muskelbyggande eller produktionen av röda blodkroppar. Wada har jobbat med det här framtidsscenariot sedan 2002.

– Än så länge har vi inte några metoder för att upptäcka det här, men vi har börjat få ett mycket bra underlag för hur sådana metoder kan utvecklas, säger Arne Ljungqvist.

Ännu har inte något fall av gendopning upptäckts och tekniken är fortfarande underutvecklad och för farlig.

De invecklade testerna och reglerna för dopning får också motsatt effekt för idrottare. Även de som inte är ute efter att fuska kan åka dit för dopning. Det ser Jan Engström, dopningskontrollansvarig vid Riksidrottsförbundet, som en av de stora utmaningarna för framtiden.

– Vi måste nå ut med information ordentligt till idrottare för att de ska känna till riskerna med exempelvis vissa kosttillskott. Idrottare bör vara väldigt försiktiga med tillskott, för många av dem innehåller otillåtna substanser. Ofta kan det bero på slarv eller okunskap att man åker fast.

Så förklarar sig till exempel brottaren Mathias Günther, den senaste svensken som åkt fast för dopning. I Expressen berättar han att han varit oförsiktig när han tog medicin för en skadad fot, en medicin som senare visade sig innehålla dopningsklassade preparat.

Svenska idrottare testas ofta. På 30 år har antalet tester ökat från 39 stycken till nästan fyratusen per år. I ungefär en procent av fallen återfinns otillåtna substanser i testerna. Andra länder testar inte lika ofta, men det kan de många testerna i London jämna ut.

Arrangörerna satsar på att det ska bli det renaste OS någonsin. Testerna kommer att sparas i åtta år. Så om det inte blir det mest rättvisa olympiska spelet på banorna 2012, ska det åtminstone vara det i laboratorierna 2020.