Inga Ålenius var en av landets mest anlitade skådespelerskor

Alla kan inte spela huvudrollen. Några blir birollsinnehavare. En del under hela sitt yrkesliv. Skådespelaren Inga Ålenius var en av dem.

Hennes meritlista är imponerande. Ett fyrtiotal roller. Det blev 32 serier och filmer i tv, tio långfilmer och tre adventskalendrar. Lägg därtill flera scenroller. Enligt dottern Catherine Ålenius var det just på teaterscenen inför publiken och kontakten med den som hennes mamma Inga trivdes allra bäst.

Piga, hembiträde, mamma, amma, granne, butiksbiträde, sjukvårdsbiträde – ingen biroll var främmande eller för obetydlig för ett proffs som Inga Ålenius. Hon förvaltade sina insatser till sann skådespelarkonst.

I SVT:s långkörare »Hem till Byn« (1971–2006) spelade hon lanthandlarens hustru Astrid år ut och in. Hon var yngre än 30 år när serien startade och nästan 60 när den tog slut. Astrid åldrades i takt med Inga.

I Vilhelm Mobergs tv-serie »Raskens« var hon Oskars piga. Hon medverkade i flera storfilmer, inte minst i Ingmar Bergmans »Fanny och Alexander« där hon återigen spelade piga. Den här gången under namnet Lisen och i sällskap med ett otal andra pigor i det Ekdahlska huset, bland andra Pernilla Augusts rollfigur Maj. Kanske höjdpunkten av karriären, enligt henne själv.

Inga Ålenius spelade också mamma till de tre systrarna i Maria Bloms debutfilm »Masjävlar« som fick tre guldbaggar i mitten av 00-talet.

Inga Ålenius växte upp med mormor och morfar i Stockholm. Det fanns inga skådespelardrömmar under skoltiden. Det blev fabriksarbete i stället, först på Cederroths plåsterfabrik, senare på Lumas lampfabrik. Det var bullrigt och tråkigt säger hon i en tidningsintervju.

– Jag funderade på att bli skådespelare sedan jag träffat några ungdomar som gick på Calle Flygare teaterskola. Jag sökte och kom in på den privata teaterskolan Witzanskys.

På fjärde försöket några år senare kom hon in på Scenskolan i Norrköpings och Linköpings stadsteater. Under utbildningen debuterade hon 1968 som Fröken Fräken i en film om handlade om dansbandet Sven Ingvars. Den blev ingen succé men debuten var avklarad.

Inga Ålenius var anställd som scenskådespelare på flera teatrar i Sverige från Norrbotten i norr till Örebro, Västerås, Göteborg och Helsingborg i söder, dit hon också flyttade med sin man Anders för ett tiotal år sedan. På Fredriksdalsteatern i Helsingborg gästspelade hon bland annat i Nils Poppes sista föreställning.

När jag söker i mediearkiv på namnet Inga Ålenius inser jag att hon var en av landets mest anlitade skådespelerskor. Ändå nämns hon oftast i en bisats i recensionerna. Det verkade inte bekymra henne det minsta. När hon fyllde 70 år 2008 och precis hade tackat ja till rollen som amman i »Fadren« konstaterade hon: »Det är skitroligt att dom fortfarande vill ha mig. Det behövs uppenbarligen alltid gamla tjocka kärringar.«

Öppen, rättfram och omtänksam är egenskaper som dottern Catherine vill framhålla som typiska för sin mamma.

– Hon var mån om att stötta kolleger och hjälpte de yngre att bli bättre i yrket.  Alla i teamet skulle uppmärksammas, också folket bakom scenen, säger Catherine Ålenius.

Inga Ålenius verkade inte banga för några uppdrag, for alltså runt i landet och tackade ja till uppdragen. I sin sista roll i Carin Mannheimers pjäs »I sista minuten«, var hon en av tre åldrande väninnor, som träffas varje måndag för att spela bridge.

Inget verkade vara för stort eller smått heller i Inga Ålenius smak som privatperson. Hennes favoriträtter var både kroppkakor och hummer och hon lyssnade på allt från storband till Mozart och Vivaldi och läste både deckare och historia.

För några år sedan drog Dagens Nyheter i gång en serie på kultursidan om birollsinnehavarens väl och ve. Claire Wikholm på Stockholms stadsteater inledde så här:

– Att göra en biroll innebär inte så sällan att man bara har några minuter på sig att delta i spelet. Inga möjligheter till transportsträckor eller misstag. Som ett 60-meterslopp. Små roller och biroller är hanterbara, de går att putsa och finslipa på ett sätt som är mycket svårare för en huvudroll som är beroende av så mycket annat. Alla är värda sin vikt i guld, konstaterade Claire Wikholm kort och gott.

Inga Ålenius tyckte ungefär likadant. När Helsingborgs Dagblad intervjuade henne inför 70-årsdagen kommenterade hon sina biroller så här:

– Jag kan luta mig tillbaka, dör inte på slutet och tjänar en slant.