Svartsynt

»Du förväntar dig att se kullar och allt du kan se … är svart, som ett hål, som om ingenting finns där. Det ser bara så konstigt ut.«

Så beskriver Ben Jensen från det brittiska företaget Surrey Nanosystems sitt nyproducerade material Vantablack som absorberar 99,965 procent av ljuset, med andra ord det svartaste av svart. Och det är sant. När man tittar på bilder av materialet är det som att allt försvinner in i ett hål.

I Japan har Burger King just lanserat en svart hamburgare; den har bröd och ost som färgats av bambukol, sås av bläcket från bläckfisk och kött med extra mycket svartpeppar. Journalisten från The Guardian som uppmärksammat nyheten refererar till två matkonstnärer som hävdar att »svart mat är faktiskt lyx, ett sätt att skratta åt döden för att överkomma den.«

Vare sig det handlar om mat, mode eller konst; när ämnet svart kommer upp är det just i döden som många landar. Vad är det då som gör att den svenska kultureliten tycks envisas med att klä sig svart? Är det likt materialet Vantablack; att absorbera uppmärksamheten för att sedan kunna gå in i sig själv igen?

– Att klä sig svart är en kontrast till hur allmänheten ser ut, som man såklart inte vill förknippas med om man är lite speciell, menar Michael Elmenbeck, grundare av modemagasinet Bon och en av initiativtagarna till den uppmärksammade utställningen »Swedish Fashion 2000–2015« på Sven Harrys i Stockholm.

Av 45 000 plagg från den här perioden var svart den absolut största gruppen på utställningen; ett bevis på att svenska modedesigners har en särskild fäbless för svart. Även om det ligger en viss ironi i rösten, så tycks det enligt honom ligga något i uttrycket »den svåra konstnären.«

– Färgen svart är historiskt förknippad med det negativa och farliga. Det är även därför som människor anammat färgen för att visa att man är alternativ. Det blir speciellt självklart för de intellektuella kulturyrkena som författare, konstnärer och designers att välja just färgen svart. Det blir ett alternativ till hur samhället i övrigt ser ut. Det här är människor som ska stå i kontrast till det vanliga, och kommersiella. Därför blir svarta kläder ett sätt att visa ett ställningstagande: »Vi är inte mainstream, vi är alternativet till vardagen.«

Uppslagsverket förklarar att svart »ger uttryck för styrka, auktoritet, elegans, formalitet, död, ondska, och mysterier«. Men det anses även vara en väldigt »formell, elegant, och prestigefull färg«.

– Jag tycker inte det är så genommossigt svart i dag som tidigare. Svart slog igenom som en folklig färg först på 80-talet. Innan dess var svart förknippad med de coolaste personligheterna och trendsättarna. Men i dag ger det inte samma outsidersignal. Det är mer ett praktiskt stadsplagg, som en slags stadsuniform, säger Susanne Ljung, modevetare och programledare för programmet »Stil« i radions P1 och som själv har svart som en stapelfärg i garderoben.

En person som ständigt tycks klä sig i svart är punkdrottningen och författaren Kajsa Grytt, som även är aktuell i höstens säsong av TV4:s »Så mycket bättre«. När vi ses är hon mycket riktigt klädd i svart från topp till tå.

– När man ser det utifrån kan det nog lätt uppfattas som att man kanske vill vara intellektuell och så jäkla svår. Men det finns också ett mod i att klä sig svart. Allt annat ska vara så jävla roligt hela tiden – i blommiga, skrikiga mönster slipper man vara utlämnad med sitt ansikte och uttryck. Att klä sig svart är mer naket. Man kan sjunka ner i något på andra plan och andra nivåer utan att det mänskliga uttrycket konkurrerar med det blommiga mönstret. För mig är det även en estetisk fråga, svart är grafiskt och stiligt.

Ser man till historien har svart tagit stor plats. Kyrkan slog klorna i färgen tidigt och blev därmed förknippad med dess grymhet; konsekvenserna av att inte lyda den innebar stränga straff, ibland döden. Under 1500-talet spred sig färgen framför allt bland de rika, det ansågs fint att vara kyrklig. Därefter har cyklerna kommit och gått under historien, och de sammanfaller ofta i kristider, menar psykologen och arkitekten Karl Ryberg som jobbar mycket med ljus och färg i sina behandlingar.

– Tittar man på tidiga foton från 1800-talet i Sverige kan man ana att de var svartklädda hela gänget, med Strindberg i spetsen. Kyrkan och prästerna hade fortfarande stor makt, menar han. Men det svarta modet är inte bara förknippat med kultureliten, historiskt har det även inneburit en slags jantelag i klädform.

Det blir som en uniform, vi är flockdjur. Det är en primitiv drift inom människan. I Sverige är det extra tydligt. Alla gör precis likadant ett tag, menar Karl Ryberg. Själv skulle han aldrig klä sig i svart.

– Hjärnan äter ljus, det vi kallar färg. Man kan se att fler svartklädda människor har depressioner. Av ren hälsovård skulle jag inte klä mig svart, precis som jag inte går till McDonalds, säger han.

Michael Elmenbeck, grundaren av modemagasinet Bon, menar att man väcker mindre uppmärksamhet och smälter in genom sina svarta kläder.

– Samtidigt som det är det mest avantgardistiska man kan ha på sig, har svart någonstans kommit att appellera till dem som väljer det funktionella och de som är precis det motsatta, kontroversiella. När det gäller svarta plagg måste man gå närmare för att se vad det handlar om. Det är detaljerna som spelar roll, draperingen, ett speciellt material. Det är något som svenska designers är bra på, att inte skrika, utan viska.

Och kanske är det just så med våra författare också. När de klär sig svart signalerar det både ett intellektuellt motstånd, men även en invit; en hälsning om att det trots allt är deras ord som ska få stå i cen-trum, inte de själva. Kajsa Grytt beskriver det med den ikoniska bilden av ett scenframträdande.

– Jag ser strålkastarljuset som lyser upp ansiktet, hår och händer mot den svarta scenen  – den måste vara helt svart för att det ska ge kontrast till ljuset. Då hamnar allt fokus på uttrycket. Det är ju vetenskapligt bevisat att svart bara suger upp ljus och inte reflekterar något. Mina kläder suger upp din blick, och det är inget som studsar bort, bara mitt ansikte som reflekterar ljuset. Då blir det fokus på min röst.

FAKTA | Laddad kulör

Svart i religionen: I Bibeln har svart för det mesta en negativ laddning för att beskriva de elaka och ogudaktiga – det var också en färg som kopplades samman med djävulen och hans allierade.

Svart i konsten: Från 1920-talet och framåt blev svart ett tydligt uttryck, särskilt i den abstrakta konsten.

Svart i modet: Med det dekadenta 20-talet blev modeskaparen Coco Chanels lilla svarta, raka klänning en symbol för utveckling och kvinnlig frigörelse.

Svart i subkulturer: Punkrörelsen och andra radikala grupper vore inget utan det svarta som fått symbolisera uppror, motstånd och anarkism.