Snipp snapp snut

För ett par veckor sedan rapporterade Aftonbladet om hur svenska polisen desperat jagar pinnar i statistiken för att nå Rikspolisstyrelsens och polismyndigheternas mål. Bland annat berättade poliser anonymt att de gör nykterhetskontroller mellan nio och tolv på förmiddagarna, då få personer är alkoholpåverkade. Fastnar någon i kontrollen måste poliserna lämna platsen, och missar därmed många »blås«. En tredjedel av »blåsen« utför poliserna dessutom själva. De lagför också samma personer flera gånger i veckan för narkotikabrott och slopar de tyngst kriminella på »targetlistorna«, eftersom de kräver så stora resurser och arbetet sällan ger resultat. Allt för att manipulera statistiken.

Den svenska polisens berättelser är som tagna ur ett avsnitt av tv-serien »The Wire«, som av många har kallats världens bästa tv-serie genom tiderna. Den hade premiär den 2 juni 2002 och sändes i fem säsonger. Serien utspelar sig i Baltimore och handlar om kampen mellan polisen och knarklangande gäng. I senare säsonger skildras det politiska spelet inför borgmästarvalet och problemen inom skolväsendet. Den femte och sista säsongen tar avstamp i livet på en av stadens dagstidningar.

Skaparna av serien väljer sannerligen inte den enkla lösningen. Strukturen inom polisväsendet är ett system i sig, där det konstant fuskas med statistik för att göra polischeferna nöjda. Brottsligheten beror inte på några enstaka bråkstakar, utan bygger på utanförskap och andra samhällsproblem. Att dessutom politikerna i staden är korrupta gör inte saken bättre. »The Wire« har framför hyllats för sin realism, sitt politiska innehåll och att den i sin uppbyggnad liknar en visuell roman snarare än en traditionell tv-serie.

– Till skillnad från andra tv-serier där varje avsnitt är uppbyggt  på ett brott som ska vara löst i slutet, ägnar »The Wire« lång tid på att klara upp ett brott. En hel säsong används till att bara sätta upp ett avlyssningssystem. Många kollegor till mig har sagt: »Äntligen en polisserie som är verklighetstrogen«, säger Robert Andersson, docent i kriminologi.

Men att politik och samhällsrealism dyker upp i kriminalgenren är inget nytt.

Det är svårt att säga exakt när poliser började dyka upp i litteraturen. Redan på 1700-talet skrev chefen vid Napoleons polisstyrka, Eugène François Vidocqs, memoarer saltade med skarpa överdrifter.

Den som emellertid brukar anges som skapare av kriminalgenren är Edgar Allan Poe. Poes noveller blev inte någon ögonblicklig försäljningsframgång och det skulle dröja närmare 40 år innan genren skulle få sitt stora genombrott. När läkaren Arthur Conan Doyle hade brist på patienter började han att skriva noveller. 1887 publicerades romanen »En studie i rött« om detektiven Sherlock Holmes. Boken blev en succé och snart kom fler berättelser om Holmes och hans följeslagare. Holmes karakteriseras av sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga medan polisen beskrivs som alltför korkad för att lösa brotten.

– Under den här tiden var polisen hatad och föraktad i samhället, framför allt i USA och England. De var obildade och ägnade sig främst åt att rota i familjeangelägenheter. Polisen var auktoritetsfiguren som all misstrodde, säger Michael Tapper, film-vetare och författare till den 800 sidor tjocka boken »Snuten i skymningslandet«.

Efter andra världskriget börjar polisens roll i samhället att förändras. Välfärdsstaten växer fram i nästan hela västvärlden och polisen ska vara med och bygga det nya samhället. I Sverige har den socialdemokratiska regeringen sociala ambitioner, och målet är att alla brottslingar ska ut i samhället igen. Både högern och vänstern var kritiska mot den nya synen på brottslingar. Högern för att de menade att människor begår brott av dålig moral – inte för att samhället är ojämlikt. Vänstern å sin sida, menade att behandlingsideologin bara var ett nytt maktinstrument. Staten ville indoktrinera brottslingar till att passiviseras och bli en del av konsumtionssamhället.

Detta speglades också i kriminallitteraturen. Under 1960-talet började svenska deckare att uppmärksammas i och med Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck, ledaren för en grupp poliser i Stockholm. Böckerna blev storsäljare i hela världen. Vad som utmärkte Sjöwall och Wahlöös böcker var främst det politiska inslaget. De utmålade den nya välfärdsstaten som kapitalistisk, ond och orättvis.

