Spelet om spelet

Anders Borg skakade på huvudet. »Jag måste begära replik på Christofers anförande. Det var nog inte ett enda påstående som stämde.« Finansministern såg lätt besvärad ut där han stod framför en skärm i den ljusblå färg som blivit synonym med de nya Moderaterna. Partistämman var inne på sina sista timmar i Gävle konserthus.

De fyra dagarna hade präglats av optimism. Partiledaren hade fått stående ovationer vid sitt tal på torsdagens invigning. Fredrik Reinfeldt berömde sina partikamrater för deras mod, talade om valsegern som den största i ett svenskt partis historia och utropade »frågan är hur stora vi orkar bli!«.

Nu var det söndag, dagen efter stämmans stora festkväll på Läkerol Arena. Det var glest bland de mossgröna stolarna. Förmiddagen hade vigts åt kultur- och utbildningsfrågor, stämningen var lite avmätt. Tills spelpolitiken kom på tal.

Riksdagsledamoten Tomas Tobé lade fram förslaget att Svenska Spel skulle säljas ut. Han fick stöd av Christofer Fjellner. Båda tillhörde en falang inom partiet – snudd på en intern gerillagrupp – som lobbade för att Moderaterna skulle gå i bräschen för en avreglering av spelmarknaden. Med trotsig blick och kragen uppfälld redogjorde Fjellner för hur chockerade hans EU-parlamentskollegor blev när han berättade om det omoraliska svenska spelmonopolet.

Detta avfärdade nu Anders Borg.

»Påståendet att vi skulle ha en avvikande spelmarknad från övriga Europa är helt fel«, sa han och hänvisade till den spelutredning han nyligen hade tillsatt. »Vi har en bra reglering, som kommer att bli ännu bättre när vi får det nya utredningsresultatet.«

En bra reglering. I en sal med 200 moderater var det inget populärt uttalande. En efter en steg monopolmotståndarna upp i talarstolen.

Ingrid Jerneborg Glimne uttryckte sin besvikelse över att en moderatledd regering tycktes vilja behålla monopolet. Hon ifrågasatte finansministerns spelutredning, som hon ansåg leddes av »gamla trogna sossetjänstemän«.

En ung Muf-ordförande från Norrbotten, Martin Bucht, liknade politiken vid ett schackspel. »Frihetens vita pjäser kämpar ständigt mot kollektivismens bundsförvanter. Tack vare den här regeringen har många av motståndarens pjäser fått backa. Spelmonopolet är däremot en av kollektivismens pjäser som vi inte har rubbat. Nu är det dags att genomföra det rätta draget!«

Till slut bad även Gunnar Hökmark om ordet. Alla visste att partiveteranen Hökmark förespråkade en mer klassisk moderatpolitik än Reinfeldt och Borg. Han talade med bestämd röst.

»Vill man att Anders Borg, som är en förträfflig person och som behärskar fler fotnötter än någon annan ...«

Skratt i salongen.

»... att han helt och hållet själv ska avgöra den här frågan? Jag tror att det blir ännu, ännu bättre om partistämman säger ›Anders, fine enough, men vi vill att utredningsarbetet ska handla om att avveckla monopolet, att staten ska koncentrera sig på att bekämpa spelberoende och se till att vi gentemot fransmän och andra kan säga: Vi går i täten för konkurrens och öppenhet.‹ Tack!«

Jubel utbröt.

När Anders Borg klev tillbaka upp i talarstolen hade applåderna fortfarande inte ebbat ut. Han blev tvungen att vänta ut dem.

»Kära vänner, kära partivänner«, började finansministern, som nu verkade riktigt pressad. »Vi är inte ett revolutionärt parti. Det kan vara roligt att göra en markering här, jag förstår att Gunnar personligen tycker att det är en kul sak. Men det är inga små saker vi håller på med här. Det är idrottsrörelsens finansiering.«

»Fall inte för den enkla nyliberala retoriken, utan ta ansvar! Jag litar på er.«

De sista orden hördes knappt. De överröstades av burop.

