Tillbaka till framtiden

När Jacob Hector tittade över planket till den öde folkparken sent en vinterkväll 2006 fick han en kuslig känsla. Det han såg var som hämtat från en amerikansk zombiefilm. Stillhet på en plats som sjudit av liv.

Var det den här parken som var till salu?

Han var där tillsammans med sina bröder och några vänner. De hade läst en annons på en mäklarsajt: Folkpark säljes. I Blädinge. Mitt i Smålands skogar, inte långt från där de själva bor och växte upp, i Uråsa, nära Växjö.

De ringde mäklaren och en visning bokades. Det var första gången Jacob Hector och hans bror Carl gick in i folkparken Tyrolen. Inne i parken fanns gigantiska färgglada målningar på kändisar från 50- och 60-talet.

– Vi fattade ingenting när vi gick in här. Har detta varit här hela tiden och fått förfalla? Vi ville bara rädda stället, vi såg inga hinder, vi visste inte ens vad vi skulle göra med det, säger Jacob Hector.

När mäklaren berättade att det fanns ytterligare en potentiell köpare – en kennel – då var det klart. Bröderna Hector och deras vänner kände att de måste köpa parken. Om så bara som en kulturell gärning. Något skulle man väl kunna använda den till.

Säljare var Bo Olofsson, son till Olle Olofsson som en gång startade folkparken och döpte den till Tyrolen. Det var 1962, och folkparker var minst sagt populära. Det var inte bara kända svenska artister som Östen Warnerbring, Hep Stars och Hootenanny Singers som bokades och drog folk till Tyrolen eller andra folkparker. Ingo boxades här mot Lennart »Söders Dempsey« Risberg 1964, Michael Landon dök upp som Little Joe Cartwright tre år senare, och Roger Moore, han gjorde också en otroligt kort turné, men han kom aldrig fram i tid till Tyrolen. Flygplanet blev försenat.

Samma år som Tyrolen öppnade, 1962, fanns det drygt 240 folkparker officiellt. Det var åtminstone så många folkparker som var medlemmar i riksorganisationen Folkets Parkers Centralorganisation – som i dag heter Folkets Hus och Parker.

Sedan dess har antalet anslutna folkparker halverats till 120 stycken. Och det blir sakta allt färre och färre aktiva folkparker i landet.

Gunno Sandahl, kulturchef hos Folkets Hus och Parker, förklarar det så här:

– Jag kopplar ihop det med mobilsamhällets framväxt. För när den dök upp dök det också upp betydligt fler stadsfestivaler. Festerna och spelplatserna blev mobila. De stora turnébolagen åkte plötsligt omkring med scener, inte bara med artister.

Till detta kommer en mindre reglerad alkohollagstiftning. Vid varje uppbyggd scen i varje stadsfest är i dag öltält standard.

Därmed blev två av folkparkernas ben lite ostadigare. En annan inkomstkälla för parkerna var lotterier och spel, så som enarmade banditer. Dem förbjöd riksdagen 1979.

– De var en bra inkomstkälla, och förbudet påverkade folkparkens möjlighet att skaffa intäkter. Parkerna utmålades på den tiden som livsfarliga för barn och ungdomar. Och i dag finns dessa spel i varje kvarter.

Dessutom finns lokala förklaringar. Folkparker byggdes där jobben fanns: som gruv- och sågverksindustri. När arbetsplatserna försvinner, försvinner folket, och parken står tom.

De här dåliga oddsen tänkte dock inte Jacob och Carl Hector på, inte heller övriga fyra delägare som delade på köpesumman.

– Jag hade ett jobb jag inte trivdes med. Jag behövde en förändring i livet, säger Jacob Hecor.

Det var likadant för Carl. Och för Hanna Evelyndotter, ordförande i Kulturföreningen Tyrolerhatten, den förening som sköter alla arrangemang i folkparken. De tre jobbar året runt på Tyrolen, och får hjälp av delägare eller kompisar som kommer och jobbar ideellt, kanske mot en festivalbiljett.

De såg också en möjlighet till att tjäna pengar på köpet. Bröderna Hector har en bakgrund inom nöjesvärlden. Jacob är turnéledare för bandet Bullet, och deras äldre bröder Nils och Gustav Hector har bland annat ordnat Uråsafestivalen under 90-talet. Det var avgörande för att satsa pengar på ett folkparksköp.

