Anders »Andy Pierce« Persson

»Kommer Andy till festen? Ja, men då kommer jag också!«

I slutet av 2013 gick en stor underhållare bort. Andy Pierce beskrivs som en lättsam och roande person. Om han gick till en fest så ville folk gå dit bara för att träffa honom. Åtskilliga filmer där han figurerar på You-tube stämmer in på den bilden. En perfekt talang för en sångare som gillade att stå på scenen.

Sommaren 1987 bildade Andy Pierce sleazemetalbandet Nasty Idols, som kom att bli hans livsverk. Hela Nasty Idols look med scarfar, smink och hårsprej var tydligt hämtat från den musikanda som rådde i Los Angeles under 1980-talet med band som Mötley Crüe, Poison och Alice Cooper – kryddat med devisen sex, drugs and rock’n’ roll.

1989 släppte Nasty Idols sin första fullängdare, döpt till »Gigolos On Parole«. Det var dock ett album som Andy Pierce och övriga bandmedlemmar snabbt lärde sig att ogilla, och under senare turnéer spelades inga av de låtarna live. Samma år blev Peter Espinoza en del av Nasty Idols, och musiken gick från smörigare till mer attitydfull hårdrock. Det är också därför bandet gemensamt räknade uppföljaren »Cruel Intentions« som Nasty Idols egentliga start.

Det albumet fick höga betyg i den tidens stora metalmagasin och hela tre musikvideor från Nasty Idols syntes i det marknadsmässigt viktiga programmet »Headbanger’s Ball« på MTV.

Andy Pierce var den som skrev texterna, medan Peter Espinoza stod för det mesta av musiken. Andy beskrivs av bandkollegan som mycket bra textförfattare med sinne för vändningar och twister i det han skrev.

Hans födelsenamn var egentligen Anders Persson. Men alla kompisar, till och med hans föräldrar, kallade honom Andy. Han tog sig artistnamnet i början av karriären, i mitten av åttiotalet, i en tid då till och med amerikanska rockmusiker döpte om sig till mer iögonfallande namn.

Andy Pierce föddes och växte upp i Höllviken i Skåne hos pappa och mamma Clyde och Gun Persson. I hemmet fanns gott om gitarrer, och Andy började redan som femåring härja runt på en av dem.

Andy fick tidigt smak för rockmusik av det tuffare slaget, lyssnade på band som Sweet, Sex Pistols och Kiss. Det sistnämnda bandet och deras image lär ha varit en extra bidragande orsak till hans karriärval.

Under framgången med »Cruel Intentions« turnerade Nasty Idols i Skandinavien, och många av de historier som finns runt bandet kommer från den tiden, så som en episod om en räksmörgås. Andy Pierce älskade räksmörgåsar och fick en sådan i födelsedagspresent av sina bandkamrater, med tomtebloss i. Elden fick brandvarnarna att gå i gång och hela hotellet i Arlanda tvingades utrymmas.

Andy Pierce var skicklig på att imitera andras röster, något han gärna underhöll folk med. Han gillade även att filma och fotografera och hemma i bokhyllan fanns hyllmeter film från Nasty Idols hela karriär.

Bandet gav dock inte Andy Pierce några större inkomster, utan vid sidan av musiken jobbade han på nittiotalet bland annat som truckförare på ett företag i Malmö. De senaste tio åren jobbade han som självlärd grafiker och bodde centralt i Malmö nära Folkets park.

När tredje albumet »Vicious« släpptes 1993 hade grungen och band som Nirvana, Stone Temple Pilots och Soundgarden tagit över musikscenen. Alla band som spelade glam- och sleazemetal led stora nederlag både försäljningsmässigt och publikmässigt. Motgångarna ledde till att medlemmarna i Nasty Idols gick skilda vägar. Peter Espinoza gjorde solokarriär med Majestic, och Andy Pierce gick vidare med band som Machinegun Kelly och United Enemies.

År 2000 gjorde Nasty Idols en mindre comeback med en spelning i Malmö och ett singelsläpp. Drygt sex år senare kom den riktiga comebacken, suget från publiken var tillbaka och Sweden Rock Festival bokade bandet – en spelning som ledde till en hel turné och så småningom två nya album. Andy Pierce såg det sista albumet »Kalifornia« som Nasty Idols allra bästa.