I mitten av 60-talet ändrades synen på kriminella. Politiska bråk på gator och torg ledde till införandet av lagen om tillfälligt omhändertagande  som gällde 1974–1984 och gav polisen rätt att omhänderta en person i högst sex timmar utan specifik anledning.

– Man börjar prata om en alltför släpphänt lagstiftning. Samtidigt ändrades synen på kriminella återigen. De hade dålig moral och var av en annan sämre människotyp, säger Michael Tapper.

Samma tendenser visade sig snart i filmens värld. Under 1970 och 80-talet kom genren att gestalta ett allt hårdare samhälls-våld. Det blev en reaktion mot den liberala kriminalgenren och i USA kom filmer som »Dirty Harry« och »Die Hard«.

– I filmerna framställs skurkarna som monster som måste låsas in. Eller allra helst ska man ta livet av dem, säger Michael Tapper.

Det blev en slags tävlan att ta fram de absolut värsta förövarna. Hannibal Lector i filmen »När lammen tystnar« som kom 1991 är en av de mindre smickrande karaktärerna i filmhistorien.

Vågen med allt hårdare våld spred sig så småningom till Sverige. 1993 kom filmen »Sökarna« om Jocke som bor i en av  Stockholms tuffaste förorter. Han hamnar ständigt i bråk, under vardagarna i  skolan och på helgkvällar i stan. Jocke åker fast och döms till fängelse, där han blir bekant med Tony. När de suttit av sina straff genomför de en hel serie rån. »Sökarna« är ett exempel på där film och verklighet flyter samman då värstingen Jocke som spelades av Liam Norberg, dömdes till fängelse för ett värdetransportrån tre år senare.

Under 2000-talet har såväl den socialdemokratiska som den borgerliga regeringen drivit ett synsätt om en ständigt närvarande brottslighet och terrorism, som kräver hårdare tag och utökad samhällskontroll. Samtidigt dyker de yttre hoten upp i allt fler tv-serier. I den amerikanska serien »24« ska Jack Bauer skydda landet från terrorism. Hoten kommer från de mest bisarra håll – ett farlig virus som hotar att utplåna hela landets befolkning eller en grupp afrikanska terrorister som invaderar Vita huset.

– I många tv-serier skapar man en paranoid bild av terrorism och brottslighet. Ofta finns det en infiltratör med i bilden så man ska aldrig lita på någon. Inte ens sig själv, säger Michael Tapper.

Om kriminalgenren fortsätter att speglas av sin samtid, vad har vi att vänta då?

– Ekonomisk brottslighet tror jag kommer mer och mer. Tv-serier om massmördare och psykopater är så söndertröskade, folk har tröttnat på det. Jag tror också det blir fler och fler kvinnor i huvudrollen, ingen orkar längre med en trött gubb-snut.

The Wire, Sjöwall-Wahlöö, CSI: Crime Scene Investigation, Spanarna på Hill Street.

Tv-poliser genom tiderna

Här listar Michael Tapper de viktigaste polisserierna genom tiderna.

1950-talet

Dragnet (1951–59) Pionjärserien började på radio 1949 och skildrade sin huvudperson Joe Friday (Jack Webb) som en rättrådig scout i kontrast till de ondsinta skurkarna. Snart nyanserades dock karaktärsdragen kring Friday med både korrumperade snutar och sociala motiv till kriminaliteten.

1960-talet

Columbo (1968–2003) Peter Falk spelade kommissarie Columbo i en polisserie som vände upp och ner på den traditionella deckargåtan. Här vet vi redan från början vem som är skyldig, och njutningen ligger i att se den till synes oansenlige och fumlige polisen använda sig av de ofta rika och glamorösa skurkarnas övermod mot dem själva.

Hawaii Five-0 (1968–80). Konstnären och skådespelaren Jack Lord gjorde i kontrast till Peter Falk sin kommissarie Steve McGarrett till en playboyaktig man av värld med viss dragning till den nya ungdomskulturen. Serien präglas också starkt av kalla kriget då huvudfienden inte är kriminella på gatan utan en samhällssaboterande kinesisk spionring under den onde Wo Fat (Khiegh Diegh).

