Skräcken för sparsamhet, stil och historia

Då jag var barn tillbringade jag mycket tid hos min farmor och farfar, dels i deras halvmoderna (toalett men inget badrum) tvåa i Vasastan, dels i en enkel sommarstuga i Sörmland. Av dem lärde jag mig att sparsamhet är en dygd. Man tvesovlar inte och man plattar ut kartongerna innan man lägger dem i soppåsen. Man behöver inte köpa nytt. Det mesta kan skaffas billigare begagnat på stadsauktion. Jag lärde mig också att lägga nät, rensa fisk, koka sylt och att kupa potatis. Den där fattigdomen som fick en miljon svenskar att lämna landet under andra halvan av 1800-talet hade satt tydliga spår i dem, liksom matbristen under första världskriget. Mina farföräldrar var födda kring 1900 och alltså unga på 1920-talet – det är hundra år sen.  

SVT kör en realityserie de kallar Husdrömmar. Serien har gått i tio säsonger och fler planeras. Här följer en programledare (först Pernilla Månsson Colt sen Anne Lundberg) och arkitekten Gert Wingårdh familjer som antingen köper ett befintligt hus och bygger om det eller som bygger ett nytt hus.  

Jag börjar titta på den här serien när jag är hemma i Sverige på besök. Jag tycker att det är bra underhållning åstadkommen med små medel. Programledarna och arkitekten är typiskt svenskt positiva och uppmuntrande. Husprojekten håller en lägsta kvalitet som är korrekt. Familjerna som medverkar är sympatiska och verkar utgöra ett representativt utsnitt av den svenska medelklassen. Det visar sig också vara ett av SVT:s mest omtyckta program med över en miljon tittare per avsnitt. Just den här sista informationen gör att jag tänker att den här serien förmodligen fångar något större än de cirka åttio husprojekt serien hittills följt, att den speglar något av en kollektiv dröm. Jag utgår ifrån att de här projekten är representativa för vad som faktiskt byggs i Sverige i dag. Tror alltså inte att SVT väljer bort projekt på ideologisk/estetisk grund, även om de flesta som väljer att bygga en ny villa idag väljer ett kataloghus och därmed inte ingår i en kategori som fångas upp av programmet.  

Det som först fascinerar mig med den här serien är att nästan alla dessa familjer vill samma sak med sitt hus – de tänker sig ett hus med ett stort kök där de kan ta emot familj och vänner. Kring detta kök vill de ha en så kallad öppen planlösning, inga väggar mellan kök, matsalsdel och vardagsrumsdel. Om möjligt vill de gärna också ha dubbel rumshöjd i åtminstone en bit av detta rejält uppglasade utrymme. För dem som bygger nytt är det här inget problem. De andra slår helt enkelt sönder det hus de just köpt. Det spelar ingen roll om det är ifrån 1800-talet eller efterkrigstiden - bort ska de, väggarna och de tidstypiska detaljerna. Arkitekt och programledare hejar på. Naturligtvis finns ett par undantag, men de är just undantag och det jag är ute efter är de gemensamma idéerna.  

Nästa önskemål är utblickar "mot naturen", skogsbackar och vattenflikar. Återigen – i nybyggda hus är det lätt ordnat, i de befintliga tar man upp nya fönster. Fönster är över huvud taget något som i första hand har med utsikt att göra. Folk vill ömsom ”öppna upp” mot utsikten, ömsom ”rama in” den, se den som en tavla hängande på väggen. Hur det hela ser ut utifrån är högst sekundärt. Inte i något fall har jag sett någon fundera kring fönster som ljusbehandling. I dessa projekt saknas helt ljusslitsar, högt sittande fönster som berikar ljuset och tillåter möblering och konst på väggarna.

När det kommer till exteriörer och utseende finns, vad gäller de drygt fyrtio nybyggda (eller hårt renoverade) husen, två tendenser. Den första är en modernistisk estetik: huset ser (enkelt uttryckt) ut som en låda med platt tak/takterrass eller flera lådor staplade på varann på lite olika sätt, ibland med stora utskjutande terrasser. Den andra varianten är en lång trälänga med sadeltak fast fortfarande utan traditionella detaljer som knutar, taksprång och fönsterfoder. Det vanligaste byggnadsmaterialet är trä och husen behandlas ofta exteriört för att gråna eller så tjäras de i svart. Ingen målar sitt hus gult eller rött.

Jag ser hela serien och funderar på vad det är jag egentligen har sett. Jag kommer fram till att det fortfarande är en sorts svensk tolkning av den stil – modernismen, eller funkis som den kom att kallas på svenska – som nu i dagarna har hundra år på nacken. Naturligtvis handlar det inte om identiska hus, stilen, genom materialen och teknikerna har anpassats och utvecklats, men om man ska likna den vid någon stil så är det fortfarande där vi hamnar. Mest.  

Den som tydligast formulerade modernismen som estetik för hundra år sen var schweizaren Le Corbusier (1887-1965), i huvudsak verksam i Frankrike. I sin skrift Vers ute architecture (Mot en arkitektur) 1923 blandar han idéer och slagord och visar sina inspirationskällor som amerikansk industriarkitektur och jättesilos, oceanångare, flygplan och bilar. Han drömmer om serietillverkning och storskalighet – något som inte blir möjligt i den omfattning han föreställer sig förrän efter andra världskriget. Och han formulerar regler för både den enskilda byggnaden och stadsbyggandet som ställer allt det människor byggt dittills – både i städer och på landet – på ända.  

