Smalspaltigt rektangulärt farväl

Döden, döden, döden. Det enda vi kan vara säkra på är att vi ska dö. 

Eller vänta  … något annat vi kan vara säkra på är att du som läser detta fortfarande lever (ifall du inte är ett spöke, vill säga). 

I de levandes skara är det också många som vill kunna styra över vad som händer efter döden. Och visst, det finns vissa möjligheter. 

När ungdomens odödlighet sviktar, börjar vissa skissa på sitt eftermäle. Författaren och journalisten Alex Schulman betvingar sin dödsångest genom att plöja tidningens dödsannonser varje söndag. I Dagens Nyheter skriver han att den "mikrodosen" ger honom en första tillvänjning. Ett stilla memento mori. 

En söndagsmorgon får han syn på en annons som han finner extra förlösande: "Jag Anna Barklund, född den 3 april 1965, avled den 24 augusti 2023. Kvar finns ÄLSKADE BERNDT, bästa syskonen Carolina och Jonas och svåger Kjell med familjer  …" Före sin död har alltså Anna själv författat sin dödsannons. 

Alex Schulman minns ett dödsfall i släkten där ett liknande förfarande skulle ha kunnat rädda de efterlevande från att avsky varandra. Familjen kunde inte enas om formuleringarna i dödsannonsen, och nu snickrar Alex Schulman på sin egen annons för att ta makten över sitt eget avsked. 

I Språktidningen finner Mats Karlsson fler belägg på fenomenet med egenkomponerade dödsannonser: "Jag har dött", utropade en man från Norrtälje förra året i en annons som han själv hade skapat. En annan konstaterade kargt: "Jag är död. Tranås den 6 april 2014." Med ett generöst "Puss på er alla" hälsade en kvinna i Blekinge de sörjande, under en stor röd mun.

Än så länge dyker den här sortens annonser upp sporadiskt, men kanske är de ändå ett växande fenomen. De känns som en naturlig följd av att människor i dag gärna vill planera sina begravningar, med allt från musik till deltagarnas klädsel. 

De egenskrivna annonserna är hur som helst exempel på dödsannonsernas tilltagande individualisering generellt. Om detta skriver språkforskarna Catrin Norrby och Lena Rogström, som har studerat dagstidningarnas annonser i ett forskningsprojekt: "Dödsannonsen är i dag mer personligt utformad och har oftare ett starkare individuellt uttryck än för bara 20 år sedan."

Steg för steg har dagstidningarnas regler för hur dödsannonser ska se ut luckrats upp. De första publicerades under tidigt 1800-tal som enkla radannonser. Först i slutet av 1800-talet antog de en form som liknar dagens. Under 1900-talet har tjocka svarta ramar och formellt språkbruk fått stå tillbaka till förmån för blommor, dikter och lättsamma hälsningar från närstående. De senaste åren har till och med katten kunnat stå med bland de sörjande. Mjau!

Det svarta korset har förlorat sin position som obligatorisk dödsillustration. I stället kryllar det av symbolalternativ, som gärna ska säga något om den dödas karaktär, yrke eller intresse. Det kan vara ett tennisracket, en trumpet, ett klubb­emblem, en vävstol, en penna  …

Den snabbt ökande symbolfloran kan vara ett tecken på att dödsannonsens budskap i dag uttrycks grafiskt snarare än i text, menar Mats Karlsson. Symbolerna ersätter i vissa fall de titlar som var gängse förr.

Men annonserna är trots allt en egen genre, som lätt känns igen genom sin rektangulära form. Ytan erbjuder begränsad kreativitet. "Textens utformning i en dödsannons följer tämligen fastlagda ramar där olika delar i annonsen har olika funktioner", skriver Catrin Norrby och Lena Rogström. 

Den primära uppgiften för dödsannonsen är att meddela att någon har avlidit, så namnet har förstås en central plats. I Dagens Nyheter kommer oftast en rad direkt efter symbolen överst i annonsen: Vår älskade farmor, Vår kära, Vår pappa och bror  … Sedan följer namnet, dödsdatum och listan över närstående. 

De närmast sörjande står vanligtvis med namnen i versaler och eventuella barn med gemener i raden under. Typsnittet har alltså en sorts rangordnande funktion. Vem sörjer mest? 

Ordet död är fortfarande sällsynt; fraser som har stilla somnat in eller har lämnat oss i sorg och saknad används i stället. Informationen om begravningen längst ner uttrycks oerhört stereotypt, ofta med passivt, ålderdomligt språk: "Efteråt inbjudes till kaffe."

De flesta annonser innehåller någon typ av avskedsord, och här är det spretigare. Mycket få annonser har ett tydligt religiöst innehåll, inte ens de med korssymbol. Ordvalet är ledigare än förr, även om det fortfarande kan vara lite stelt. Enligt Catrin Norrby och Lena Rogström finns ingenting som hindrar utformningen – vare sig det gäller symboler eller texter. 

Den avlidnas sista vilja uttrycks ibland i lättsammare former: "Puttes önskan var att efter själva akten går ni och tar en öl och har trevligt, pratar minnen och höjer en skål för honom", exemplifierar Mats Karlsson.

Den snabba individualiseringen av annonserna är ett resultat av den digitala publiceringens tidevarv, menar Catrin Norrby och Lena Rogström. Månne är den också ett resultat av den växande intimiseringen av språket i allmänhet. Denna tog sin huvudsakliga avspark i du-reformen från slutet av 1960-talet och framåt – och expanderade till en veritabel jag-revolution: "Ett modernt språkligt stilideal säger att engagemanget ska ökas genom att ett jag tilltalar ett du. Det hela blir personligare, intimare, informellare, ledigare och, i slutändan, mer engagerande", skriver språkforskaren Lars Melin. 

Jaget i dödsannonsen bryter sig också ut ur sin rektangel i och med den digitala utvecklingen. Troligen kommer vi inom snar framtid att kunna komponera hela webbplatser till vårt eget minne (om den möjligheten inte redan finns). 

Vi vill alltså i allt högre grad kontrollera vad som skrivs och sägs om oss efter det att vi lämnat jordelivet. Men trots alla försök är detta oundvikligen lagt i de efterlevandes händer (och munnar). Någon måste ju skicka in dödsannonsen, någon måste arrangera begravningen  … Testamenten kan bestridas och hemsidor tas ner. 

När det kommer till kritan är det hur vi agerar under vår levnad som mest kan påverka vårt eftermäle. Och livet ter sig tillräckligt svårmanövrerat.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.

***

Läs även: Riktig svenska – svenska språkets viktigaste stilbibel

Läs även: Man vinner inga val med positiv retorik