Anders Carlberg

Så satt de där bredvid varandra i soffan, nästan 17 år efter deras förra möte. Olof Palme och Anders Carlberg. Statsministern förberedde i mars 1985 sin valkampanj – den skulle bli hans sista – med ett studiebesök i Fryshuset i Hammarbyhamnen i Stockholm. Carlberg kunde stolt visa upp det nya aktivitetscentret för ungdom. Målet var att ge även vilsna ungdomar en känsla av att behövas och kunna få en plats i samhället.

Sedan tre år tillbaka var de båda partivänner. Jag kunde passera så pass nära den där soffan att jag hörde Anders Carlberg ge råd om viktiga valfrågor i ungdomsleden. Ännu en tid skulle han jobba som lagbas på byggen. Sedan tog Fryshuset – en del skulle säga entreprenörskapet – över.

Den här vintern har Anders Carlberg ofta skymtat förbi på bioduken i minnesfilmer som ledare för kårhusockupationen i Stockholm den politiskt laddade månaden maj 1968. Den direkta konflikten gällde Ukas, regeringens förslag om fasta studievägar med yrkesinriktning. Även lindrigt vänstersinnade studenter i universitetets kårhus tyckte att  kritiken var riktig. Och de imponerades av Carlbergs retoriska kraft.

Själv var han ordförande i Vänsterns ungdomsförbund och reste kravet att utbildningsminister Olof Palme skulle komma och stå till svars. Annars kunde även kanslihuset  ockuperas.

Olof Palme antog utmaningen. Och så uppstod den legendariska holmgången där det mest citerade är hans påpekande att högre utbildning inte är en exklusivitet för akademiker. I den pepprade efterdebatten talade Palme om demokratiförakt och Carlberg om »spekulation i antikommunism«.

Året därpå blev Palme partiledare och statsminister. Carlberg bröt snart med vpk, som han fann dogmatiskt knutet till Sovjetunionen, och bildade Förbundet Kommunist. På universitetet hade han läst in grundkurser i statskunskap och nationalekonomi. Men han vantrivdes i, som han ansåg, den överteoretiska akademiska världen. Han valde att bli postiljon i några år. Och i trettioårsåldern tog han via en AMU-kurs steget in i en mer hårdför verklighet.

I tolv år var han betongarbetare i byggsvängen. Han avancerade snabbt till lagbas och vittnade senare om hur den rollen tvingade honom att mobilisera ledaregenskaper. Det gällde att lyssna, arbeta i grupp och motivera människor att göra sitt bästa.

Det var viktiga insikter då han på 80-talet gradvis gled över till att bli organisatör, folkbildare, förkunnare. Han skyggade för att kalla sig socialarbetare.

Avgörande för övergången blev också  hans idrottsintresse. Det började redan då han gick i läroverket i 40-talsförorten Gubbängen i södra Stockholm. Fotboll, löpning, friidrott. Med tiden blev han Sveriges yngsta basketdomare på elitnivå.

Och vad brann de yngre i bygglaget för? Jo, idrott och musik.

Fryshuseran började med att Anders Carlberg fixade fram basketplaner i ett övergivet gammalt kylhus. KFUM Söder stod för regin. Det följdes snart av replokaler för rockband. Sedan följde en rik flora av verksamheter allt eftersom behov och önskemål växte.

Anders Carlberg har i flera böcker beskrivit hur viktigt det är att inkludera och ge hopp och styrka åt ungdomsgrupper. Många tar den första utsträckta handen även om den innebär kriminalitet eller politisk extremism.

Det första riktigt svåra projektet var att få skinnskallar, ofta naziinfluerade, och invandrarungdomar att inte bara träffas fredligt utan även samarbeta.  Våldet mellan dessa grupper hade eskalerat på gator och torg och även lett till ett par mord.  Detta arbete utvecklades så småningom till Exit, som sedan hjälpt hundratals nazister att hoppa av.

Fryshuset och dess ungdomar var Anders Carlbergs stora livsprojekt. Jämsides hade han periodvis  politiska uppdrag som socialdemokrat i kommunfullmäktige, polisnämnden och representantskapet i Stockholm. Han valdes i höstas till ombud på den kommande partikongressen.

– Anders hade alltid så bra gehör för stämningar. Men han gick aldrig i flock. Hans inlägg präglades av demokratikänsla, säger en partikollega i repskapet.

Nu fylls bok efter bok på Fryshuset med kondoleanser. Många tackar för hjälpen.

Lillemor Melsted, Journalist