Vem är välan en gentleman?

– Marmaduke var en gentleman, bedyrar Downton Abbey-karaktären lady Rosamund Painswick om sin framlidne make. Något som den slagfärdiga änkegrevinnan av Grantham blixtsnabbt tillbakavisar. När ordet i stället används av lord Bridgerton, från serien Familjen Bridgerton, eller herr Shepard, från filmen Övertalning, så översätts det. I det förra fallet som adelsherre och i det senare som hederlig man. Men frågan om hur det bevingade substantivet bäst ska förstås har berört långt fler än skandinaviska översättare. Genom historien har den följt engelsmännen själva och satt känslor i svall. ”Försöket att definiera gentlemannen är lika gammalt som den adliga institutionen själv; och varje tid, sedan litteraturens begynnelse, har åberopat rätten till sin egen definition.” skriver George Stuart Gordon i sitt förord till en nyutgåva av etiketthandboken Peachams Compleat Gentleman från 1634. Och innan Peacham själv ger sig i kast med sådant som poesi, antikviteter och barnuppfostran, ämnen som ansågs angå just gentlemän, tar han upp frågan om ädelhet, ett tema som gjort för att locka fram snärtiga gräl med engelska änkegrevinnor.  

Illustres, primates, principes, medeltidshistorikern David Crouch radar upp några av de latinska synonymer som använts för att beskriva den europeiska makteliten. Men då fransmännen under 1300-talet förvandlar sin aristokrati till en lagligt definierad adel, låter engelsmännen bli. En artificiell distinktion menar Crouch som hellre talar om just en aristokrati. Men så när som på de engelska pärerna, en lagligt avgränsad grädda av betitlade ”lorder”, ska det engelska övre skiktet bli svårdefinierat. Gruppen av pärer är liten, enligt historikern Michael Bush ska den innan 1900-talet aldrig överstiga en ynka procent av den samlade aristokratin. Och den obetitlade majoriteten ska långsamt skiljas från pärernas adelsbenämning, nobility, till förmån för synonymen gentry, en slags kollektivform av ytterligare en synonym, franskans gentil. Den sociala värdigheten som gentil man, eller gentleman, blir så en angelägenhet av särskild betydelse för de ståndspersoner som aldrig själva ska föräras en pärstitel. Men frågan om vem som egentligen kan kalla sig tvättäkta gentleman är långt ifrån enkel. Kärnan i anspråket, resonerar medeltidshistorikern Philippa Maddern, är att hävda tillhörighet till gruppen välborna, en grupp som med förmodad medfödd förmåga ensam förmår känna igen de sina. Att vara gentleman är att känna igen, att kännas igen och att i en evig social förhandling upprätthålla sin roll. Tids nog, förklarar historikern Penelope J. Corfield, ska ordets betoning glida ur händerna på kronan och tänjas, från medeltida riddare till belevade 1700-talsmän och internatskoleutbildade viktorianer. Ett öde som gjort för litterär gestaltning och en aldrig sinande källa av publikationer om den verklige gentlemannens sanna natur. 

Med societetsförfattaren Nancy Mitford som redaktör publiceras 1956 antologin Noblesse Oblige – An Enquiry into the identifiable Characteristics of the English Aristocracy. I ett av kapitlen populariseras lingvistikprofessorn Alan Ross tes om att det nu bara var språket som återstod för att kunna identifiera medlemmar av den engelska överklassen. Visst fanns vissa sociala särdrag kvar, som att en gentleman aldrig spelade tennis iförd hängslen och som berusad kunde bli amorös och gråtmild, till och med kräkas, men aldrig någonsin grälsjuk. Språket var dock oöverträffat genom sin särskiljning av U-speakers (upper class speakers, ’överklasspråkbrukare’) och non-U speakers (’icke-överklasspråkbrukare’). Den enkle non-U speakern hade preserve, ’sylt’, på brödet, använde en serviette, ’servett’, för att torka munnen och sa pardon, ’förlåt’, för att be någon upprepa sig. Den förnäme U-speakern hade i stället jam på brödet, använde en table-napkin för att torka munnen och sa sorry, ’ledsen’, eller rätt och slätt what?, ’hursa?’. U-speakern uttalade också engelskans golf utan l, och Berkeley med samma vokalljud som i engelskans dark, men aldrig någonsin som i burr. Med det senare följde naturligt rädslan att tvingas uttala namnet Birkley, med sitt burr-vokalljud, eftersom andra U-speakers då kunde missta det för ett non-U-uttal av Berkeley. Det var i praktiken omöjligt, menade Ross, att i vuxen ålder helt tillägna sig det engelska överklasspråket utan att förr eller senare avslöja sig. Kanske skulle det ske då man till ny bekantskap obetänksamt utropade pleased to meet you!, ’trevligt att träffas!’. En gentleman hade sagt how d’you do?, ’hur står det till?’.  

Författaren Douglas Sutherland väljer i stället att skildra just en kultur då han i satirverk som The English Gentleman från 1978 porträtterar den typiske gentlemannen. Bilden som tecknas är humoristisk och ställer ett asketiskt bevarade av en särart mot medelklassens ambition och bekvämligheter. Man bor fortfarande på landet, det riktiga landet, gärna i slutet av en allékantad dålig väg utan skyltning. En bekant till författaren berättas ha bekräftats som en lögnare efter att ha kallat sitt hus i det till London närbelägna Surrey för lantställe. Kläder lappas och lagas, möbler ersätts vid behov av viktorianska antikviteter hämtade från vinden, och internatskolor och herrklubbar säkerställer kulturell kontinuitet i en miljö där en myriad av koder avgränsar och rangordnar. I ett kapitel vigt åt gentlemannen i krig, berättas hur två officerare en becksvart natt under första världskriget kolliderar i en trång skyttegrav. Efter att båda ilsket uppgett militär grad, titel och regemente, utropar den ene, överstelöjtnanten lord Henry Seymour från Grenadier Guards, att han ju slår den andre, majoren Sir Frank Swinnerton Dyer från Coldstream Guards, på ”samtliga tre punkter” och beordrar ur väg. Idén om att tillhöra ett separat och upphöjt släkte är central, men att vara gentleman, understryker Sutherland, är en heltidssysselsättning utan lediga dagar. 

