Anders Eliasson

»Välkommen, jag är Paavo Heininen, modernist«, sa den finske kompositions­professorn till Anders Eliasson när han hade kommit för att tillträda sin gästprofessur i komposition vid Sibeliusakademin i Helsingfors. Eliasson svarade: »Anders Eliasson, bara vanlig människa«. Episoden återberättas i Tony Lundmans biografi om honom.

Anders Eliasson växte upp i en arbetarlägenhet i Borlänge, fadern jobbade på järnverket, modern var frisör. Ingen av dem hade något särskilt musikintresse, men sonen drogs starkt ditåt, satte spikar och trådar på sina tennsoldater och funderade fram musik åt dem, på ett sätt som förebådade hur han skulle formulera musik till orkestrar senare i livet. Vid tio års ålder hade han lyckats tjata till sig en trumpet och började spela med, och arrangera musik för, olika jazzkonstellationer. Hans skola var traktens amatörmusiker. Senare började han på musikhögskolan i Stockholm, där han »snubblade över« – som han själv uttrycker det – sin egen tonalitet. Det är ett system som utgår från »kvinttrianglar« i stället för den traditionella kvint­cirkeln, och som gav honom två egna skalor, byggstenar som han skulle fortsätta att använda genom hela sitt liv. Han tyckte att de gav honom möjlighet att se universum från ett helt nytt perspektiv.

Hela livet igenom hade han känslan av att inte höra hemma. Han upplevde det som om han hade tvingat sig på den här världen utan att det riktigt hade varit meningen. Han kände det som om han av misstag hade tagit någon annans plats. Han mådde dåligt när han inte arbetade med musiken.

Han upplevde det inte själv riktigt som att han komponerade, även om det naturligtvis var han som höll i blyertspennan när noterna plitades ner i partituren. Men han uppfattade det inte heller som att någon annan lallade toner i hans öra som han bara hade att skriva ner. Han såg det som att han själv placerade sig inne i musiken, upphörde att existera inom dess skal, och drevs av dess egen energi för att formulera vad den själv ville. Han kallade det omväxlande för »musikhavet«, »musikängeln« eller ibland helt enkelt »gud«.

Anders Eliasson personifierade på många sätt den lite romantiska bilden av konstnären. I hans produktion finns en lucka mellan symfoni nr 1 och symfoni nr 3. Vad som hände med tvåan visste inte ens Eliasson riktigt själv. Kungliga filharmonikerna hade beställt en sådan, men den förblev liggande bara fem, sex minuter in i första satsen. Anders Eliasson hade kört fast fullständigt. Kanske förlorade han tillfälligt förmågan att lyssna av musiken tillräckligt lyhört?

I början av nittiotalet började han ta sikte på ett väldigt oratorium som tagit alltmer av hans tid i anspråk. Det kom att bli en kamp mot klockan innan uruppförandet kunde äga rum strax innan jul 1998. Åttio minuter musik med Radiokören, Eric Ericsons kammarkör, Sveriges Radios symfoniorkester och solister. Mot slutet fick han ägna mer och mer av sina dygn i »råtthålet«, som han kallade sin inrökta lägenhet i Gamla stan i Stockholm, åt att få det klart. Ibland satt han och skrev i över femton timmar i sträck, mot slutet ännu mer. När verket väl var framfört kände han total tomhet. Recensionerna var visserligen entusiastiska men Anders Eliasson tyckte inte att reaktionen på något sätt stod i proportion till vad han hade åstadkommit. Han kände förakt inför det sociala spelet och avsmak inför kulturlivet. Han tyckte att Sverige hade ersatt Goethe med Kalle Anka och Beethoven med Musse Pigg. Dessutom hade han skatteskulder. Han flydde till München i Tyskland men inte heller där hörde han hemma. En granne hotade ringa polisen om han spelade på pianot i lägenheten. Så han fick hyra en stuga på Gotland och börja långpendla för att över huvud taget kunna komponera. Senare flyttade han tillbaka till Stockholm.

De vanligaste musikanvisningarna bland alla hans partitur är »deserto«, övergivet, och »lugubre«, sorgset.

»Kan man säga att musiken är en tröst då?« frågar journalisten Mikael Strömberg tonsättaren i en P2-dokumentär.

»Tröst? Det vill jag inte säga, det är mycket mer än så«, svarar Anders Eliasson.

»Det är sättet för mig att leva. Det är en förutsättning för att jag ska kunna genomleva det här.«