Under sina första två år som vd för Svenska Spel träffade Jesper Kärrbrink ofta borgerliga politiker som förklarade att hans tid var räknad. »Vinner vi valet så öppnar vi upp spelmarknaden«, brukade de säga.

Kommentarerna var nog menade att vara retsamma, men de störde inte den före detta riskkapitalisten Jesper Kärrbrink. »Bring ’em on«, svarade han.

Det var nämligen just det scenariot – en omreglerad svensk spelmarknad – som hela hans affärsstrategi byggde på.

När han tillträtt hösten 2004 hade han konstaterat att det fanns tre möjliga framtidsscenarier. Under de kommande åren skulle marknaden antingen avregleras helt, omregleras på ett sätt som lät fler aktörer komma in eller förbli som den var. Han bestämde sig för att rusta Svenska Spel för de två första alternativen. Att utgå från det sistnämnda vore korkat, tyckte han.

För att behålla sin position skulle Svenska Spel lägga i en högre växel. Strategin var att stoppa inkräktarna genom att konkurrera ut dem – ta marknadsandelar, lansera nya produkter, gå in på fler affärsområden. Jesper kallade det att öka för att behålla.

I grunden var det en variant på samma logik som hade motiverat spelmonopolets uppkomst sjuttio år tidigare: Om man inte kan förbjuda spelandet är det bäst att staten sköter det. Fast i Jespers Kärrbrinks tappning blev resonemanget snarare: Om man inte kan förbjuda spelandet får staten ta till alla tänkbara medel för att vara störst på marknaden.

Han ansökte om tillstånd att lansera -kasinospel och poker på nätet, samt att låta en större andel satsade pengar gå tillbaka till spelarna. Han lanserade lottospelet Drömvinsten och tog initiativ till ett helt nytt affärsområde: Svenska Spel international. Denna internationella avdelning skulle sälja vidare Svenska Spels kunskap, produkter och tekniska lösningar till andra statliga spelbolag, men också starta nya bolag.

Jan Stocklassa, tidigare vd för Metro i Prag, värvades som chef. Han satte upp målet att ta sig in på marknaderna i estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Till att börja med.

»Vi ville skapa en ny Absolut«, säger Jan Stocklassa idag. »Ett statsägt bolag gör något lätt provocerande och bygger värde för Sveriges skattebetalare.«

Provocerande var ordet. Men Jesper hade en annan idé som i hans ögon motiverade alla satsningar. Svenska Spel skulle bli världsledande på spelansvar.

Tanken att arbeta förebyggande mot spelproblem hade slagit rot i spelbranschen 1996, då ordföranden för American Gaming Association höll ett tal där han uppmanade sina kollegor att ta frågan på allvar. »Vi har inte råd att göra samma misstag som tobaksindustrin«, sa han.

Sedan 2002 hade Svenska Spel haft en anställd som sysslade med det man kallade spelansvar. Mång a såg dock hennes arbete som ett hinder, något som förstörde det roliga. På vissa avdelningar gick hon under öknamnet »fluortanten«.

Men där andra såg ett problem såg Jesper Kärrbrink en möjlighet. Han ville att Svenska Spel skulle bli spelbranschens motsvarighet till Volvo.

»Volvo byggde ett helt varumärke på att erbjuda de säkraste bilarna«, säger han. »Det var säkert en del Volvoförsäljare som tyckte att den första bilen såg för jävlig ut med sina stora stötdämpare. Men man hade bestämt sig för att säkerhet var Volvos nisch. Jag tänkte att vi kunde göra samma sak.«

Strategin tycktes fungera utmärkt. Spelansvaret blev Svenska Spels starkaste argument i ansökan om tillstånd för nätpoker. »När så många som drygt 200 000 svenskar spelar poker på nätet, och 700 000 säger att de kan tänka sig att testa, är det vår uppgift att erbjuda en konkurrenskraftig men trygg variant«, sa Jesper i ett pressmeddelande.

Finansministern Bosse Ringholm köpte resonemanget och beviljade ansökan. I mars 2006 lanserades pokersajten. Det blev en dundersuccé. Första veckan laddade 75 000 svenskar ner mjukvaran – trots, eller kanske tack vare, skyddsfunktioner som spelhistorik, pauser i spelet, personlig förlustgräns och en klocka.

