Sverige 1968

»Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod.«

Båstad 1968. Sverige har just mött Rhodesia i Davis Cup – inför en publik som till största del bestod av poliser. Utanför pågick de kanske mest effektiva demonstrationerna under hela den svenska 68-rörelsen. Det rhodesiska laget hade enbart vita spelare och landet hade en rasistisk förtryckarregim som inte erkänts av det internationella samfundet. De protestlystna svenska radikalerna hade äntligen fått tillfälle att visa lite handgriplig solidaritet. Kommentaren ovan fälldes av Tennisförbundets Mats Hasselgren som förklaring till varför det rhodesiska laget såg ut som det gjorde. Efter att tävlingen blivit rikspolitik avbröts den och fick avgöras i Frankrike i stället.

I efterhand framstår 1968 som året då svenskarna gick man ur huse för att stå upp för sina och andras rättigheter. Så var det inte alls. Däremot fanns en flitig kärna av politiskt nyväckta personer som sneglade på omvärlden och inspirerades av protesterna.

– Några få stod på barrikaderna medan de flesta stod och tittade på, säger historieprofessorn Kim Salomon i Lund.

Bortom manifestationer och braskande rubriker hade det svenska samhället under sextiotalet snarare drag av en glad, välordnad och frisinnad småstadspastoral. Samförstånd rådde inom politik, samhällsliv och arbetsmarknad. Sveriges ekonomi hade fått skjuts av att landet stod utanför världskriget och industrin blomstrade i sådan takt att arbetskraft fick importeras från Sydeuropa. Det idylliska kärnfamiljsidealet levde kvar från femtiotalet, där hemmafrun var den fasta punkten i familjelivet. Den akademiska världen öppnade sig och på bara ett decennium fyrfaldigades antalet studenter. Göran Hägg var student i Stockholm och upplevde 60-talet före 1968 som en optimistisk tidsanda där alla hade lika chanser.

– Vi har nog aldrig varit närmare ett klasslöst samhälle – varken förr eller senare, säger han.

Däremot fanns i Sverige en hängiven tro på auktoriteter – det gällde såväl kyrka, militär, massmedia och familj som lärare, föräldrar, chefer och politiker. Respekten för status och titlar innebar att det fanns givna storheter som inte kunde ifrågasättas. Journalister ställde höviskt sina frågor till ledande politiker, nöjde sig med de svar som levererades och Lennart Hyland titulerade underdånigt statsminister Tage Erlander »ers excellens« när han kom på besök i tv-soffan.

Så kom då 1968, och världen över inträffade den ena händelsen mer dramatisk än den andra. I Sverige gjordes tafatta försök att ingjuta upprorskänsla i befolkningen. Kårhusockupationen är det återkommande exemplet på hur Sverige också drabbades av den revolutionära febern. Men de flesta Fokus talat med beskriver ockupationen som en obetydlig episod.

– Det var ett löjligt spektakel, säger DN:s ledarskribent Barbro Hedvall som själv var student i Uppsala.

Till och med rebelledaren Anders Carlberg drar upp filmtiteln »Rebel Without a Cause«, och konstaterar att ockupationen mest blev skådeplats för en massa dumheter. Han säger att det var fantasin som tog makten – de pratade mycket om solidaritet men den sträckte sig aldrig till praktisk handling. Han menar att omvärlden var både vilsen och förvånad över vad som hände – vilket ingöt mod i vänsterrörelsen och bävan hos politikerna. Det var så kårhusockupationen i sin obetydlighet fick drag av veritabelt uppror.

– Både vi och de styrande överskattade vår styrka, konstaterar han.

Liksom i andra länder växte 68-rörelsen fram i studentvärlden. Där var det de vänstersinnade som syntes och hördes mest. Göran Skytte läste i Lund och minns att det var »väldigt rött« men att det var svårt att avgöra hur breda sympatier vänsterrörelsen egentligen hade.

– Vi var högljudda och de andra var tysta, säger han och minns hur hans egen uppgörelse med auktoriteter gick ut på att sitta och vifta med Maos lilla röda mot lärare under lektionerna när »diskussionen kunde handla om precis vad som helst«.

