Wellnessyndromet – ett osunt navelskåderi?

För drygt ett år sedan blev jag akut inlagd för en cancer i ryggen, det hela var omtumlande särskilt då jag upplevt mig vara hälsan själv. Tiden efter utskrivning är jag i dåligt skick och går med krycka när jag stöter på en bekant – han håller på med transcendental meditation och är hälsointresserad. Han tipsar mig om gurkmeja, en kryddväxt som blivit hajpad för sina hälsofrämjande egenskaper och som vissa menar är cancerförebyggande. Säkert ett välment råd, men underförstått kan man ana föreställningar om att sjukdom och kroppsliga krämpor går att undvika om man bara lever rätt. 

Varje termin frågar Patrick Linden, professor i filosofi, sina studenter hur länge de vill leva, deras svar varierar mellan 70 och 100 år, trots att han varit tydlig med att de får vara friska och vitala så länge de lever. Varför svarar de inte 1000 år, eller ännu längre? frågar sig Linden. På en fest pratar han med en kvinna som uttrycker att det är härligt att åldras, som säger att hon ändå inte vill bli äldre än 85 år. Han provoceras, vem vill egentligen bli gammal, sjuk och slutligen dö? Han menar att det i vår kultur blivit ett tecken på vishet, något positivt, att acceptera åldrande och död – en kvarleva från antikens filosofiska skolor som stoicismen.

Linden är aktuell med boken ”Mot döden: En radikalt livsbejakande filosofi” där hans centrala tes är att döden är något ont och att vi bör göra allt i vår makt för att motarbeta åldrandet och därmed döden. Han menar, liksom antikens filosofer, att åldrande är naturligt, men det är även cancer som vi aktivt försöker bekämpa – vår kulturella acceptans av åldrande och död har enligt Linden allt för länge stått i vägen för forskning kring att bromsa åldrandet. Det finns fler som är inne på samma linje, i Sillicon Valley har det börjat investeras stort i föryngringsteknologi. Kända techmoguler som Amazons Jeff Bezo och PayPals Peter Thiel pumpar in hundratals miljoner kronor i forskningen. Kanske väntar en ljus framtid där vi alla slipper undan att åldras, eller kanske blir det en mer dystopisk version där endast de välbärgade förunnas evig ungdom. Än så länge finns inget botemedel mot åldrande, men många gör ändå allt i sin makt för att hindra sitt biologiska förfall.

I hälsosfären på sociala medier gör den 45-åriga techmiljadären Bryan Johnson sensation. Han spenderar två miljoner dollar om året på att försöka vända sitt åldrande, hans mål är att vara som en hälsosam 18-åring resten av livet. På sin YouTube-kanal pratar han lyriskt om sina extrema rutiner kring mat, sömn, kroppsvård och träning. Lägg därtill en uppsjö av kosttillskott och läkemedel, allt i hälsans namn. Ett privat hälsoteam följer upp hans utveckling där blodvärden, kroppsscanningar, kroppskonstitution och till och med hårkvalitet studeras i detalj. Det kan tyckas märkligt hur en vuxen människa kan vara så intresserad av sig själv, men kan Johnson avfärdas som en excentrisk miljardär helt avskärmad från oss andra, eller är han en produkt av vår tid, en spegling av en ökad fixering vid hälsa och föryngring som sker på samhällsnivå?  

I ett antal artiklar och föreläsningar under 1950-talet myntade biostatistikern Hulbert L Dunn begreppet wellness. Han skiljde god hälsa, alltså att inte vara sjuk, från vad han kallade ”high-level wellness” som han beskrev som ”ett ständigt föränderligt tillstånd där en individ rör sig framåt, klättrar mot en högre potential och funktionalitet”. Idéen om wellness har sedan dess haft en stadig spridning – oavsett hur bra vi mår kan vi alltid må bättre, klättra närmre vår fulla potential, vilket gett upphov till en enorm konsumtionsapparat. Wellnessindustrin omsätter omkring 5.6 biljoner dollar årligen, det är tre gånger mer än läkemedelsindustrin. I Carl Cederströms och André Spicers bok ”Wellnessyndromet” beskrivs hur hälsofilosofin under några decennier har gått från en företeelse inom mindre grupper som valt en alternativ livsstil till att ha blivit mainstream och ett sätt att göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. De pekar på en samtida moralism kring hälsa – att vara frisk och välmående är förknippat med att vara en produktiv och god människa medan den osunda kroppen med avsmak betraktas som en samhällskostnad och att vara en dålig människa. Vi marineras i dessa budskap – från reklam och livsstilsmagasin men även arbetsgivare som erbjuder ”må bra”-kurser och gör träning obligatoriskt på arbetstid.