Efter två år som vd satt Jesper med trumfen på hand. Snart skulle han summera ett år med den högsta vinsten i bolagets historia.

Visst fanns det fortfarande de som tyckte att kombinationen offensiv och ökat ansvar var motsägelsefull. Men så här långt såg Jesper Kärrbrink faktiskt ut att klara balansgången. Sedan kom ett riksdagsval emellan.

»Herr talman.« Siv Holma harklade sig. »Jag får börja med att tacka för svaret på interpellationen. Därefter måste jag, tyvärr, konstatera att svaren på mina konkreta frågor måste betecknas som icke-svar.«

Det var torsdag och frågestund i riksdagens kammare. Vänsterpartisten från Norrbotten hade skrivit en interpellation med rubriken »Spelandets negativa verkningar«. Nu skulle den debatteras.

»De här frågorna har utretts sedan år 2004«, fortsatte Siv Holma. »Kan ministern ange en tidpunkt för när förslag om en ansvarsfull spel- och lotteripolitik kommer till riksdagen?«

Vid talarstolen mitt emot stod Anders Borg och bläddrade i sina papper.

»Herr talman«, sa han. »Det är naturligtvis bra att vi får den här diskussionen.«

Det vore lögn att säga att han var överdrivet engagerad. Fyra intensiva månader hade passerat sedan den borgerliga val-segern. En debatt om en gammal spelutredning var inte det högst prioriterade på Anders Borgs agenda.

»Det är viktigt att fortlöpande utveckla arbetet på det här området«, sa han förstrött. »Vi vill ta ett stort ansvar för att vi ska ha en ansvarsfull spelpolitik.«

Sedan hände något. Finansministern släppte sina papper med blicken, tittade upp och tycktes frångå sitt manus.

»Jag kan säga att mitt eget personliga förhållningssätt är att jag är utomordentligt skeptisk till spelande. Om man skulle hantera andra sorters pengar på det sättet och visste att huvuddelen av de pengar människor satsar gav förluster, då skulle vi ju inte tillåta en sådan verksamhet.«

När Socialdemokraterna förlorade valet hösten 2006 talade allt för att Jesper Kärrbrink var på rätt spår – att Svenska Spel snart kunde få konkurrens på den lagliga marknaden. Alliansen drev visserligen ingen uttalad linje i spelfrågan, men flera företrädare hade uttalat sig för att släppa in utländska spelbolag. När Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt en vecka innan valet fick frågan om spelmonopolets framtid svarade han: »Det ska bort.«

Det dröjde emellertid innan det kom några besked. I brist på andra direktiv körde Jesper på som vanligt. Full fart, med andra ord.

Under 2007 presenterade Svenska Spel flera nya satsningar. Limbo var ett nummerspel som gick ut på att man skulle välja ett tal mellan 1 och 99 999. Det lägsta tal som bara en spelare hade satsat på gav högvinsten. St@tion kallades en ny sorts datorterminaler, där kunden både kunde spela och använda internet. Svenska Spel tänkte ställa ut terminalerna i sina spelbutiker, men också på fik, restauranger och flygplatser.

Bolaget gick även ut offentligt med sin internationella verksamhet. Jan Stocklassas arbete hade bland annat resulterat i grundandet av bolaget Winloto, som snart skulle lansera ett antal av Svenska Spels produkter på den litauiska marknaden.

Problemet var bara att samtliga dessa satsningar fick dras tillbaka. Limbo visade sig ha en inbyggd riskfaktor. Genom att gå ihop i syndikat kunde spelarna, åtminstone i teorin, satsa på alla lägre nummer och på så vis öka sin vinstchans. Efter att tidningar uppmärksammat problemet valde Jesper att lägga ner Limbo. St@tion ifrågasattes av Lotteriinspektionen, som ansåg att surf- och spelterminaler inte rymdes inom bolagets tillstånd. Efter påtryckningar från finansdepartementet fick även St@tion läggas ner.

