»Svårare att avskaffa Nobelpriset än Kalle Ankas jul«

Maja Lundgren skakade om kulturlandet Sverige med sin autofiktiva bok »Myggor och tigrar«, där hon växlade miljö mellan maffians Neapel och kulturmaffians Stockholm. Skoningslöst hängde hon ut sig själv och sina egenheter och misslyckade kärleksaffärer. Lika hänsynslös var hon mot diverse kulturprofiler. Exempelvis fick Jean-Claude Arnault epitetet erotikens Groucho Marx.

En sak är klar, när väl #metoo briserade, då förändrades synen på »Myggor och tigrar«. Själv är hon kluven till #metoo. Det var nödvändigt att det skedde, men hon är skeptisk till det hon kallar för skampålejournalistik.

– Visst var jag hänsynslös mot mig själv i boken, men det var tvunget att vara så. Jag kan absolut inte bli betraktad som något slags hjältinna eller offer. Jag ville hellre vara sträng mot mig själv än att försköna min roll. Tidningen Vi kallade mig för Kulturkamikaze, det var rätt smart.

Sedan dess har hon skrivit två helt skönlitterära böcker, böcker som fick fin kritik men som inte alls hade samma sprängkraft som »Myggor och tigrar«. Från att ha fyllt Akademibokhandeln i Stockholm så till den milda grad att folk fick vända i dörren till att hålla föredrag om #metoo i Eskils­tuna inför fyra personer.

– Åtminstone ett tag har det varit jätteviktigt att skriva helt andra saker. Sedan blev jag lite arg och frustrerad när Lars Noréns dagböcker och Knausgård geniförklarades. Då blev det tydligt för mig att det är skillnad på vad en kvinna kan göra och en man kan göra. Vem blev kallad narcissist och självupptagen?

Det innebär dock inte att Maja Lundgren har rättat in sig i ledet för att nu tyst och ödmjukt acceptera det som sker i kulturvärlden. På sin blogg Cronache di Maja skrev hon den 10 oktober om Nobelpriset i litteratur som hon menade behandlades som den viktigaste världshändelsen den dagen. Den sjukliga fetischeringen av litteraturen och av författarna bygger på en stackars naiv lögn, menar Maja Lundgren. Den lögnen går enligt henne ut på att det går att motverka världens ondska med hjälp av litteratur som verkar i idealisk riktning för mänsklighetens bästa.

Men någon debatt har hennes text inte skapat.

– Nobelpriset är nog jättepopulärt. Så verkar det. Precis som den stora och pampiga middagen. Men att avskaffa Nobelpriset i litteratur, det tror jag är svårare än att avskaffa »Kalle Ankas jul«. Eller monarkin. Så min åsikt om att avskaffa priset, den är på sätt och vis ganska snorkig, eftersom ingen annan tycker så.

I sitt inlägg förklarade hon att Nobelpriset i litteratur ger upphov till spel och dobbel och att kulturfolk borde tänka på annat än »vem ska få priset?«. Rapporteringen, menar Maja Lundgren, omges av något slags schlagerfestivalstämning och rundas av med »rätt författare vann« eller »fel författare vann«.

Det mest intressanta med Maja Lundgrens text och tankar är när hon förklarar att »litteraturen till skillnad från naturvetenskapen aldrig kan komma till någon nytta, den kan inte användas till mänsklighetens fromma. Det är inte så det funkar«.

Sedan rundar hon av med att ifrågasätta själva festen, som borde vara mer smakfull och spartansk, om den ens ska arran­geras alls: »Glass med tomtebloss och fula brackiga klänningar i tv har inget med naturvetenskap och verkligen inget med litteratur att göra.«

– Jag läste en artikel av Ann Charlott Altstadt där hon hade granskat Alfred Nobels vilja och han sa faktiskt att priset skulle gå, inte till en författare utan till ett verk, det litterära verk som under året har gjort mänskligheten störst tjänst. Då får man bort den här hemska personkulten, säger Maja Lundgren uppskattande.

Det nu aktuella Augustpriset – som hon själv var nominerad till 2001 för »Pompeji« – uppskattar hon för att det säljs fler böcker på grund av priset, men hon tycker att själva tävlingen är obehaglig.

– Den som inte vinner blir mer eller mindre sur. Utom möjligen poeterna som vet att de bara är där för syns skull. Jag tyckte att det var en obehaglig fest. Det är en osund personfixering och gambling.
***

FAKTA: Maja Lundgren

Ålder: 54 år.

Bor: Midsommarkransen, Stockholm.

Aktuell: Som ifrågasättande kulturdebattör, bland annat kritiserar hon Nobelpriset i litteratur: »Det är en sjuklig fetischering både av litteraturen och av författarna«, skrev hon i sin blogg Cronache di Maja. Jobbar också, då och då, på demensboenden.

Bakgrund: Författare och kulturjournalist. Har skrivit böckerna »Sprickan i ögat«, »Pompeji«, »Myggor och tigrar«, »Mäktig tussilago« och »Den skenande planeten«. 

Åt: Palak panir med naanbröd på Amazing India i Midsommarkransen.