Det moraliska kravet kring att vara hälsosam slår inte bara mot människor som faller utanför ramarna, som rökare och överviktiga, utan märks också i en allmän känsla av skuld, skam och stress kopplat till hälsa och välmående. Wellnessyndromet är en diagnos på samtiden som märks i att vi mår dåligt över att inte träna tillräckligt, att vi ångestfyllt granskar innehållet i maten vi äter och där tråkiga hushållssysslor som att vika tvätten förväntas vara en möjlighet att praktisera mindfulness. Välmående betraktas som ett individuellt val nämligen i vilken utsträckning man praktiserar wellness, och att inte vara välmående betraktas som ett personligt misslyckande.  

Den tekniska utvecklingen och sociala medier har öppnat upp för nya områden inom wellness. För tio år sedan lanserade apple sin första smartklocka – de integrerade hälsofunktionerna mäter puls och blodtryck. Siri hjälper till att hålla koll på sömnen och om man rör på sig tillräckligt. Den perfekta digitala hälsocoachen, som om vi har förlorat förmågan att känna efter själva. Möjligen var smartklockan startskottet på en trend att ”mäta” välmående i stället för att uppleva det. För den som vill dyka ner på detaljnivå finns företag där man kan ta blodprov och få reda på blodstatus, blodfetter, hormonnivåer samt status för vitaminer och mineraler – kostnaden brukar ligga runt tvåtusen kronor. En nykomling i branschen är Neko Health där Spotify-grundaren Daniel Ek är delägare, de erbjuder avancerad kroppscanning som enligt företaget ger 50 miljoner datapunkter som rör hälsan. Trycket är högt, de är fullbokade månader framöver och vill man ha en chans på en tid får man sätta upp sig på deras väntelista. På sociala medier kan man följa hälsoexperter som berättar om vilka hälsoparametrar man ska ha koll på, gadgets man kan använda, de perfekta träningsuppläggen, kosttillskott, dieter och andra hälsosamma vanor man bör ha. Är detta en glimt av framtiden? Kan vi alla bli lightversioner av techmiljardären Bryan Johnson?  

Jag bläddrar i den bästsäljande kokboken ”Food pharmacy”, där blandas nyttiga anti-inflammatoriska recept med aptitliga bilder. I inledningen beskriver författarna sin tidigare oro kring hälsa, att de kände ”att hela livet var ett enda stort hälsolotteri”, men att ju mer de lärde sig om hälsa desto mer släppte deras ångest. Boken är mer än en samling recept, de lägger fram ett ramverk av regler, do's and don'ts, för vilken mat man ska äta och vilken man ska undvika. Det är säkert bra med anti-inflammatorisk kost, men när jag läser boken blir det också tydligt att maten blir ett sätt att hantera ångest kring hälsan. För författarna verkar det visserligen fungerat bra, men för andra är det kanske inte lika lyckat. I mitt kliniska arbete som psykolog möter jag patienter med hälsoångest, det som tidigare kallades hypokondri. Tillståndet kännetecknas av en överdriven oro kring den egna hälsan och sjukdomar, ofta finns en underliggande rädsla för döden. Kroppsliga förnimmelser, som stickningar i händerna, kan dra igång oro för MS och upptäcker man ett nytt födelsemärke kan tankarna fastna kring att man drabbats av cancer. Men i stället för att hantera utlösaren av oron, fastnar personer med hälsoångest ofta i ett omfattande mönster av beteenden som syftar till att lindra ångesten. De utför beteenden för att kontrollera att kroppen fungerar normalt – exempelvis att man har koll på pulsen. De söker försäkringar från andra för att minska oron– exempelvis onödiga hälsoundersökningar där en läkare kan bekräfta att de inte har en allvarlig sjukdom. De tillämpar undvikanden – som att undvika mat som förknippas med sjukdom då det kan trigga ångesten. De kan försöka förebygga sjukdom – vilket kan röra sig om att ta kosttillskott eller vara överdrivet noggrann med solskyddsfaktor.