Samma öde drabbade Svenska Spel international. Anders Borgs statssekreterare lät meddela att regeringen inte ville se någon utlandsexpansion.

Till råga på allt hade Jesper redan tidigare dragit igång ett annat stort projekt, Bingo Live. Svenska Spel skulle köpa upp bingohallar, renovera dem och förvandla dem till moderna spelhallar. Under 2006 hade man skrivit avtal om att ta över ett fyrtiotal hallar.

Detta gjordes trots att Svenska Spel egentligen inte hade rätt att arrangera bingo. Det var enligt lagen förbehållet ideella föreningar. Först när alla papper var påskrivna, våren 2006, hade bolaget ansökt om bingotillstånd från regeringen.

Nu hade ett år passerat och något tillstånd hade fortfarande inte dykt upp. Bingohallsägarna som blivit lovade guldkantade avtal började bli vansinniga.

Utåt agerade Jesper som om allt var bra. I själva verket hade hade han, mer än ett halvår efter valet, fortfarande inte fått något möte med finansministern. Dessutom blev det allt tydligare att regeringen inte alls tänkte konkurrensutsätta Svenska Spel.

I juni tillsattes en utredning av spelpolitiken. I direktiven stod det uttryckligen att ägarstyrningen av Svenska Spel borde stramas upp. Samtidigt publicerade Anders Borg och folkhälsominister Maria Larsson en debattartikel med den talande rubriken »Töm och betsel på spelbolagen«. »Vår uppfattning är att de statligt kontrollerade bolagen måste uppträda som föredömen och tydligt värna de sociala motiv som står i förgrunden för spelpolitiken«, skrev ministrarna.

Skiftet blev ännu tydligare när Jesper och styrelseordföranden Anders Gustafzon slutligen fick sitt möte i finansministerns rokokoinredda arbetsrum. Jesper påbörjade en presentation utifrån sina vanliga käpphästar. Nya satsningar, världsledande på spelansvar, öka för att behålla.

Efter några minuter avbröt Anders Borg honom. »Det där kan du glömma«, sa han.

Borg ville inte att svenskarnas spelande skulle kanaliseras in under statens paraply. Han ville att det skulle minska.

Mötet slutade med att ministern uttryckte samma skepsis mot spelande som han hade tagit upp i riksdagens kammare: »En finansiell transaktion där man från början vet att man förlorar pengar, det kan jag inte acceptera.«

En kväll några månader senare ringde Jespers telefon. Det var bolagets kommunikationsdirektör Andreas Jansson. »Anders Borg ska ha en presskonferens om Svenska Spel imorgon.«

»Wow, vad spännande«, sa Jesper. »Då får vi väl gå på den då.«

»Nej«, sa Jansson. »Vi är inte bjudna.«

Nästa dag mötte Anders Borg ett stort pressuppbåd och presenterade Svenska Spels nya styrelseordförande. Anders Gustafzon skulle ersättas av före detta jordbruksministern och socialdemokraten Margareta Winberg. Winberg var varken känd som spelintresserad eller duktig på affärer, däremot för sitt engagemang i sociala frågor.

Jesper Kärrbrink följde presskonferensen via en webbradiosändning. Häpet hörde han hur Borg och Winberg förklarade att utnämningen innebar en kursändring för bolaget. Inga nya spel, inga fler utlandsäventyr. I stället: försiktighet och skyddshänsyn.

»Svenska Spel ska vara som Systembolaget – seriöst, återhållsamt och ansvarsfullt«, sa Anders Borg.

I samma stund som Jesper hörde det bestämde han sig för att säga upp sig.

Var det Anders Borgs antipati mot spel som stoppade Jesper Kärrbrinks framfart? Det är svårt att svara på.

Borg tillträdde finansministerposten i en tid då det svenska spelmonopolet var mer ifrågasatt än någonsin.

En första reprimand hade kommit i och med ett rättsfall där EU prövade huruvida nationell spellagstiftning gick i linje med EU:s fördrag. Domstolen meddelade att medlemsstaterna hade rätt att ha nationella spelmonopol, om man kunde visa att det verkligen var för att minimera sociala skadeverkningar. Men bara då. Statliga spelbolag som gjorde massiv reklam fick svidande kritik.

