Så knäckte jag äggkoden

Vi råkade bli med 250 kvadratmeter sommarstuga i Kahketi, Georgiens Toscana, häromdagen. Här finns allt en georgier kan tänkas behöva i tillvaron: fruktträdgård och grönsaksland, balkongutsikt över bergen, öppen spis, en festsal stor nog att rymma hela släkten, en hasselnötslund, oändliga mängder gästbäddar och en årgångsgasspis med stark egen vilja.

Snart kommer sommaren till Tbilisi och den bär smog och fyrtiogradig hetta i sitt sköte. Av såväl lokalbefolkning som den svenska ambassaden har vi fått lära oss att man hellre flyr än illa fläktar. Därför beger vi oss som alla med förståndet i behåll ut på landet nu när temperaturen börjar närma sig trettio grader. I vårt nya hus ska vi få svalkande lugn och skrivro och ... höns.

»Inte i huset! Det finns ett särskilt hus för kycklingar«, förklarade hyresvärden förskräckt och gestikulerade mot skjulet på baksidan. Med rätta saknar georgier ibland tilltro till västerlänningars förmåga att förstå grundläggande praktikaliteter som trafikvett, gasvarmvattenberedare och korrekt djurhållning. »Ni vet väl att ni inte behöver slakta själva?» fortsatte hon tålmodigt, »Ni kan köpa döda höns av grannarna.«

Döda höns i all ära, men de värper förbannat dåligt. Och här i Georgien har jag kommit att uppskatta äggens fulla potential. Knallgula, färska, stekta i solrosolja till gästhusens frukostar. Med frasiga kanter och rinnande gula att doppa sitt nybakta shoti puri i. Som omelett, fläckad med lila basilika, koriander och dill. Hårdkokta, överströdda med aromatiskt svanetisalt.

För närvarande köper vi ägg av tanten i hörnbutiken. De är nog så färska, men för att få tillgång till dem tvingas jag medverka i kärleksfullt sadistiska språklektioner, till de övriga butiksbesökarnas stora munterhet. Försök själv att uttala »ek’vsi kverts’khi«, där apostroferna indikerar ejektiva konsonanter. Nu ska vi inte förvirra oss alltför långt in i det georgiska konsonantsystemet – få lingvister har kommit ut igen med förståndet i behåll. Låt oss nöja oss med att konstatera att den dagliga kampen för mina sex färska ägg är en smula mödosam.

Dags alltså att kapa distributörsledet och bli sin egen producent. Höns bryr sig mindre om korrekt georgiskt uttal och mer om den torkade majs de utfodras med här. Men då uppstår genast nästa problem. Var köper jag torkad majs? Kanske på samma sätt som man köper höns i det här landet: man kör längs en väg, vilken som helst, tills man stöter på en gammal Lada. Då finns allt som oftast en georgisk bonde i närheten och i närheten av honom brukar det ibland finnas en stålbur i vilken ett gäng uttråkade unghöns sitter och blänger på bergen. Hur vi sedan ska få hönsen från buren via bilen till hönshuset har jag grubblat mycket på.

Men om det är någonting jag har lärt mig så är det att det alltid löser sig, på något vis. Georgierna är oändligt vänliga, och föredömligt driftiga. Jag hyser en stark misstanke om att ryktet snart går genom byn: västerländskan vill ha höns. Inom loppet av någon vecka lär det så ha dykt upp en tystlåten karl med ett knippe flaxande fjäderfän under armen och ett par säckar majs. Högst troligt kommer jag få betala ett ohyggligt överpris på sisådär 10 kronor fågeln.

I sommar tänker jag kunna tassa ut i gryningen innan resten av byn har vaknat, fylla fickorna med fortfarande ljumma ägg, sparka igång gasspisen och stirra ut över Stora Kaukasus snöklädda toppar och Alizanidalens blekblå dimma. Tyst ska jag öva för mig själv: »Ek’vsi kvert’skhi.«  

Margits tre favoriter

Pheasant’s tears Rkatsiteli är ett av få georgiska bärnstensviner som finns i Systembolagets beställningssortiment. Som en inverterad rosé där vita druvor jäses med skal.

Nässlor – i säsong både i Sverige och Georgien. Förväll, hacka och blanda med malda valnötter, vitlök, chili, blåväppling och mald koriander så har du gjort den georgiska förrätten pkhali.

Blåväppling, svanetisalt och andra georgiska kryddor säljs i Sverige av företaget Popkultur både på nätet och i utvalda butiker.