1970-talet

Tatort (1970–) Västtysk serie som visades sporadiskt på svensk tv. Götz George blev stjärna med sin roll som Horst Schimanski, som också blev huvudpersonen i en actionbetonad långfilm på 1980-talet. Tatort fick 1971 en östtysk motsvarighet i Polizeiruf 110. Bägge går fortfarande på tysk tv.

1980-talet

Spanarna på Hill Street (1981–87) är den polisserie som trots återkomsten för muskulösa och skoningslösa hämnare mot terrorister/seriemördare/psykopater på vita duken (Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Sylvester Stallone med flera) blev decenniets mest älskade med sin lågmälda ton och sitt sociala patos.

Cagney & Lacey (1982–88) Banbrytande polisserie med två kvinnliga huvudpersoner (Tyne Daly som Lacey och Meg Foster/Sharon Gless som Cagney) som ständigt hotades av nerläggning på CBS men som hölls i gång av synnerligen aktiva fans.

Miami Vice (1984–90) Påkostad polisserie av de luxe-modell. Trots glamour och stjärnor både bakom och framför kameran målade den ändå en ganska krass bild av poliskåren som korrumperad och bara en hårsmån från brottsligheten man bekämpade.

Hassel (1986–92) De tio tv-filmerna efter Olov Svedelids romaner med Lars-Erik Berenett i huvudrollen blev med sina höga tittarsiffror det verkliga startskottet för svensk serieproduktion av polisfilm. År 2000 kom den sågade biofilmen Hassel/Förgörarna och till hösten kommer den från romanerna fristående Hassel – Privatspanarna, där den numera pensionerade actionsnuten tar itu med Palmemordet.

COPS (1989–) Fox TV:s (ö)kända realityshow visar oftast hur poliser jagar och arresterar fattiga langare och våldsverkare under dramatiska omständigheter på gatan. Den har därför kritiserats för att ignorera ekonomisk brottslighet och korruption och underblåsa fördomar mot etniska minoriteter.

1990-talet

I mördarens spår (1991–2006) Helen Mirrens paradroll som kriminalaren Jane Tennyson är den kanske mest betydelsefulla feministiska tv-serien som har gjorts. Framgången banade väg för såväl bästsäljande polisromaner som filmer och tv-serier med kvinnor i huvudrollerna. Den fick en amerikansk upplaga 2011, då Maria Bello axlade huvudrollen under namnet Jane Timoney.

Historien om ett brott (1993–94) var överrubriken på sex svensk-tyska Sjöwall-Wahlöö-filmatiseringar med Gösta Ekman som Martin Beck. Saneringen på vänsterpolitiskt patos och strömlinjeformningen av produktionen, manusen och marknadsföringen blev modellen för senare polisserier som Beck och Wallander.

Beck (1997–2010) En än mer strömlinjeformad polisserie som helt lämnade Sjöwall-Wahlöös skapelse bakom sig och plockade upp åtskilliga klichéer som utländska polisserier redan lämnat bakom sig (till exempel den ständigt råskällande och politiskt styrde chefen). Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) blev en svensk Dirty Harry och dominerade snart till den grad över Beck (Peter Haber) att kritikerna tyckte serien skulle döpas om till Larsson.

2000-talet

CSI: Crime Scene Investigation (2000–) En serie som med framgång fokuserade på kriminaltekniker och rättsmedicinare i stället för kriminalare. Den fick två avläggare (CSI: Miami, CSI: NY) och ett otal imitationer: Bones, Cold Case, Criminal Minds med flera.

Mordkommissionen (2000–03) En del minns kanske den av Leif Panduro författade miniserien Tycker ni om ostron? (1967), men det var först med den här Emmy-belönade serien som en dansk kriminalare på allvar blev internationellt erkänd.

24 (2001–11) En Fox-producerad polisserie som var ett direkt svar på attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 och president George W Bushs »krig mot terrorn«. Följaktligen är USA ständigt belägrat av förslagna och ondskefulla terrorister från jordens alla hörn som specialpolisen Jack Bauer (Keifer Sutherland) och hans antiterroriststyrka måste tortera och slakta för att förhindra nationens undergång.

The Wire (2002–08) Med sin halvdokumentära berättarstil, myriader av rollfigurer och komplex genomlysning av såväl kriminaliteten och rättsapparaten som det politiska systemet i Baltimore blev serien ett socialt fenomen. Den blev omedelbart föremål för åtskilliga artiklar, ledare, akademiska studier och böcker.