Våren 2006 inledde EU-kommissionen en granskning av Sveriges spelpolitik. Året därpå skickades vad som åtminstone medialt beskrevs som ett sista varningsbrev. Sverige måste antingen tydliggöra spelmonopolets inriktning på sociala hänsyn eller släppa in de utländska aktörerna. Annars riskerade man att hamna i EG-domstolen.

Officiellt tonade Anders Borg ner betydelsen av detta hot. Ändå är det inte omöjligt att hans försiktighetslinje var en taktik för att undvika en rättsprocess, snarare än ett uttryck för egna värderingar.

Det råder dock inget tvivel om att Borg har en annorlunda syn på spel än sin företrädare Bosse Ringholm. För Ringholm – fotbollsfantast, absolutist och föreningsmänniska – var spel först och främst ett sätt att få in pengar. Han hade suttit i styrelsen för Socialdemokraternas eget spelbolag A-lotterierna. Ringholm var rentav så förtjust i spelfrågan att han tog med sig den när han blev vice statsminister.

Borg, å andra sidan, är en bok- och siffernörd. Han har ingen koppling till folkrörelserna. Han räknar nationalekonomi, jakt och fantasylitteratur – inte idrott – som sina intressen. Flera personer vittnar om hans uttalade ogillande gentemot spel.

Någon tolkar det som ett uttryck för hans rationalitet. Anders Borg är känd för att vara logisk och analytisk, att alltid vilja grunda sina beslut i fakta. En sådan personlighet rimmar illa med ett oförnuftigt fenomen som slumpspel.

Någon annan ser oviljan mot spel som uttryck för hans starka värderingar. Som ung tillhörde Anders Borg Moderaternas mest radikala, närmast libertarianska falang. Han ville legalisera cannabis, skrev en bok som hette »Förmynderiets teori« och hävdade till och med att privatpersoner borde få äga kärnvapen.

Men med åren har den osnutne nyliberalen förvandlats till en familjefar som talar om ansvar och trygghet. Snudd på en moralist, som en av hans bekanta säger. Han har rentav blivit kristen – en tro som han själv säger bygger på övertygelsen att det måste finnas en skillnad mellan rätt och fel.

Kanske är det heller ingen slump att Borg företräder en regering som har gjort arbete till sitt viktigaste ord. Moderaternas arbetslinje anknyter till en pliktetik om att människor ska göra rätt för sig och att arbetet är ett högt skattat värde – precis samma ideal som präglade det tidiga 1900-talets invändningar mot spel.

Möjligen kan det också vara så att Borg inte förstod hur mycket Svenska Spel satsade på spelansvar.

»Jag vill hävda att Anders Borg inte var riktigt uppdaterad på hur det stod till inom Svenska Spel«, säger Winberg. »Han var väldigt negativ till hur företaget hade skötts. Jag tycker att han vilseledde mig och jag kan bara tolka det som att han inte hade insett att de faktiskt hade gjort en del.«

Det finns dock en annan möjlig tolkning av det som hände. Jesper Kärrbrink hade, under sina tre och ett halvt år som vd, alltid satt företagets intressen först. Hans uttalade taktik hade varit att aldrig ta politiska hänsyn, utan driva Svenska Spel som vilket bolag som helst. Men det är det inte.

Svenska Spel är en monopolaktör på ett etiskt känsligt område, en aktör vars ägare samtidigt agerar granskare och lagstiftare. Enligt många kräver detta ett unikt förhållningssätt – den sortens balansakt mellan marknadstänkande och politiska överväganden som tidigare vd:ar hade gjort till en konst.

Ett antal källor berättar om Svenska Spel-ledningens allt mer ansträngda relationer med finansdepartementet, Statens folkhälsoinstitut, folkrörelserna och Lotteriinspektionen. Flera gånger överklagade Jesper Lotteriinspektionens beslut, något som aldrig tidigare hade hänt. När inspektionen avrådde från att Svenska Spel skulle få lansera nätpoker sa han till Ekot att myndigheten kändes som »de oreglerade bolagens bundsförvant«.