Problemet med dessa strategier är att man inte lär sig hantera utlösaren av oron på egen hand. När man dessutom vidtar en massa åtgärder för sin oro signalerar man till sig själv att hotet om hälsan bör tas på allvar. Så länge personen håller fast vid sina hälsoångestbeteenden kvarstår den bakomliggande problematiken. När jag betraktar wellnessbubblan tycker jag mig se liknande mönster – appar, smartklocka och hälsoanalyser som syftar till att kontrollera hälsan, coacher och hälsoexperter som ger en försäkran genom att säga vad som är bra och dåligt för oss, man ska undvika allt som kan vara det minsta skadligt, må det vara plastförpackningar eller icke-ekologiska grönsaker, och att man försöker förebygga sjukdom med rigida dieter, kosttillskott och träningsupplägg. Det stora flertalet som hamnar i wellnessbubblan har såklart inte klinisk hälsoångest – men all fokus på hälsan verkar ändå ganska ångestdriven och jag funderar på om mer wellness verkligen råder bot på den underliggande oron. 

Under min rehabilitering växer mitt intresse för hälsa – i grunden finns nojor, allmänmänsklig rädsla för sjukdom och död. Sjukvården erbjuder visserligen konkreta råd och god vägledning, men jag vill mer, kanske hitta någon välbevarad hemlighet som kan ge en skjuts i min återhämtning. Jag börjar plöja igenom poddar och YouTubeklipp om hälsa – det är experter med akademiska titlar som tycks veta allt, samtidigt gör de reklam för kosttillskott och andra hälsoprodukter. Kärnbudskapen känns rimliga, sådant som vi alla kan tänka på – att man ska röra på sig, äta hälsosamt och inte röka. De som har mer av en psykologisk inriktning tar upp att det är bra att ägna sig åt sådant som känns meningsfullt, vårda sina relationer och undvika onödig stress. Men därutöver finns så oerhört mycket mer man kan göra – som optimala träningsupplägg, olika kosttillskott, periodisk fasta och att använda glukosmätare för att få reda på hur olika mat påverkar ens blodsocker. Dessutom är råden ibland motsägelsefulla – ska man äta veganskt eller enbart kött? Mina tankar kretsar allt mer kring min hälsa, och ju längre tid jag spenderar i hälsobubblan desto mer stress upplever jag. Även om jag redan levde sunt börjar jag ifrågasätta om jag verkligen gjort tillräckligt. Har jag, i strävan efter återhämtning, i stället fått en släng av wellnessyndromet?  

Jag läser en tråd på internetforumet Reddit, trådskaparen har återhämtat sig från en svår cancer. Andra användare frågar honom om råd – vad äter han? Har han provat ketonisk diet? Han skriver att han äter ungefär som tidigare och att han inte har ändrat sina träningsrutiner. Men att ha blivit sjuk i cancer fick honom att vilja ta hand om sig själv bättre. Han har lämnat en kass relation, skaffat hund och röker gräs emellanåt för att koppla av – han skriver att han överlag mår toppen. Det får mig att fundera över om hälsa handlar om att prestera och konsumera eller om att leva ett vettigt liv som man trivs med. I hälsobubblan går det ständigt att hitta mer att göra för sin hälsa, men leder det inte alltför ofta bara till ett osunt navelskåderi? Kan det verkligen vara hälsosamt att vara så uppslukad av sig själv? Sunda levnadsvanor är nog så gott – men frågan är om inte upptagenheten kring den egna hälsan och kommersen som driver på den får oss att hamna fel. Att den får oss att ägna tid och resurser åt sådant som ändå inte gör någon större skillnad, och att den göder ett osunt själfokuserande som får oss att missa sådant som verkligen är viktigt för vårt välmående. 

***

Läs även: Hälsofascismen tvingar oss till värre saker än att banta

Läs även: Så försöker vi sluta åldras