Carina Eriksson tecknar i rätten

Att tro att ord skulle kunna förklara mer om en bild än bilden själv är svårt. Det måste alltid finnas en oåtkomlig rest. I många av Carina Erikssons teckningar från domstolar – hon är en av våra oftast anlitade rättegångsillustratörer – kan dramat skymta i en snabbt skissad hand. I den kan ett juristansikte vila, vars blick begrundar en åtalad. Huvudets läge skapar bildens ögonblick, som skulle kunna vara juristens medkänsla med figuren på fel sida skranket, eller bara hans stilla förundran över hur detta olycksbarn är funtat. Eller kanske längtar han bara efter en kopp kaffe.

Sådana stämningar fångar Carina Erikssons bilder. Rättssalarnas grå kostymer, en och annan röd slips, en uppseendeväckande frisyr, dramatiken som vibrerar under en formell och protokolltrogen sävlighet utan ett uns av de amerikanska tv-seriernas uppvisningar. I svenska domstolar är de storvulna åtbörderna få, gestiken lågmäld. 

– De går aldrig fram till domarna eller något sånt, säger Carina Eriksson.

Man undrar om sådant påverkar tecknarens uppgift, gör den svårare.

– Det är väl det som gör att man lyssnar så mycket, det är väl det som händer. Man får lära sig en massa medan man sitter och tecknar. Det är tragiskt och intressant och sällan tråkigt.

Använder du det du hör i dina teckningar?

– Nej  … det jag hör ... en del personer framstår som otrevliga, men det får jag inte visa i en teckning, jag ritar det jag ser.

– Jag vill att det ska se lite  … rått ut. Så att det inte är exakta linjer.

För att åstadkomma det har hon med sig skissblock med bra gräng, rätt kornighet i pappret och vanlig blyertspenna, en ganska mjuk stiftpenna.  Hon ser alltid till att komma tio minuter eller en kvart innan målet startar, berättar hon. 

Hur väljer du plats?

– För det mesta tar jag en plats där jag har vittnet i centrum. Det är inte roligt att bara ha parterna där, det ska finnas ett vittne med. Då händer det något. Jag kan ju inte sitta hela dagen, det blir alldeles för dyrt för de som anlitar mig. Jag hinner med det jag ska göra på ungefär två timmar, då har jag hunnit teckna om också, så sitter jag en stund och tittar på vilka som är där.

 Hur gör du när folk rör sig?

– Det är inte så jobbigt faktiskt. För allting blir ju inte så bra med en gång. Då måste jag ju teckna om. Jag har också upptäckt att de flesta människor har samma rörelsemönster. När man byter ställning så går man tillbaka till det man hade tidigare. Då kan jag teckna det då, eller så kan jag hitta på en hand eller någonting.

– Om ansiktet inte blir bra men kroppen blir det så tecknar jag om ansiktet tills det blir bra. Och klistrar in det sedan. Photo­shop är en jättebra uppfinning.

Vad är svårast att teckna i ett ansikte?

– Ögonen tror jag, men de här teckningarna är ju inte närbilder utan det är på långt håll. Så det karaktäristiska här brukar inte bli ögonen utan det är om någon har glasögon eller skägg, och frisyren är kanske det man känner igen folk mest på. Jag börjar alltid med frisyren, eller glasögon.

– Jag antecknar på teckningarna vad det är för färg på kavaj, slips och tröja och sådant och fyller i efteråt.

Ögonfärg?  

– Det ser jag inte. Det enda jag bryr mig om är om någon kvinna har rött läppstift, det är det enda i makeup jag bryr mig om för det sticker ut.

Minns du din första teckning?

– Jag minns den första teckningen som min lärare i första klass visade på ett föräldramöte, och min mamma kom hem och var så stolt, det var en teckning av en giraff, det kommer jag ihåg, men jag vet inte var giraffen är nu, den har kommit bort i alla flyttar antagligen.

Senast var hon i Arbetsdomstolen och följde målet mellan Transportstryelsens förra generaldirektör, Maria Ågren, och staten. Dom meddelas den 27 februari.

Brukar du ringa efter domarna för att se hur det gått?

– Nej, jag ringer aldrig efter en dom. Det kommer ju i dagstidningarna.

Fakta | Carina Eriksson

Namn: Carina Eriksson.

Ålder: 70 år.

Yrke: Illustratör. 

Aktuell:  I tidningen Lag & Avtal, där hon sedan drygt tio år tecknar varje månad, senast från målet mellan Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren och staten.

Intressen: Broderi. 

Historisk förebild: Birger Lundqvist, legendarisk DN-tecknare, far till Barbro Alvings barn. »Han är så skicklig, några streck, så snabba teckningar.«

Åt: Grillad kyckling »Jamaican Jerk«, mangosalsa med kokos och chili, rostad blå Gotlandspotatis och gröna bönor på Grillska Huset i Gamla stan.