Vad preppers-prästerna och Bohlin inte begriper

Vi sitter i skiten!  

Månghundraårig fred har satt oss där.  

Det är kört om vi inte börjar planlägga, göra om och göra rätt.  

Det handlar alltså om det som oroat oss senaste åren:  ”Om kriget kommer.” 

Under ”gotteåren” av fred och nedrustning har vi rationaliserat och konkurrerat bort den gamla jordbrukskulturen. Smågårdar såldes och marken togs över av jätteenheter. De små mjölkbönderna toppstyrdes till döds och kunde inte längre klara familjeekonomin på den lilla gården. Från gårdar med kanske 30 mjölkkor fick vi gårdar med automjölkning av 1000 kor och vi är på väg att ta bort kravet på utomhusbete. Smågårdarnas arealer har slagits ihop till storjordbruk och markerna hetsas mot allt större skördar, dopas med konstgödning, och ogräs- och mögel hålls stången med giftbehandling. Allt godkänt av lantbruksorganisationer och myndigheter, hur nu det gått till? Som att vi konsumenter får räkna med lite gift i maten eller acceptera att jorden vi ärvt utarmas. 

De småjordbruk, som faktiskt räddade många av den tidigare generationen från svälten under förra världskriget, finns knappt kvar, inte heller kunskapen att ta vara på det som erbjuds från dessa. Folk vet inte hur de ska tillaga billigare framdelskött, koka bönor eller ärter från torkat, baka bröd av egenfixad ”jäst”.  

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, kom ut med den första laddningen av ”Om krisen och kriget kommer” för sex år sedan. Därefter har ångesten för krig eskalerat, inte minst genom civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlins plötsliga utfall, stöttat av dåvarande överbefälhavaren Micael Bydén, att ”det kan bli krig i Sverige” och att ”svenska folket måste förbereda sig för krig.” 

Ingen har tänkt på att storjordbruken behöver långa kedjor av leverantörer för att kunna odla. Utsäde, drivmedel, konstgödsel och bekämpningsmedel. Vi kan inte räkna med att de gigantiska odlingsytorna kommer att kunna ge oss det vi behöver. El och diesel är A och O och där tar det slut. Bönder som satsar ekologiskt, med tåligt spannmål och är egenförsörjda på utsäde kommer att hålla oss under armarna i första hand till de kunder de redan har. Små lokala kvarnar kommer att kunna mala säd till mjöl, de stora industrikvarnarna kommer att stå stilla. 

Där står vi i kristid och ångrar stordrift, ångrar att vi trodde så blint på att storjordbruk var så mycket säkrare vad gäller leverans och pris i affären och vi kommer önska att vi haft många, många mindre enheter som kunde försörja oss. 

Sedan civilförsvarsministerns krigsvarning  har vi översköljts av reklam för ”prepperlådor” med vevradio, solceller, hopfällbara vattendunkar och vattenreningsfilter, men en riktig ”prepper” måste också ha överlevnadskunskap, kunna baka eget bröd, kunna laga kristidsmat av ”snålvaror” och veta hur ett kriskök fungerar. 

Ta bara det här med att baka bröd. Brödet och jästen är viktig, se på världsreligionerna hur brödet alltid förknippas med överlevnad. Att köpa bröd i affären under kristid - glöm det!  

En sådan där prepperlåda måste förmedla kunskap, inte bara en massa fancy grejer. Kunskap om vilket spannmål som duger, kunnighet att sätta en surdeg vilket är enkelt bara man vet hur man gör: Första dagen blanda finmalet fullkornsmjöl med lika delar vatten 40° och lägg i en burk med lock lite på glänt. Andra dagen skruva på locket och ställ burken varmt (inte över 30 grader). Tredje dagen ska surdegen dofta friskt och redan börjat bubbla, det pyser eller ploppar till när locket öppnas. Nu kommer vi till det galna, häll ur nästan allt och spara lite på botten av burken. Häll på ljummet vatten (inte ur kranen för det är inte ett livsmedel!!!) till en tredjedel och skaka burken som tusan. Blanda sedan i mer mjöl, så pass mycket att det blir krämigt. Upprepa det här varje dag i ett par dagar. Surdegen blir starkare och starkare för varje dag som går. Låt burken stå varmt. Efter några dagar är det dags att använda den ”hemmagjorda jästen”. Friska upp den som tidigare några timmar innan bakning. Sedan kan jästen förvaras i kylskåp och det räcker att friska upp den, eller ”mata den” några timmar för bakning. Plötsligt står vi där med ett bröd som vi upptäcker är mycket godare, mer närande och helt fantastiskt och detta mitt i krisen eller till en helt vanlig fredsfrukost. 