Den litterära schablonen av gentlemannen som landsbygdsbo och militär är emellertid inte tagen ut luften. Historikern Maurice Keen understryker tvärtom hur typiskt engelsk den är och att den kan spåras tillbaka ända till de medeltida riddarna. Att en officer också var en gentleman var tidigare så självklart att kadetter vid den anrika brittiska militärakademin Sandhurst tidigare officiellt benämndes gentleman cadets, ’gentlemannakadetter’. I en artikel i The Historical Journal beskriver historikern Petter Martin det dilemma detta ska orsaka för de officerare som under första världskriget rekryteras utanför den traditionella officersklassen. Officeren Stuart Cloete beskriver sig som djupt skakad av nykomlingarnas avvikande sätt och känner att en gräns är nådd då en officerskollega på arbetarsociolekt förklarar att han alltid tvättar sig innan han rakar sig, ”I always wash me before I shave me”. Efter kriget ska de nya officerarna gå en statusmässigt osäker framtid till mötes och till slut ges epitetet temporary gentlemen, ’tillfälliga gentlemän’. 

Medan etiketthandböcker som Pechams väglett i konsten att uppträda som en gentleman har förlag som Debrett’s och Burke’s Peerage kompletterat med matriklar över Storbritanniens aristokratiska etablissemang. Även här dyker de obetitlades förhandling upp. I inledningen av den irländska riksheraldikern Sir Bernard Burkes utgåva av Burke’s Landed Gentry från 1862, beklagar sig kyrkoherden John Hamilton Gray of Camtyne över sakernas tillstånd och de olägenheter som pärskapets ensamrätt på ordet nobility fört med sig. Trots en självbild av en avgjort överlägsen karaktär och blod som ju ofta var fullt likvärdigt den tyske grevens eller den italienske markisens, var den engelska gentlemannen likväl märkligt okunnig om sin rättmätiga ställning som verklig adel. Och om pärer som rekryterats från gentryn hade blivit adliga först då de förlänats sina titlar, vore de sannerligen inte mycket mer än en hop svampar [nykomlingar], resonerar Gray. Drygt ett och ett halvt sekel efter kyrkoherdens essä genljuder resonemanget i ett inslag från brittiska Channel 4. Som den 23e innehavaren av godset Great Fulford, släktens hem sedan Rikard Lejonhjärtas dagar, ger den obetitlade men oförsagde Francis Fulford of Fulford sin syn på frågan. ”Somliga skulle kanske säga att det är finare att vara Fulford av Fulford än lord Blenkinsop av någonting, vars farfar gjort sig förmögen på krigsprofiterande. Jag själv skulle kanske säga det faktiskt!” 

Och kanske är engelskans rikedom av språkliga klasspiruetter just ett svar på en svårfångad social värld. Diminutivet toff, tros exempelvis ha sitt ursprung i de guldtofsar, tufts, som betitlade studenter vid Oxford och Cambridge tidigare bar på sina studentmössor. Och medan formuleringar som hunting, shooting, fishing, ’jagande, skjutande, fiskande’, speglar en livsstil, framhäver uttryck som well-born, ’välboren’ ett bördideal. Ett modernt tillskott sprids 1982 genom Ann Barrs och Peter Yorks satirguide The official Sloane Ranger handbook, The first guide to what really matters in life, i vilken unga priviligierade londonbor kallas sloanes efter världens mittpunkt, Londons Sloane Square. De mest högljudda bland dem benämns som Hooray Henrys. Och även om sloanesen inte når upp till en Fulford of Fulfords aristokratiska meriter, kan handboken kanske ändå ses som en modern flirt med en klassiska strävan efter att kunna betraktas som gentleman. För som Evelyn Waugh, författaren till romanen En förlorad värld, förklarar i ett öppet brev till Nancy Mitford, alla som använder huvudentrén ser sig själva som gentlemän och ”(…) alla drar gränsen omedelbart nedanför sina egna hälar”. 

I dag förknippar vi kanske framförallt ordet gentleman med sådant som artighet eller stil, men för att förstå vad som står på spel i inledningens dispyt kring lady Rosamund Painswicks framlidne make, måste vi återvända till en historisk förhandling om en oreglerad värdighet. Frågan är huruvida bankiren Marmaduke kan accepteras som en aristokratisk insider, som en av oss, i ett sammanhang där ingen är mer oss än den okuvliga änkegrevinnan av Grantham själv. En hopplöst otidsenlig scen, vars genres popularitet ändå tycks vittna om en samtida fascination. Kanske inför någonting så exotiskt att det kan betraktas på tryggt avstånd. Kanske tvärtom inför någonting välbekant mellanmänskligt, anakronismer till trots. Eller kanske är det helt enkelt så att vi själva ibland, lite i smyg, drömmer om att få tillhöra en grupp för vilken gränsen dragits alldeles precis under våra egna utomordentligt förträffliga hälar. 

***

Läs även: Dandyn trotsar världen med välskuren kravatt

Läs även: Hatten på – igen