Släpp hälarna loss

Ordentligt åtsittande hel overall i generösa färger. Solglasögon. Check! Mössa? Skulle inte tro det! Hjälm? Ha ha ha! Redo att spänna fast pjäxorna tätt intill varandra på monoskidan och med vickande stjärt glida ned i pisten. Helt och hållet rätt – 1978. Sedan kom någon på att idén att vrida på fötterna så att åkställningen blev mer lik surfarens. Snowboarden var född och monoskidan död.

Den horisontella brädans segertåg var så triumfatoriskt att det bara var en tidsfråga innan hånet lika skoningslöst skulle drabba dem som tog sig ner på två skidor. Trodde man. Men i elfte timman kom räddningen. Timglasskidan, eller carvingskidan, vände på allt. Plötsligt kunde alla göra snygga svängar. Lägg till dubbel spets, twin-tip, och snowbordåkarna jagades bort även från alla funparks.

Hos sporthandlarna stiger återigen skidornas andel av utrustningen. Enligt liftoperatörernas organisation SLAO:s statistik är snowboardåkarna nere i åtta procent. Även om det är för tidigt att göra några jämförelser med monoskidans uppgång och fall är det utan tvekan skidornas tid – igen.

Fast, inte vilka skidor som helst. För att få extrapoäng gäller det att släppa loss. Hälen alltså. Vi pratar givetvis inte om vadmalsbyxor och telemarksvängar. Nu ska det vara feta friåkningsskidor utrustade med bindningar som kan lossas i den bakre delen. Allt för att kunna ge sken av att man tänkt koppla på stighudarna och gå rakt uppför berget i jakt på orörd pudersnö.

Ödsligheten är lockbetet, förstår man av skidtidningarnas reportage från äventyrare som svettas uppför toppar som få normalt funtade människor skulle komma på tanken att därefter åka nerför. Nu ska trenden göras populär och i butikerna smörjer man kråset. Teleskopstavar. Lavinsökare. Sond. Check! Air bag-ryggsäck. Rockerskidor. Puh! Ta ett par svindyra stighudar när du ändå är i farten! Den nya utrustningslistan är lång.

Och gäller givetvis även om du bara kommer glida nerför barnbacken.