Mot slutet av 1800-talet blev potatis allmängods. Den växer i alla slags jordar, kräver inte så mycket och drar mycket mindre vatten än en ko. Med enbart potatis klarar sig en människa i minst ett år, snacka om en räddande gröda. Under andra världskriget odlades potatis i stort sett överallt där det fanns en jordplätt. Viktiga var också koloniträdgårdarna som efter att ha etablerats i slutet av 1800-talet fick ett uppsving under de båda krigen för odling av potatis, kål och rotsaker.  

Nödvändigt är också torrvaror, linser, ärtor och bönor. MSB tycker vi ska ha konservburkar med färdigkokta linser och bönor hemma i skafferiet. Och man förstår hur det är tänkt, torrvaror behöver vatten och eld för att tillredas. Grillen eller stormköket (så länge det finns bränsle till det) är utmärkta kokkällor och det går ju hyfsat fort om ärtorna eller bönorna lagts i blöt någon dag innan. Ärtor och bönor i kombination med potatis och kanske egenodlad kål är ju en rent formidabel smakkombo. Torrvarorna kan också förvaras i stort sett hur länge som helst.  

Tillredning då? Det är förmodligen bristen på kökskunskap hos svenskar som fått MSB att rekommendera  konserver i krisköket. Men det är ju egentligen helt galet för vi alla kommer att stå där vid konservhyllan i butiken och storögt se hur butikshyllorna gapar tomma redan efter någon dag. Kom ihåg hur det var med toalettpapper under pandemin.  

Ärtor och bönor kan varieras i all oändlighet och smaksättas med olika örter och kryddor, de kan stuvas, serveras som soppa eller gryta. En annan fördel är att de kan kokas och mosas och sedan stekas som biffar.  

Som jag sa så har den finurlige alltid en lösning på vatten, ved och eld (campingkök eller grill).  

Bruna bönor behöver inte vara en sötsyrlig gröt. Lätt genomkokta, inte sönderkokta, är de en delikatess med en doft av spiskummin och torkad chili (som man väl har hemma och som är drygt som tusan). Helt enkelt en ”Chili sin Carne”, en chili utan kött! Funkar med alla slags bönor. 

Förr fanns det en stor variation av ärtor, nu finns det bara gula och gröna att få torkade om man inte, och jag upprepar det igen, är kund sedan gammalt hos en bonde som tänker med variation och har satsat på odling av olika slags ärtor.  Gråärtor, till exempel, som har hållit den här nationen under armarna sedan 1700-talet då den omnämns av en av Linnés lärjungar, släng er i väggen vilken god ärta! Och fantastisk att göra en hummus på. 

Mina föräldrar föddes precis när första världskriget tog slut, jag själv åren efter det andra. Min föräldrageneration hade förståndet att alltid ha torkade bönor och ärtor i förrådet. Inte bara i händelse av krig utan för nyttans skull även i vardagen. En slags kärlek till ärtor och bönor. 

Så var det säkert också med den emigrantfamilj som for till Amerika och hade sin bruna böna med, den de alltid odlat hemma på gården i Sverige. En familjemedlem återvände till moderjorden efter 30 år och hade då med sig sin bruna böna tillbaka hem till Sverige som då fick namnet den fått i Amerika ”Swedish brown.” Man kan bara tänka sig hur betydelsefull denna enkla, men välsmakande böna var. 

Slutligen då, om man tar en stundande kristid på allvar och samtidigt vill kunna njuta av god och näringsrik mat,  börja redan nu att bygga kontakter med små lokala producenter, små bondgårdar som säljer över gårdsbutik. Då är chanserna att klara en kristid betydligt större än att stå där med stora ögon framför tomt gapande butikshyllor. 

***

Läs även: Den utrotningshotade korven

Läs även: När man inte fegade för flugsvamp