Alf Åberg

På Banérgatan i Stockholm hade han sin arbetsplats, på Gyllenstiernsgatan hade han sin bostad, på Oxenstiernsgatan 20 infann han sig titt som tätt. Det måste ha passat Alf Åberg perfekt. Han kunde gå från Krigs­arkivet som han chefade över, äta en lättare måltid i hemmet mitt på dagen och sedan sitta i direktsändning i Radiohuset med Per-Erik Lindorm och de andra medarbetarna i det populära programmet »Svar i dag«.

Man såg honom smyga fram som en tomte­nisse i den stora hangarentrén på Gärdet, ständigt småpratande och skämtande, en garrulisk människa, eller i hissen med en vass replik på läpparna, litet luggsliten kanske, obekymrad om sin klädsel, som var korrekt med kravatt och kavaj, men moderiktig kan man inte säga att den var. Och strängt spelar det ju ingen roll vad man har på sig när man sitter i en radiostudio. Vad som spelar någon roll är att man vet vad man talar om och att det inte tar för lång tid när man gör det.

Alf Åberg behärskade den konsten till fulländning. Han talade snabbt, utan att förivra sig, utan ett onödigt ord. Han var ingen fluffig intellektuell noga med att placera sig i en bestämd diskurs, han var en folkbildare. Och han var en så rasande duktig folkbildare därför att han tyckte om folk (och hade få fiender) och han tyckte att bildning var viktigare än att försjunka i djupsinnigheter: åtminstone skulle man känna sjökortet och ha lyssnat noga på sjörapporten innan man gav sig ut på djupt vatten, som han sa.

De där adresserna i Alf Åbergs liv var ju också alldeles kongeniala för en historiker av hans kynne och läggning. Axel Oxenstierna, rikets kansler i 42 år, Johan Gyllenstierna, han som försvenskade Skåne, Åbergs eget födslolandskap, och de andra erövringarna från Danmark, Johan Banér som säkrade Gustaf II Adolfs seger vid Breitenfeld 1631 – alla dessa tre var ju hjältar under 1600-talet, svensk stormaktstid och karolinsk tid, hans huvudintresse som forskare och författare.

En fängslande liten bok om snapphanarna, skogsrövare och gerillakämpar under skånska kriget 1675–79, visar med all önskvärd tydlighet hur välbevandrad han var i det som har kallats »Sveriges modernaste århundrade«. Naturligtvis blev han en mångårig ordförande i Karolinska förbundet, men någon gallsprängd nationalistisk historiker såg man inte i denne fromme man, om inte annat av det enkla skälet att han hade konverterat till katolicismen.

Han krönte sin bana som krigsarkivarie och efter sin pensionering gavs han mycket välförtjänt professors namn. Mången kunde tro att han hade sin försörjning på Svenska Dagbladet som han fullkomligt bombarderade med artiklar under hela sin aktiva tid. Med över 500 publicerade understreckare – ett rekord som ingen har varit i närheten av – har han gått till den tidningens historia. Alf Åberg var för den skull ingen kammarlärd som satt och gnetade dagarna i ända. Gärna såg man honom när det vankades något gott, och han kunde när som helst improvisera ett middagstal över den danske sjörövarhövdingen Sören Norrby eller andra besynnerligheter.

En annan konst som Alf Åberg kunde var konsten att ge beröm. Ty han begrep att den som berömmer får mycket tillbaka. Så var det våren 1989 när jag producerade serie radioprogram om Europas historia. De hade tillkommit på Åbergs initiativ och bestod av samtal mellan honom och professor Sune Åkerman. Alf Åberg insisterade på att materialet skulle ges ut i bokform och att det var bråttom. Och det var det ju: ett halvår senare förändrades Europas karta, och då kunde Sveriges Radios förlag stoltsera med en färsk populärhistorisk upplysningsskrift. God tajming. Han imponerades, sade han.

Nej, djupsinne är väl inte det man kommer att förbinda med Alf Åbergs namn, men spårsinne. Hans skrev om utvandrare, om basker, om digerdöden, om schweizare och irländare, om dalböndernas uppror och massakern på upprorsmännen på Norrmalmstorg i Stockholm 1743. Man har räknat ut att hans produktion omfattar ett åttiotal boktitlar. Hans skojfriska helsingborgska är också väl dokumenterad.

Han tycks ha haft kul nästan hela tiden.

Anders Björnsson är historiker och skribent