Vådan av att ha ett förflutet

En gång fick jag jobb som dessertkock på en fin restaurang. Det var kanske det arbete jag någonsin varit minst lämpad för, förutom den gången jag jobbade med telemarketing och av rent dåligt samvete började prata om allt annat än skrivarpatroner med de stackars småföretagare vi skulle ringa upp och lura.

Men vore det inte en dröm att kärna tre sorters glass varje dag? Vem vill inte lära sig baka utsökta galetter med äppelsmör och frangipane och baba au rhum och pumpakaka och små mördegstartletter och så vidare hela vägen in i diabeteskaklet? Ja, vem? Aldrig har ett jobb varit så bortkastat. Jag tycker att socker är lika upphetsande som ett avsnitt »Baywatch«, och att provsmaka glass varenda dag gav mig en skriande migrän. Kaksmeten klibbade håret stelt och alltid brände jag vid något. Resultaten blev bättre när jag slutade försöka fuska, men riktigt elegant blev då aldrig något. Det tog mig tre veckor att lära mig att forma snygga ägg av creme fraiche (jag måste ha gått igenom 25 liter). Nåväl, chefen märkte, föga förvånande, min bristande entusiasm och så småningom blev jag uppsagd och gifte mig och började skriva i stället. Livet har sin gilla gång och alla har vi i ungdomen gjort saker vi ångrar.

Det är bara det att dessertkockandet aldrig riktigt lämnar mig. Min man pratar bredvid mun, stolt som han är över min exotiska bakgrund. Ibland råkar jag själv försäga mig. Och då brakar helvetet löst: genast vågar ingen bjuda mig på efterrätt. »Du som kan det här, kan inte du stå för det söta?« är en fras jag har har lärt mig att frukta. Det må vara formulerat som en fråga, men det är en order. Om det ändå dög med en sockerkaka, men eftersom folk i gemen tror att kockar besitter magiska krafter förväntar sig alla stordåd av spunnet socker och mirakel av maräng.

Sist var det en amerikansk cementmagnat som bad mig ta med något sött till kvällens festligheter. Jag bestämde mig för slänga ihop en stor äppel- och valnötsfylld galette, som är som en sorts slarvigt hopvikt paj. Det ser chict men ändå rustikt ut, som något Amelie från Montmartre skulle ha kunnat äta om hon bara hade kommit ihåg sådana där världsliga saker som mat.

Vad skulle kunna gå fel? Som vanligt är jag på tok för sent ute, men jag är en hopplös optimist. Men att kyla degen – något sådant hinner jag då rakt inte. Den går säkert bra att kavla ut ändå ... Nähä ... Jaja, att liksom kladda ut den på plåten går ju  – den ska  ändå vara rustik!

Äpplena! Var är äpplena? Åh, nej. Dåliga allesammans, jag visste att jag inte skulle köpt dem på marknaden, den där tanten såg lurig ut och nu är det bara att panikskrika iväg maken som inte får komma hem igen förrän han har hittat nya, fina äpplen och så ska vi mixa valnötter med smör och socker och ägg och ... Vid det här laget är jag genomsvettig och mobilen som jag har googlat fram receptet med är så smörflottig att jag tappar den i diskhon och håret är fullt av mjöl och vad fan – så sänker sig plötsligt det totala, knäpptysta lugn som enbart ett totalt strömavbrott kan frammana. Det är bara att sätta sig ner på golvet och gråta hysteriskt tills karljäveln glatt kommer hem med nya äpplen som är precis lika ruttna som de förra.

Det löser sig förstås. Deg och valnötsgegga packas in i bilen och jag bakar ut galetten på plats och skiter i äpplena eftersom ingen vet att det ska vara äpplen på. Den ser förbannat rustik ut, men alla blir så mätta efter den överdådiga maten att det stackars härket totalt glöms bort tills långt in på småtimmarna, när alla tack och lov är fulla nog att uppskatta det.

Skaffa er aldrig ett rykte, barn. Risken är att det sitter i.