Tillbaka till kriget

Runt omkring honom rusar den kaotiska Kabultrafiken förbi. Bilar med vresiga tutor, som kör på fel sida genom dammiga rondeller. Burkaklädda kvinnor som skyndar fram längs smutsiga trottoarer, tiggande barn och män som drar runt med vingliga skottkärror fulla av bråte.

– Om de får reda på att jag är här så dödar de mig. 35-årige Rafiq Feraidun sveper med armarna och låtsas avlossa några skott i luften.

Det har gått drygt två månader sedan han utvisades från Sverige. Nu står Rafiq Feraidun på ett sjabbigt torg mitt i Afghanistans huvudstad och väntar på sin kamrat från Migrationsverkets förvarsenhet i Örkelljunga.

– Där, säger han och pekar. Det är Arfan!

Den tio år yngre Arife Arfan försvinner nästan helt i Rafiqs väldiga omfamning. För en kort sekund är det som om de båda männen glömmer var och varför de är där.

Hur har du det? Har du hittat någonstans att bo? Har du hört något från Sverige? Från Sayed?

Sedan sveper Rafiq Feraidun sin svartvita sjal runt ansiktet. Han kastar oroliga blickar över axeln när vi vandrar över torget tillbaka mot bilen. Efter en kort överläggning med chauffören enas Rafiq och Arfan om att ta sig till en lugn och inte fullt så centralt belägen restaurang i närheten. Där kan de fortsätta samtalet utan att riskera att bli igenkända.

Rafiq Feraidun är före detta officer i Afghanistans sovjetvänliga armé. Det ger honom många fiender, inte minst bland nationalisterna i den tidigare mujahidin­armén. Han kom till Sverige 2003, två år efter talibanregimens fall. Men i motsats till de flesta afghaner uppskattade Rafiq Feraidun åren i slutet av nittiotalet, då mulla Omar och hans talibanbröder styrde landet med religiös järnhand.

– Då var det säkert för mig här. Men när den nya regimen tog makten återvände många av mina gamla fiender till Kabul. Jag var tvungen att fly för att överleva, förklarar han.

Flykten gick via Pakistan, där han lämnade sin fru hos en släkting. Han hamnade så småningom i Malmö där han flyttade in hos en landsman och fick jobb på en mexikansk restaurang. I fem år väntade Rafiq Feraidun på att bli svensk medborgare. Han hade precis fått erbjudande om fast anställning när Migrationsverket meddelade att han skulle skickas tillbaka till Afghanistan.

– Varför? dundrar den välvuxne Rafiq och blicken svartnar. Jag hade jobb, svenskt körkort och jag är inte kriminell.

Det var i slutet av februari och i väntan på att avvisningen skulle verkställas fördes han till Migrationsverkets förvarsenhet i Örkelljunga. Där tillbringade han några kylslagna vinterveckor, inlåst bakom stängsel och höga murar.

Det var där Rafiq träffade Arfan.

Musikern Arife Arfan kom till Sverige 2005 efter att hans regim- och religionskritiska sånger av misstag hamnat på internet. Han hotades till livet för sina texter om mujahidin, talibanerna och den sittande regimen.

– I Afghanistan kan du inte kritisera religionen eller politiken. Det är alltid någon som känner sig kränkt och är beredd att döda dig för det, förklarar Arife Arfan.

Avvisningen verkställdes den 18 mars. Sex asylsökande afghaner skickades tillbaka samtidigt. Poliserna som eskorterade dem var så många att Rafiq och Arfan inte lyckades räkna dem.

– 25 eller 26 poliser tror jag att de var. De följde oss hela vägen till Baku i Azerbajdzjan, där några av dem vände. Vi hade handklovar under hela resan och behandlades som kriminella, berättar Arife Arfan.

Efter ett dygn på resande fot dumpades Rafiq Feraidun och Arife Arfan på Kabuls flygplats.

– Att stanna i huvudstaden var inte att tänka på, förklarar Arfan. Där finns alldeles för många som skulle kunna känna igen oss.

I stället tog sig båda norrut, en dryg timmes bilresa från Kabul. Där gömmer de sig hos bekanta, i två olika byar som de av säkerhetsskäl inte vill uppge namnen på. Att ta emot svenska journalister där är uteslutet, förklarar både Rafiq Feraidun och Arife Arfan. Det skulle innebära en alltför stor risk för deras husvärdar. Att synas tillsammans med västerlänningar kan vara detsamma som att få sin dödsdom underskriven.

Arife Arfan berättar:

– Husen i byn är flera hundra år gamla och byggda i lera. Det finns inga möbler, bara en madrass att sova på. Det är en liten by, men det finns ett centrum dit jag ibland går för att handla ris och grönsaker. Annars sitter jag mest på rummet för mig själv och funderar på hur jag ska kunna ta mig härifrån, tillbaka till Sverige och min flickvän i Malmö.

Vad skulle hända om någon som inte gillar dina sånger kände igen dig?

– De skulle döda mig och ingen skulle reagera. Inte ens polisen.

Rafiqs berättelse liknar Arfans. Huset där han får låna ett omöblerat rum av en före detta armékollega är gammalt. Det har jordgolv, och på nätterna kryper bitska sandloppor och skorpioner fram ur väggar och tak.

Vi lämnar gyttret, dammet och sophögarna i Kabuls centrum och åker norrut genom fyramiljonerstaden. Rafiq Feraidun vill visa upp ett av Kabuls flyktingläger. Det ligger i distrikt fyra, inte långt från den plats där han bodde tillsammans med sin bror och sina föräldrar under den sovjetiska ockupationen. Lägret befolkas i huvudsak av återvändande afghanska flyktingar från Pakistan. Många av dem är före detta armékollegor, berättar Rafiq.

– Titta, säger han och pekar med sin väldiga hand över flyktinglägret. Vi var närmare en miljon soldater i den kommunistiska armén. Vi läste 7–8 år på militäruniversitetet och var med och byggde vägar och bostäder. I dag lever de flesta så här.

Från flyktinglägret åker vi vidare till kvarteren där Rafiq Feraidun växte upp tillsammans med sin bror på 70- och 80-talet. De usla vägarna kantas av bruna lerhus. De flesta omgärdas av höga murar och är märkta av de senaste 30 årens krig. Chauffören gör vad han kan för att undvika de värsta groparna i vägen. Rafiq Feraidun pekar och berättar.

– Där låg en park som vi brukade leka i. Och där borta en basar. Det var där min bror blev dödad. Det var 1991 eller 1992. Mujahidin kom körande med nedvevade rutor och sköt i flykten. Jag träffades av flera skott men fick hjälp och lyckades ta mig till sjukhus. Min bror dog direkt.

Medan vi befinner oss i Kabul verkställer Migrationsverket ytterligare en avvisning. Sayed Sikander Sha, som Fokus berättade om i samma nummer som Rafiq Feraidun och Arife Arfan, kommer från provinsen Konar på gränsen till Pakistan. I likhet med många av landets östra bergsprovinser har Konar utvecklats till ett fäste för talibaner och grupper med anknytning till al-Qaida.

Ingen möter Sayed på flygplatsen i Kabul. Det går ett par veckor utan att någon hör något från honom. Så får vi på omvägar veta att han är på väg österut. Via Konar ska han försöka ta sig vidare över gränsen, till den relativa tryggheten i Pakistan.

Läs också: Reportaget om flyktingförvaret där Rafiq och Arife var inlåsta, reportaget om hur de papperslösa lever i Sverige.