Trots att protesterna i Sverige 1968 var begränsade lämnade de djupa spår i folks medvetande, i politik och arbetsliv. Enligt statsvetaren Marie Demker, författare till boken »I vattumannens tid? – en bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag« var det just upproret mot auktoriteterna som verkligen ändrade historieskrivningen i landet. Den tidigare starka tilliten och framtidstron byttes ut mot ett allmänt ifrågasättande.

– Plötsligt var det inte självklart att sakernas tillstånd nått sin fulländning – man började ifrågasätta hur det stod till med miljö, sexliv och jämställdhet egentligen, säger hon.

Marie Demker konstaterar också att den nyväckta misstron för många var skrämmande och obehaglig. Ändå är en återkommande reflektion bland experter att det övriga samhället stod passivt inför radikaliseringen och vänsterrörelsens framstöt. Bortsett från några få skribenter höll konservativa högerkrafter tyst. Ett skäl till det kolossala genomslaget var att medierna snabbt färgades röda, och att de förmedlade bilden av vänstern som den vinnande dagordningen. Bland borgerliga politiker tog man det ganska lugnt, även om den dåvarande moderatledaren Yngve Holmberg minns att man fick ny respekt för ungdomsförbunden och tog dem på större allvar. Inom facket betraktades radikalerna – åtminstone till en början – som nyttiga idioter med förmåga att ragga pengar och väcka opinion.

Näringslivet hade mest att förlora på de nya tankegångarna och företagsledaren Marcus Storch minns det som »en mörk tid, präglad av intolerans och dogmer«. Han upplevde det som att hela svenska samhället hängde med i en populistisk vänstersväng. Det ledde till att investeringarna i Sverige blev kostsamma och att flera stora företag därför flydde utomlands på grund av rädsla för sämre förutsättningar och sjunkande förtroende för det svenska näringslivsklimatet.

– Det var ett intellektuellt, kulturellt och företagsekonomiskt lågvattenmärke i svensk historia där det bara fanns utrymme för vänsterns tankegångar, säger han.

Många av dåtidens vänsteraktivister håller själva med om att 68-rörelsen gick över styr. Göran Skytte har haft några år på sig att vara efterklok.

– Dynamiken i auktoritetsupproret upphörde när radikalerna vann mark – då blev vänstern den konserverande kraften. Det är den fortfarande.

Det paradoxala med den svenska 68-rörelsen är kanske att den trots sin ringa form fick större genomslag än i övriga världen. Medan en rännil av svenska radikaler satte skräck i näringsliv och för decennier framåt gav vänstern ensamrätt till godhet och moral satte den internationella dramatiken mindre prägel på den faktiska politik som följde i olika länder. Efter Vietnamdemonstrationer valdes höken Richard Nixon till Vita huset, Pragvåren slogs ned brutalt av Sovjetmakten redan i augusti och majrevolten i Paris ledde till att president Charles de Gaulle omvaldes bara veckor efter att kravallstaketen monterats ned från Sorbonne. I Sverige däremot girade den samlade politiska dagordningen vänsterut.

– Det rådde politisk konsensus och hela den svenska samhällsdebatten tog ett kliv åt vänster, säger Kim Salomon.

1968 och jag

Personerna i artikeln och deras relation till revolutionsåret.

Anders Carlberg, grundare av och vd för Fryshuset. Ordförande i vänsterns ungdomsförbund 1967–1970 och ledare vid Kårhusockupationen (se bilden till vänster).
Marie Demker, professor i statsvetenskap som tillsammans med Ulf Bjereld skrivit boken »I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag«.
Barbro Hedvall, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter. 1968 student i Uppsala.
Yngve Holmberg, partiledare för högerpartiet/moderaterna 1965–1970.
Göran Hägg, författare och docent i litteraturvetenskap som skrivit boken »Välfärdsåren – svensk historia 1945–1986«. 1968 student i Stockholm.
Kim Salomon, professor i internationell historia vid Lunds universitet, som publicerat flera verk om svensk efterkrigshistoria.
Göran Skytte, fristående journalist och kolumnist i bland annat Svenska Dagbladet. Deltog i 68-rörelsen under sin tid som student i Lund, men hoppade av tidigt 70-tal.
Marcus Storch, företagsledare och verksam på AGA från 1968 till 1996. I dag ordförande i Nobelstiftelsen.