Vid vägens slut

En tappad cigarett på en fleecefilt i vardagsrumssoffan. Panik, ut i köket efter vattentillbringare. Men fleece brinner snabbt och elden sprider sig. Vardagsrummet fylls av rök, Jeanette Berggren har svårt att se elden som hon ska släcka. Det är sambon Birger Carlssons lägenhet sedan tio år och han har övertagit den efter sin pappa. När Birger kommer hem är allt över. Hans lägenhet är nedbrunnen.

Socialtjänsten flyttar paret mellan olika hotell och lägenhetshotell och placerar dem sedan i en barack på Solvalla City Camping, en campingplats i ett närapå öde industriområde intill Solvalla travbana i västra Stockholm.

Allmännyttiga hyresvärden Svenska Bostäder säger upp lägenhetskontraktet. Det blir rättegång. Utslaget blir att den nedbrunna lägenheten var en olyckshändelse. Alltså inget skäl att säga upp kontraktet.

Men ett och ett halvt år senare bor Birger och Jeanette kvar på campingen. De har flyttat till en husvagn, som de köpt för pengarna de fått ut på hemförsäkringen och har inte längre kontakt med socialtjänsten. Birger och Jeanette är pensionärer och anses ha det för gott ställt för att få hjälp. Om Jeanette inte bott tillsammans med Birger hade socialtjänsten inte accepterat att hon bott i en husvagn. Kvinnor, barn och unga är prioriterade. Pensionärspar i sextioårsåldern är det inte.

Jeanette har virkat gardiner till husvagnen, prytt och pyntat där det går. Tänker att det kanske är så här de får bo fortsättningsvis. Men Birger orkar inte leva mycket längre på tio kvadratmeter.

Sedan en tid har de också en inneboende i husvagnens sängände. Och så fort de sätter på kaffebryggaren får de ännu mer sällskap, »grannar« slår sig ner på de två sofforna, Birgers och Jeanettes sovplatser, och pratar.

Jeanette och Birger tål inte varandras musik. Hon gråter när han spelar Dire Straits. För tjugo år sedan blev hon misshandlad till den musiken. Hon gillar Julio Iglesias och Lasse Stefanz. I en lägenhet kan de spela favoritmusiken i var sitt rum. I en husvagn blir det svårt.

De saknar också sådant som självklart finns i en lägenhet:

– Bad, dusch och skithus. Ett ordentligt kök, säger Birger.

– Vi springer aldrig hos grannarna, det är grannarna som springer hos oss, säger Jeanette när Sussie kommer in och sätter sig.

Sussie har tidigare bott här tillsammans med sin kille i sex år. Nu bor hon in­neboende hos en kompis, men det fungerar inte alltid så bra. Därför sover hon ofta där hon får rum på campingen. Hon har kontakt med socialtjänsten och hoppas att det ska leda till ett eget lägenhetskontrakt.

– Det är rena lämmeltåget hit, säger Birger. Men det är ju bättre än att ligga på en parkbänk någonstans. Och det är bättre än att sova på härbärge. Det här är vårt i alla fall, men det är ju inget hem.

Birger och Jeanette är inte ensamma. Det bor runt sextio personer med liknande historier på campingen. Många har ett tungt missbruk, några har psykiska problem.

Socialchefer i närområdena säger att de inte placerar personer här, att de som bor på campingen själva valt att bosätta sig i sina husvagnar. Ändå har socialtjänsten i Stockholms län tidigare till och med placerat minst en barnfamilj på campingen.

Att människor med sociala problem bor i sommarhusvagnar år efter år är inte ovanligt i Stockholm.

Någon gång har socialtjänsten gjort en punktinsats, som vid Flatens camping i Södra Stockholm, och hjälpt ett tiotal hemlösa människor vidare till mer ordnade boendeformer. Men även då föll en mindre grupp ur och började flytta runt mellan parkeringsplatser i Stockholms södra förorter.

En annan uppmärksammad grupp är det tjugotal personer som ställt sina husvagnar i ett öde industriområde i Sollen­tuna kommun. Trots hård kritik från massmedia, allmänhet och till och med från Stockholms stads socialtjänsts uppsökare har Sollentuna gång på gång – senast i november 2008 – kört iväg gruppen utanför kommungränsen i stället för att hjälpa dem.

Ofta hör de som bor i husvagnarna hemma i det område de körs bort från.

De flesta som bor i husvagnar vill bo i egna lägenheter som alla andra, trots att Stockholmspolitiker från vänster till höger på den politiska skalan hävdat motsatsen i otaliga intervjuer.

– Den som vill kan ställa sig i bostadskön. Det kan vem som helst, det är inte svårt, säger Jonas Wiklund, enhetschef på socialtjänsten i Stockholmsstadsdelen Spånga-Tensta.

Men har man – som en kvinna som bor på Solvalla City Camping tillsammans med sin pojkvän – ett tungt missbruk och 78 000 kronor i hyresskulder och är deprimerad efter sonens död, är det kanske inte heller lätt att ställa sig i en flera år lång bostadskö. Hon och pojkvännen hoppas snart kunna ta sig vidare till ett tillfälligt boende, men än är inget klart. Hon måste komma överens med socialtjänsten först.

I Stockholm byggs det som aldrig förr, men det råder fortfarande bostadsbrist. Och har man inget fast jobb eller pengar sparade är det svårt att få ett banklån till ett bostadsrättsköp. Den som har en hyresskuld godtas inte heller som hyresgäst.

De hemlösa på Solvalla City Camping är i vägen bland annat för ett nytt exklusivt bostadsområde. Så om fyra till åtta år kommer Solvalla City Camping med omgivning att jämnas med marken, berättar Kjell Engvall på Stockholms stads exploateringskontor.

Vart Birger, Jeanette och de andra som bor i husvagnarna på campingen ska ta vägen då vet varken de eller socialtjänsten.