Tillbaka till framtiden

Landrovern kränger och hjälmen skaver mot nackstödet. Den smala serpentinvägen inuti Garpenbergs stora zinkgruva slingrar sig brant nedåt i det kompakta mörkret. Stora gula siffror är med jämna mellanrum sprejade direkt på bergväggen. 730, 750, 780. Meter under jord alltså. Utan siffrorna skulle man tro att vägarna löpte runt, runt i samma cirkel.

Kommunikationsradion sprakar till och gruvingenjör Lars Norling tvärbromsar, backar några meter och svänger in i en meterstor mötesficka. De skrovliga väggarna kommer närmare, Norling stannar bilen och säger att det här bara ska ta någon minut.

Runt hörnet kommer så först ett dovt muller, sedan en väldig strålkastare, och sakta dånar ett par gigantiska hjul tätt förbi bilens fönster. Det är så trångt och så nära att det bara går att ana vad det är för en enorm maskin de väldiga hjulen sitter på.

I fikarummet på minus 800 meter sitter produktionsledaren Eric Wallström med en kopp automatkaffe och suckar över oljepriset. Senaste året har det nästan fördubblats.

Inte bara alla fordon och maskiner nere i underjorden slukar bränsle, ventilationen drar också enorma mängder energi. För etthundrafemtio gruvarbetare, vissa på ett djup av mer än en kilometer måste andas friskt syre, dygnet runt – en av de viktigaste bitarna i det dagliga säkerhetsarbetet.

Kanariefåglarnas tid som säkerhets­alarm är förbi, för även om alla andra säkerhetssystem skulle kollapsa samtidigt tar den moderna tekniken indirekt hand om även den biten. Också den behöver syre.

– Maskinerna lägger av långt innan du ligger med näsan i vädret, skrattar Wallström.

Han har jobbat i Garpenberg i 32 år, 20 av dem på nattskiftet under jord. I gruvan är det lika mörkt dygnet runt, året om, konstaterar han, så när man jobbar gör detsamma. Skifttillägget för en vanlig gruvarbetare är omkring 7 000 kronor per månad, så många väljer att kasta om sitt dygn.

Här och var i underjorden borras det för fullt. Tekniken man använder kallas skivpallbrytning, en metod speciellt anpassad för den mäktiga zinkfyndigheten som finns just här i Garpenberg.

Ett åttiotal borrhål borras i slutet av varje »ort« (gruvspråk för horisontell gång), sen laddas de med flytande sprängmedel och tändhattar. Varannan dag, klockan 04 eller klockan 16, spränger man bort ytterligare fyra meter tjock vägg av zinkmalm. Efteråt kommer nästa skift och lastar de lösa stenblocken, kör i väg med dem till grovkrossen vid hissen. Och så börjar det om igen.

Platschefen för hela gruvan, Bengt Sundelin, säger att det går så bra för gruvbranschen nu att det börjar bli brist på arbetskraft. Inte konkurrens mellan gruvorna, men med alla infrastrukturprojekt i storstadsregionerna. De slukar kompetenta underjordsarbetare och lockar med runt fyrtio procent högre löner – och fri bostad.

– Det kan vi aldrig matcha, trots att det går så bra för oss, säger han.

Annat var det i slutet av 90-talet då Garpenbergsgruvan var nedläggningshotad efter att ha läckt stora pengar i flera decennier.

– Gruvan skulle ha lagts ner 2004, det gick inte att motivera vår existens längre, säger Bengt Sundelin.

I sista sekunden dök så en helt ny fyndighet inom gruvområdet upp, och i kombination med världens skenande metallpriser är Garpenberg i dag den gruva inom Bolidenkoncernen som blomstrar allra mest.

Bengt Sundelin sammanfattar anledningen till den globala prisutvecklingen:

– Det är tack vare att kineserna har börjat köra bil och äta med sked.

Och nu storsatsar koncernen på att hitta ännu mer lönsamma basmetaller som kan bli bestick och fordon i tillväxtländer som Kina och Indien. För aldrig tidigare har Boliden lagt så här stora resurser på prospektering.