– Vi växte upp med musik, Carl och jag, och har alltid tyckt det är kul med livemusik och stora fester. Fester som alltid varit primitiva med lastbilssläp som scener och uppgrävda hål att bajsa i.

Men innan de ens kunde tänka på att starta festivaler, boka band och locka publik – och hyra in bajamajor i stället för att gräva hål – var de tvungna att rusta upp Tyrolen. På marken låg avblåsta tak som ett minne av stormen Gudrun. Sly växte överallt. Porträttbilderna behövdes stöttas upp. Stenläggningen planas ut.

– Det första vi gjorde var att laga alla tak som läckte för att skydda målningarna, säger Hanna Evelyndotter.

– Vi hade inte så mycket pengar att röra oss med så vi letade efter material på skrottippen, vi ringde skrotsamlare och letade efter korrugerade plasttak att sätta som skydd ovanför målningarna, för vi ville ha samma material som redan fanns här. Färg och virke lyckades vi tigga oss till.

Att det är upp och ner att driva folkpark märkte de tidigt. Vissa evenemang har gått bra, andra har varit mindre lyckade. Men de lyckade evenemangen har hela tiden stått upp för de mindre lönsamma.

Det finns fler exempel på fler svenska folkparker som mår bra, parker som bryter den dåliga trenden genom att i stället locka mängder av folk. Folkets Park i Malmö är en sådan. Den har varit rivningshotad flera gånger om, mycket för att den ligger på en väldigt attraktiv plats i dag – mitt i stan. Den har alltid överlevt, trots lite skabbighet, trots politikernas planer om nya bostadshus och skolor.

Dansbandsveckan i Malung Folkets park är en annan framgång. Den blir bara större och större och slår många musikfestivaler i publikantal. Folkets Park i Huskvarna led som många andra kval under slutet av 80-talet och hela 90-talet. Då tappade parken rejält i attraktionskraft, men från och med 2000 vände det. Nu bokar man artister som Veronica Maggio och In Flames, bokningar som ger eko i media, vilket ger mer publik.

Värre gick det för grannparken i Nässjö. Senhösten 2011 mejades den ned med marken. Fastigheten ägs av Nässjö kommun och ska i stället bli bostäder framöver.

En oerhört viktig ingrediens för att lyckas som folkpark i tävlan mot stadsfestivaler och annan konkurrens är just att ha kommunen på sin sida. Det menar i alla fall Gunno Sandahl.

– En dansbana eller en folkparksteater är en stor byggnad. Det är tufft att få fart på det. Därför bör man få med sig kommunen. Kommunen måste känna och se att nöjesparken är till för deras invånare. Behovet av mötesplatser är fortfarande stort och vår utmaning är att hitta former för nya folkparker där folk bor.

På Tyrolen har det varit lite si och så med stödet utifrån. Polisen undrade först vilka de långhåriga nya ägarna var. De mindes tiden då raggarna ställde till det på 70-talet. Inte heller kommunens tjänstemän välkomnade Tyrolens nya ägare med öppen famn. Inga särskilda busstransporter trots behovet. Inget »lycka till«. Men folket i Blädinge har varit positiva. Och 2011, när parken varit i gång i fyra år, gav det utdelning officiellt. Alvesta kommun gav parken Tyrolen ett kulturpris.

– Och nu har vi även fått ett bidrag från dem. Till vårt museiprojekt ”Tyrolen på hjul”, en rullande cirkusvagn som ska fyllas av mytomspunnen parkhistoria, säger Hanna Evelyndotter.

– Men vi var runt tjugo år gamla när vi köpte Tyrolen. Vi visste inte hur man drev ett företag. Sophämtning? Vi hade ingen aning. Vem i kommunen ska man kontakta då? säger Carl Hector.

De har fått lära sig efter hand. Den övergivna parken har fått grönt gräs igen, och trots stödet från alla äldre besökare som älskar att berätta om den gamla goda tiden för Jacob, Carl och Hanna, så finns de en och annan missnöjd besökare: det som läst Jan Jörnmarks bok »Övergivna platser«. I den boken, utgiven 2007, har Tyrolens ödsliga nöjesfält en framskjuten plats.

Sedan parken köptes har det flera gånger om hoppat folk över planket i tron att de stiger in i en övergiven och bortglömd zon.

– De blir ganska besvikna när de ser att parken har fått liv igen, och möts av att vi står här och skrubbar ett bord eller skruvar ihop nån stol, säger Jacob Hector.