Samma retsamhet visade han gentemot regeringen. Sommaren 2007 delade Jesper i flera medier ut subtila, men ändå märkbara, gliringar mot finansministern.

I en intervju sa han att Sverige egentligen behövde en modernare spellagstiftning, och tillade: »För det krävs politiker med mod.«

Lite för kaxig, lite för otålig, lite för dålig på att förankra sina beslut. Det är tre återkommande omdömen om Jesper, även från dem som gillar honom. Så oavsett EU:s hot, oavsett Anders Borgs moral, är frågan om inte den oväntade inbromsningen i spelpolitiken till lika stor del berodde på något annat – att Svenska Spels vd hade bränt sina broar.

I mars 2011 valdes Anitra Steen till ny styrelseordförande för Svenska Spel. Då hade det passerat tre år med Margareta Winberg på posten – år som präglats av två till synes motsägelsefulla fenomen: Stiltje och kaos.

Utåt har bolaget agerat passivt och avvaktande. Internt har man kämpat med konflikter, slitningar och avhopp.

Flera i ledningsgruppen slutade ganska direkt efter att Jesper försvann. De var inte intresserade av att driva bolaget i en defensiv riktning. De som stannade tog fram en ny strategi. »Det handlade mycket om framtoningen. Ta det lugnt, rör inte upp så mycket damm«, säger dåvarande kommunikationsdirektören Andreas Jansson.

Efterträdaren Meta Persdotter fick sparken redan efter sexton månader. Flera anställda säger att hon hade en otydlig ledarstil och att hon inte tog ansvar för sina beslut. Först hösten 2011 fick bolaget en varaktig lösning i vd:n Lennart Käll.

Under dessa turbulenta år har inte en enda ny spelform lanserats. Samtidigt har man tappat marknadsandelar. Mellan 2007 och 2010 minskade den årliga vinsten med en halv miljard.

Lika lite har hänt inom spelpolitiken. Den utredning som Anders Borg tillsatte blev klar i december 2008, men har inte resulterat i ett enda konkret besked.

Efter det senaste valet tog finansmarknadsminister Peter Norman över ansvaret för spelfrågan från Borg.

När vi träffar Anitra Steen pratar hon mycket om att återta marknadsandelar. Faktum är att hon använder de orden nästan hela tiden. »Jag har varit tydlig mot Peter Norman med att det är viktigt att vi återtar marknadsandelar«, säger hon. »För mig är det ett sätt för Svenska Spel att ta ansvar. Man kan, menar jag, återta marknadsandelar och samtidigt vara ansvarstagande.«

Resonemangen klingar bekant. Ta marknadsandelar. Spelansvar som en konkurrensfördel. Att öka för att behålla.

Jesper Kärrbrink har fått höra många hårda ord om sitt sätt att leda statens spelbolag. Ändå är det i efterhand påfallande många som har tagit till sig hans idéer.

I dag är hans strategi i princip återupprättad, fast med en annan framtoning. I stället för en kaxig riskkapitalist företräds den av en vänlig försäkringsman och en före detta systembolagschef. 2012 års Svenska Spel kombinerar offensivt affärstänkande med ett tryggt, pålitligt yttre.

Under 2011 ökade bolagets vinst för första året sedan Jesper slutade. Samtidigt gav regeringen tillstånd för lansering av två nya spel. Men är det verkligen möjligt för Svenska Spel att återta sin gamla position? Ja, svarar Anitra Steen.

»Nu befinner vi oss i ett nytt skede. För att använda en klyscha så är det en nystart. Jag är övertygad om att vi kommer att stärka Svenska Spel framöver, och också återta förlorade marknadsandelar.«

För ett ögonblick låter hon nästan som en hockeycoach. »Känslan av att vara med i ett vinnande lag har väldigt stor betydelse för motivationen. När den kommer, då vänder det.«

»Spela lagom« kom ut den 12 maj på Natur & Kultur.