Speldjävulen bär aldrig Prada

En natt upptäckte jag något märkligt i huset på andra sidan gatan. Klockan var halv tre, snart måndag morgon. Bara ett enda upplyst fönster i hela fastigheten mitt emot.

Ett bord, fyra stolar, runt bordet fyra män – jag såg bara två och en halv man, och bara den fjärde mannens händer.

Jag såg däremot bordet, korten, pengarna. De spelade i ett högt upp­-drivet tempo, kort och pengar kasta­des in.

Två killar hängde ut genom fönstret och rökte, två stora killar vid porten nere på gatan.

Jag stod kvar och tittade till halv sex på morgonen, hur skulle jag ha kunnat gå därifrån?

De spelade poker, de bettade med 500-lappar, det var högar av pengar, det var buntar med gummisnoddar runt. Mot slutet var det potter på 100000, bara två spelare kvar, sedan bara en – vinnare.

Mannen jag bara såg händerna på kallade ibland till sig en av killarna i fönstret, som stoppade handen innan­för jackan och räckte över en ny tjock rulle med femhundringar.

Under kanske två månaders tid upprepades de där nätterna ett tiotal gånger. Jag stod alltid beredd med kikaren. Kunde inte sluta.

Man kan drabbas av speldjävulen bara av att titta på.

Jag stod bredvid en vän som vann 260000 på roulett en gång för några år sedan. Han satsade 500 kronor, det tog ungefär 3 timmar: 260000! Det är klart att man går hem då, man växlar in och checkar ut.

När han slutade, knappt 35 minuter senare, hade han 40000 kvar. Jag antar att det är det som är själva djävulsgreppet. Jag stod bredvid, jag gjorde inget för att hejda honom.

Man pratar om spellust ibland – alla tycks ha lust att vinna en kvarts miljon, ingen vill spela bort rubbet på en timme.

Man kan nämligen också ha lusten att bara spela – och då är pengarna helt sekundära. Tills de börjar rinna in.

Det är också svaret på hur man så snabbt, så dumt, så korkat kan bli av med allting. På ett grisblink. Lusten tar över helt. Det sägs att spelare, tunga spelare, har väldigt låga halter av dopamin, en av hjärnans belöningssubstanser – spelare är helt enkelt svåra att tillfredsställa, vill aldrig sluta. Ju större vinster man kammar hem, desto mer ökar man också insatserna. Det är som om girigheten växer med uppgiften. Har jag dragit in 260000 spänn på 3 timmar skulle jag ju kunna dubbla insatserna, och vinsten – på en och en halv timme.

Det är inget fel på logiken, ja förutom det lilla faktum att en roulettkula vet väl­digt lite om just logik, och sannolikhet – och spelare.

Det spelas varje år för 37 miljarder i Sverige, officiell statistik. Den omfattar allt lagligt svenskt spel, ATG (hästarna alltså), Svenska Spel och folkrörelserna. De här tre aktörerna är de enda som på laglig väg får bedriva spel och lotteri. Vinsten på det statskontrollerade spelandet är nästan nio miljarder.

Spelarna står för hela insatsen, och vinsten för spelbolagen är mycket mycket mycket hög. Det är helt enkelt tämligen riskfritt att investera i spelbranschen, eftersom spelarna tar risken åt investerarna, och bara kräver tillbaka en ynka futtig liten andel i vinstutdelning. Hade jag pengar över skulle jag inte spela bort dem för spänningens skull, däre­mot investera i spelföretag som Unibet eller Ladbrokes. Spelet lockar alla.

I början av 90-talet, strax efter finans­kraschen, satt jag i London och pratade med en svensk finansman. Han hade i stort sett förlorat allt i den smällen. Bostadshuset i London, huset i den vackra skidorten i Frankrike. Sommarstugan i Stockholms skärgård stod som tur var på hustrun. Men han var rätt barskrapad – om man jämför.

Han bjöd som vanligt bara på champagne. »Jag trodde du skulle vara helt knäckt«, sade jag, »allt är ju borta.« »Du Johan, det har varit några väldigt jobbiga månader, men vet du vad: om något år är jag mångmiljonär igen. Skål.« Och det blev han också.

Det var ingen kokett liten pose, för honom var det bara ett spel – och han var bra, en av de bästa, på det spelet. Och han visste det, eftersom han gjort det förut. Han skulle aldrig hamna på Kolmårdens behandlingshem för spelmissbrukare, även om jag faktiskt var övertygad om att han var en av dem. Egentligen.

