Anders Burman

I Anders Burmans gängliga gestalt förenades två egenskaper som ledde långt: Näsa för affärer. Öra för musik.

I min svenska musikhistoria gjorde han sig legendarisk genom tre djärva artistvärvningar: Owe Thörnqvist, Cornelis Vreeswijk och Pugh Rogefeldt. Det finns en historia före och det finns en historia efter. Andra skulle kanske hellre nämna Lars Gullin, Siw Malmkvist och John Holm. Burman hade bredd.

För mig räcker det med femtiotalets Thörnqvist, sextiotalets Vreeswijk och sjuttiotalets Rogefeldt. Nu har vi hunnit vänja oss, men när dessa tre artister skivdebuterade lät de som inga andra; sjöng skevt och skrev knäppa låtar. Hur kunde Anders Burman veta att det som i andras öron bara lät konstigt hade tiden för sig? Svar: det visste han inte.

Burmanmetoden var enkel: han spelade in och gav ut det han själv gillade. »Om det låter annorlunda, då blir det intressant. Det kan vara hur bra som helst, har de inte någonting speciellt i voicen, då kan du glömma det«, sa han. Anders Burman ville nog tjäna pengar, men framför allt ville han ha kul på jobbet. Ledin och Gessle hade kunnat tillfredsställa det ena, men inte det andra. Till dem sa Burman nej tack.

I skivstudion var han långt ifrån demonproducent, jag tror tvärtom att Anders Burman var en människa med osedvanligt få demoner. Den kvalitet han krävde förutsatte koncentration och professionalism. För sina artister hyste han den största respekt. Uppgiften som producent var inte att tukta deras uttryck, utan att få dem att blomma.

År 1949 hade han och brodern Lars satsat hela farsarvet om 8 000 kronor i det skivbolag för jazz som tids nog skulle bli det ledande inom svensk populärmusik: Metronome. Brodern lämnade bolaget tidigt, men skolkamraten Börje Ekberg blev kvar som Anders Bumans oumbärlige kompanjon. Han satt på kontoret, tog hand om fönsterkuverten och läste det finstilta, bokade artister och skötte deras affärer. Studion var Anders Burmans arena. När svensk jazz hade sin guldålder och när vi fick en musikbransch värd namnet satt han bakom reglagen, ivrigt rökande, med otåligt trummande fingrar, alltid nära till skratt.

Han producerade Anna-Lena Löfgrens »Kärlek på lasarett« och han producerade revolutionären Victor Jaras »Manifest«, i Cornelis svenska tolkning. Han var en affärsman med hjärta. Mest av allt var han musikant, också sedan han slutat som turnerande jazztrummis och orkesterledare.

Framgångarna gav honom en bostad i Stockholms bästa läge: tornhuset på Mariaberget med fri sikt över staden han älskade och sällan lämnade. Medan Anders Burman ännu var en levande legendar fick jag tillfälle att komma dit några gånger för att intervjua honom. Det var trevligt av fler skäl än utsikten. Som gammal jazzdiggare var han ovanligt vidsynt. Som legendar betraktad var han ovanligt chosefri.

Så länge benen bar kom han till möten med Gruppen för svensk jazzhistoria. Regelbundet tog han en fika hos efterträdarna i gamla Metronomestudion, numera Atlantis, nöjd med att verksamheten fortsatte som förr och nyfiken på de unga musiker som kom för att spela in. Det gamla skivbolaget däremot är sedan 1979 del av multinationella Warner, ett företag där näsorna är större än öronen.

Inspelningarna finns kvar och vi musiklyssnare har många anledningar att glädjas åt Anders Burmans gärning. Musikerna som hos honom fick odla sin egenart har skäl att vara glada. Gladast var ändå Anders Burman själv, det framgick där i tornrummet, när han summerade karriären. Han fick det att framstå som om hela verksamheten bedrivits för hans eget höga nöjes skull, att det handlat om att arrangera intima studiokonserter, där han på sin plats i kontrollrummet varit publik: »Vilket jävla bra liv man har haft egentligen, som har fått vara med om allt det här. Man har jobbat med det man älskar, som man tycker är skitkul. Att bara lära känna de här människorna och lyssna på dem och vara med när de lirar in de här fantastiska grejerna, det är oerhört stort. Det är man ju verkligen tacksam för.«