Samtidigt är bristen på utbildade geologer stor, universiteten har svårt att fylla platserna och gruvindustrin oroas över tillväxten på kompentent och erfaren personal. Men även utan akademisk examen kan man komma långt på den heta gruvmarknaden. Som de två kokerskorna – och amatörgeologerna – från Övertyringen i Västernorrland som bokstavligen hittade guld på blåbärsturen för ett år sedan. I våras sålde de rättigheterna till ett kanadensiskt bolag för 21 miljoner kronor.

Såväl svenska som utländska bolag undersöker nu både befintliga och helt nya områden för fullt. Rekordpriserna på järnmalm har till exempel gjort att investerare fått upp ögonen för Pajala, där menar ett annat kanadensiskt bolag att tillgångarna är ännu större än runt Kiruna. Företaget har lämnat in ansökan om att öppna två dagbrott och så småningom bryta 13 miljoner ton järnmalm om året.

Den svenska, internationellt sett generösa, lagstiftningen gör att vem som helst kan söka ensamrätt att leta mineral inom ett visst område. Markägaren har i praktiken mycket lite att säga till om, inte ens om en brytning senare blir aktuell. Det gör Sverige attraktivt på den globala marknaden. Många multinationella bolag återfinns därför inom den svenska gruvnäringen. Men den osannolika prisutvecklingen inom metallbranschen har även lockat helt nya mindre aktörer in på marknaden.

Med bara ett år kvar till pensionen fick geologen Lennart Falk tipset som skulle förändra hans liv. Tipset handlade om den sedan länge nedlagda gruvan i Dannemora i norra Upplands klassiska gamla vallonbygd. Han tog bilen dit en eftermiddag och med lupp och hammare kryssade han mellan de gamla schakten.

Här hade järnet stått i centrum sedan 1200-talet, och fram till början av förra seklet var det Sveriges främsta järnmalmsgruva. I mitten av 1900-talet var produktionen som störst, runt 600 000 ton per år. Men sen i slutet av sjuttiotalet kom den stora gruvdöden, den som höll på att knäcka även Garpenbergsgruvan, och Dannemora tvingades slutligen lägga ner 1992.

Sedan dess har den gamla klockstapeln från 1754 och de svindlande djupa dagbrotten mest varit ett öde utflyktsmål för pensionärskörens sommaravslutning och skolklasser på friluftsdag.

Ja, ända till Lennart Falk kom med sin lupp och hammare vill säga. Det var för tre år sedan och om drygt ett år rullar tunga traktorer och schaktmaskiner genom landskapet igen.

Här räknar Lennart Falk, numera vd för Dannemora Prospektering, att man ska kunna ta upp minst ett par miljoner ton järnmalm om året.

– Två miljarder människor står och knackar på och vill ta del av våra tillgångar, säger han och syftar även han på länder som Kina och Indien.

Järn är en av de metaller som efterfrågas allra mest i utvecklingsekonomiernas expansionsfas.

Lennart Falk är mer än nöjd när han tar emot i den historiska gruvmiljön. Det blir ett hundratal nya arbetstillfällen i det insomnade gruvsamhället. Men till skillnad från många andra gruvbolag är Falk inte oroad över om han ska kunna hitta kompetent arbetskraft.

– Dannemora ligger i en tätbefolkad region, och några från de stora malmfälten i norr kan säkert tänka sig att flytta söder­ut, säger han självsäkert.

Den enda som vet hur det var förr – och som fortfarande är kvar – är Pelle Westerman. Han jobbade som lastare i gruvan från slutet på 60-talet fram till nedläggningen 1992. Han hittar överallt i Dannemoras underjordiska värld, och säger att det är »enormt där nere«. Nu fungerar han som allt-i-allo på det gamla gruvområdet och ser med stor förtjusning hur gruvan förbereds för att öppnas igen. Ner i underjorden vill han inte igen, i alla fall inte på heltid, han är för gammal, säger han.

– Men jag går gärna ner igen och sprätter lite och visar ungdomarna hur det funkar, säger han. Någon måste ju visa dem var man kan gå och inte. Berget är något man måste lära känna, säger Pelle Westerman.

De underjordiska gångarna är vattenfyllda efter många års uppehåll i verksamheten och just nu förbereds stora områden för att länspumpas. En modern ramp måste därefter sprängas fram och i anslutning till det gamla kulturminnesmärkta anrikningsverket ska en ny anläggning resas.

– Men sen så, säger Lennart Falk. Sen sätter produktionen i gång. 1,5 miljoner ton om året.