Le Corbusiers estetik vilar på fem regler: Byggnadsmaterialen är armerad betong, glas och stål. Huset ska stå på pelare. Fri planlösning och fri fasadkomposition där fönsterband ingår. Taket ska utformas som en terrass, gärna planterad.

Fram tills då hade hus förenklat byggts på traditionellt sätt där varje plats hade sina traditioner. Lasterna, själva husets egentyngd hade förts ned från taket via bärande väggar eller pelare där fasaderna ingick, ned i grunden. Väggen hade blivit tjockare och tjockare nedåt eller pelarna grövre vilket redovisades i fasad. Tog man upp fönster måste lasten föras ned runt det, vilket gjorde att fönstren gärna lades längs samma vertikala axel i fasad. Också i plan återfinner man de bärande väggarna över varann rakt igenom huset.

Le Corbusier begriper de nya teknikernas möjligheter och spänner dem till det yttersta som om han slungade en projektil in i framtiden. Resultatet blir en arkitektur som ingen dittills sett maken till där möjligheterna att fritt skapa rum, volymer och ljusbehandling är oändliga, och där han själv under mellankrigstiden ritar och bygger exempel på den här nya stilen, en stil som framför allt presenteras som funktionell, ärlig och ren.

Till Sverige kommer nya impulser fortfarande främst via Tyskland där Walter Gropius startat arkitekt- och designskolan Bauhaus där studenter och lärare brottas med samma teknik och möjligheter som Le Corbusier gör, men med tillägget att här också finns ett socialt-politiskt program. Men även Le Corbusiers visioner förefaller ha tagits emot med öppna armar av den unga svenska arkitektgeneration som ska föra ut funkisen till politiker och allmänhet och snart göra den till en stark symbol för den nya tiden – och de nya makthavarna.  

Stilen presenteras på Stockholmsutställningen 1930 och året därpå kommer debattskriften acceptera, skriven av fem unga arkitekter och en konstvetare. Språkligt liknar den Le Corbusiers texter. Båda går ut på att den här förändringen av byggande, samhälle och människans villkor är oundviklig.  

Den nya stilen tas upp av framför allt KF:s arkitektkontor som ritar Konsumbutiker och mycket annat över hela landet. Estetiken blir en del av folkrörelsesverige och lika mycket en del av socialdemokratin. Den nyhetens behag den utgör sammanfaller på ett perfekt sätt med socialdemokraternas begynnande dominans i det Sverige där den allmänna rösträtten just är genomförd. Nu förs makt över från de medellösa – arbetare och lägre medelklass - via demokratisk representation. Bostadsfrågan blir politisk på ett sätt som den inte varit tidigare – det allmänna börjar planlägga och delvis finansiera ett bostadsbyggande som tar upp de nya idéerna.

Här kommer den nya stilen att förknippas med ett land i förändring där det stora flertalet medborgare på många sätt får det bättre. Ideologiskt lägger socialdemokratin vantarna på stilen, men även liberaler och andra progressiva grupper sympatiserar med förändringarna. Stilen förknippas med framsteg, optimism och utveckling. Med vinnarna (liksom massan-kollektivet) i det nya samhället. Denna väv av historia och drömmar om ett bättre samhälle tar jag med in då jag tittar på villorna som byggs i SVT:s serie. Hur mycket av det revolutionerande program Le Corbusier satte ihop har följt med in i husen i dag?  

En hel del, men inte allt. Materialen är förstås andra, här finns den armerade betongen i stort sett bara i grundplattan. Den fria planen har övergått från frihet till vägglöshet i den del av huset som förr kallades sällskapsrum. Resten av planen är rätt konventionell även om badrummen blivit många och stora och ibland är en del av ett sovrum. Den fria fasaden? Ja, så till vida att de enormt stora fönsterpartierna är många. Av Le Corbusiers mästerliga ljusbehandling finns dock inga spår. Husen står sällan på pelare och om de gör det så är det för att skydda en bergknalle från sprängning. Det upplösta förhållandet mellan ute och inne åstadkoms med glaspartierna. Platta tak med terrasser förekommer men ungefär lika vanligt är sadeltak. Planlösningarna är dock i sig rätt lika. Och folk bygger stort. Den vanligaste boytan ligger på drygt 200m2. Jag undrar i mitt stilla sinne om det verkligen behövs alla gånger.

Det där jag har med mig om svensk sparsamhet och försiktighet lyser här med sin frånvaro. 

Fast då får man komma ihåg att de program jag hittills sett spelades i slutet av en period som nu är över, den som inleddes med Murens fall och Sovjetunionens sammanbrott och som avslutades med Putins försök till fullskalig invasion av Ukraina i februari 2022. Den era vi nu befinner oss i kommer säkert att få delvis andra kännetecken då det kommer till villabyggande, både vad gäller storlek och teknik. På många sätt antar jag att sparsamhet åter kommer att bli en dygd, om inte annat så vad gäller uppvärmning.  

Och estetiken då? Ja, jag förmodar att den svenska pragmatiska tolkningen av modernismen kommer att fortsätta utvecklas och hänga med – in i sitt andra århundrade.  

Karin Stensdotter är författare och arkitekt 

***

Läs även: Estetiken bör bedömas på sina egna meriter

Läs även: Det är hög tid att återförtrolla järnvägen