Det finns några få spelare som är skickligare än andra, som vinner, som lever på att vinna. Jag tror att de är rätt få inom till exempel roulettbranschen. Inom pokerbranschen finns det som bekant vinnare, det finns professionella som bara spelar på hästar, det finns heltidsjobbande bland oddsspel och vadslagning.

En känd svensk manusförfattare finansierade under rätt många år sitt skrivande med spelinkomster. En läkare jag känner spelade ihop till hela sin utbildning, inte ett enda studielån under fem år.

De flesta av oss torskar.

Rent speltekniskt är det inte så stor skillnad att spela på oddset och hästar, eller att spela på valda delar av börsen. För stabila vinnare handlar det bara om en sak: höga insatser, låga odds. Man plockar ut en så säker vinnare som möjligt, oddsen får inte gå i botten, utan vara anständiga. Det krävs på bägge område­na kunskaper och närstudier. Det finns hur mycket fotbollsstatistik som helst att gräva ner sig i, och Svenska Spel hade rätt i sin gamla kampanj: »Den som vet mest, vinner mest.« En noggrann spelare sätter sju av tio spel.

Inte samma dag, inte ens samma vecka – men kanske ett per vecka. Och så in med 10000 på en match eller en häst som ger 1,50 i odds. Eller kanske 50000. Vinst: 5 000 alternativt 25000 kronor. Ingen sådan spelare skulle rusa iväg och satsa dubbelt så mycket om han förlorade, han skulle bara systematiskt leta vidare efter ett bra spel till nästa vecka, eller nästa dags lopp, och så samma sak igen.

Spelbolagen drar in sina största in­komster på småspelarna, vi som gärna vill krydda oddsen lite. En trippel på oddset kan kännas rätt säker – men lägger man på en match, kanske till och med två eller tre, så har man plötsligt en skitsäker sexling till 35 gånger pengarna. Det är att göra det väldigt svårt för sig, men det ökar spänningen. Och lusten.

Hur mycket det illegala spelet omsätter vet ingen. Det spelas hög, obskyr, illegal poker i Stockholm så gott som varje kväll. Inte bara på min gata.

Spelandet på nätet har inte heller någon direkt ett samlat grepp om – det handlar säkerligen om många miljarder. Pengar som rinner ut via Storbritannien eller Malta, där spelbolagen för det mesta har sina säten. Den spelutredning som lades fram i december förra året (»En framtida spelreglering«, SOU 2008:124) vill täppa igen en del hål där, släppa en del på licen­ser till utländska aktörer, men åter låta staten ta full kontroll över spelandet. I alla fall det mest riskabla spelandet, det som snabbast gör människor spelberoende: kasinospel och Jack Vegas-automater till exempel.

Den typiske spelmissbrukaren i Sverige är 18–25 år, man, invandrare, med låg eller ingen utbildning. Spelmissbruket kommer sällan ensamt; droger, alkohol och lätt kriminalitet följer som ett brev på posten. Missbruket är en solklar klassfråga, även om amatörspelandet försiggår överallt, hela tiden.

Problemet med till exempel Svenska Spels monopol är inte deras intentioner att begränsa spelet för missbrukare, problemet är att deras spelerbjudanden alltid är sämre för spelarna, jämfört med utländska bolag. De erbjuder sämre odds, färre spelobjekt och sämre förutsättningar att vinna. Det kallas ibland också »skyddslagstiftning«.

Det är en ganska vanlig svensk modell, vare sig det gäller trafikproblem, alkoholproblem eller spelproblem: staten gör det så jäkla svårt och krångligt som möjligt så försvinner säkert problemen av sig självt. Det är ett slags blockeringstaktik som varit en svensk mästargren sedan folkhemmets dagar.

Varje svensk lägger i genomsnitt 4 000 kronor på spel varje år, det är ungefär 3 procent av hushållens disponibla inkomster. Det är 160 trisslotter om året. En varannan dag, ungefär. Svenska Spel har haft en extremt lyckad kampanj där också: »Plötsligt händer det.« Och det gör ju det! Det händer ju alltid – någon.

Någonstans finns den där miljonlotten, 25000 kronor i månaden i 25 år. Jag har två goda vänner som skrapat fram hundratusen var. Min pappa vann 100000 på en penninglott 1967. Varför skulle man därför inte tänka samma tanke, varje gång, innan man skrapar en lott: »Ja, någonstans i landet finns den ju där – varför inte just den här?«