Vårt behov av tröst

I veckan rapporterade BBC att brittiska forskare som studerat schimpanser på Chester Zoo kommit fram till att apor efter ett bråk snabbt fick reducerade stressnivåer om de klappades och tröstades av en kompis. Rönen ansågs ge stöd för uppfattningen att djur kan drivas av empati för varandra.

Empati har annars uppfattats som något exklusivt mänskligt, och tills nyligen var det ett ganska outforskat område. I dag vet forskarna att hjärnan innehåller ett system av spegelneuroner. »Spegel« därför att andras handlingar får oss att göra likadant – om en främmande människa ler mot dig på gatan så tenderar du att göra samma sak, om din kollega sätter armarna i kors gör du sannolikt det också. Och du vet ju vad som händer när du räcker ut tungan åt en bebis.

Medkänslan börjar alltså i en social förståelse för hur andra ska agera – och reagera. Däri finns möjligheten att också räkna ut hur andra känner. Men empati säger ingenting om vår förmåga att ge någon upprättelse eller att rätta till begångna fel. Den medkännande schimpans-kompisen ger sig alltså inte in i bråket utan kommer först efteråt och är snäll.

Som i historien om A-lagaren som ramlade omkull och inte kunde komma upp. Då kom hans kompis och sluddrade: »Jag kan inte hjälpa dig opp, men jag kan lägga mig ner bredvid.« Det är en fin, om än inte så rolig, rolig historia som illustrerar vikten av empati i nederlagets stund. Nog är det som Stig Dagerman sa – vårt behov av tröst är omättligt.