Springextremism

Blodsmak i den uttorkade munnen och varenda muskel har tänjts till utmattningens gräns. Helikopterns hovrande dundrar över våra huvud. Det är några hundra meter kvar till loppets högsta topp på dryga 3 000 meters höjd, Rappenschade i de italienska alperna. De sista 1 000 metrarna har i princip saknat upptrampad stig och är så branta att blicken fastnar i höjd med hälarna på spanjoren närmast framför.

Goretex Transalpine Run är runt 28 mil långt, varar i åtta dagar och tar löparna genom fyra alptäta länder. I snitt avverkas en mara om dagen med väckning i ottan, logi i gympasalar och ett lagat mål om dagen.

Straffläger eller sportresa?

Svaret är förmodligen båda delarna. Loppet är bara ett i raden av alla som arrangeras i detta sug efter självhävdelse och späkning. När löpning har övergått till massrörelse och var och varannan plågat sig runt en mara flyttas naturligtvis gränserna för vad som måste presteras.

Uppfinningsrikedomen är stor och arrangörerna många. Här finns bra marginaler att göra och många villiga sponsorer. Relativt prisokänsliga och pryltokiga mitt-i-livetpersoner med självförverkligande och ålderskriser högst upp på agendan är beredda att lägga upp en hel del för att kunna berätta mustiga historier om sin senaste superdupermara genom någon ogenomtränglig terräng långt bort från civilisationen.

Ökenmaran Marathon des Sables, ett sexdagars och 25 mil långt lopp i Sahara, räknas till ett av världens absolut tuffaste. Inte mycket lättare men betydligt kallare är det mest sydliga loppet som finns, Antarctic Ice Marathon med en temperatur som vindstilla snittar på minus 20 grader där löparna tar sig olika sträckor, beroende på eget val. Dit tar man sig bara med privat helikopter och sover i tält. Eller vad sägs om Jungle Marathon då man på fyra eller sex dagar sicksackar sig fram genom Amazonas fuktiga lövverk? Då får man dock räkna med att bära provianten själv och sova i hammockar vid flodstränder. Vatten förser dock arrangören med vid särskilda vattenkontroller.