Anders Larsson

Den första gången Anders Larsson stod på scenen i Finland, på premiären av pjäsen d.u.M (den unge Mannen) i Helsingfors 1979, kastade någon ur publiken upp en kniv på scenen mitt under föreställningen. Handlingen måtte ha motsvarat alla de värsta fördomarna en svensk kunde hysa om finländare, men Anders Larsson rörde inte en min, hans rollgestalt plockade lugnt upp kniven och började peta sina naglar med den, och begåvade därmed karaktären med en ny, hotfullare sida med en finurlig knorr som var typisk för Anders Larsson.

Anders Larsson föddes 1952 i Västervik i Småland och växte upp i Tranås. Efter skolan gick han till sjöss i ett år, arbetade som volontär i Malaysia en period, och studerade teologi Uppsala  några terminer innan han sökte sig till skådespelarutbildningen vid Statens Scenskola i Göteborg. Sedan följde ett års anställning på Malmö Stadsteater och tre år vid Åbo Svenska Teater liksom den ikoniska rollgestalten Malte i tv-såpan Rederiet.

Trots den gruvliga inledningen på skådespelandet i Finland rotade Anders Larsson sig snart i Helsingfors genom äktenskapet med författaren Susanne Ringell. Paret samarbetade i ett flertal produktioner, medan Anders Larsson berikade det finlandssvenska teaterlivet både som skådespelare, regissör och pjäsförfattare. Under de följande fyrtio åren skulle det bli ett trettiotal skådespel av hans flyhänta penna, börjande från debuten Svarta stjärnor mot vit botten år 1985 på Svenska Teatern, trilogin Två män i ett tält som med tio års mellanrum 1994–2014 pejlade förändringarna i världen och mansrollen via skildringen av två barndomsvänners återkommande campingsemester, och den hejdlösa Kalevala på trekvart 2019, där Anders Larsson komprimerat det finländska nationaleposet till en humoristisk och actionspäckad monolog, för att nämna bara några. 

Anders Larssons dramatiska gärning erhöll många pris, bland annat av Längmanska kulturfonden 2002 »för ett angeläget dramatiskt författarskap och djärvt återskapande av Kalevala«.

Kalevala-monologen bygger på hans bok från 1999, Kalevala för lata, och under årens lopp gav Anders Larsson ut ytterligare sju böcker. Debuten skedde 1985 med Fiskbilen och andra fabuletter, vars smått absurda titel angav tonen för många senare alster. 

Anders Larsson var en mästare på att skildra till synes vardagliga händelser i sina noveller, där det ovanliga, oväntade och besynnerliga ständigt ligger på lur, liksom en underfundig, stillsam humor genomsyrar texterna. I senare böcker tillkom också ett ökat vemod och ett mörkare stråk, till exempel i Ett barns memoarer från 2017 och Ögon i mörkret från 2020, som skulle bli hans sista bok. Ett bärande tema i båda novellsamlingarna är skildringen av en känslig pojke mitt emellan barndom och målbrott, som försöker orientera sig bland svårbegripliga vuxna och än obegripligare jämnåriga flickor i en småstad på femtiotalet.

Helsingfors blev Anders Larssons bas i drygt fyrtio år, med återkommande långresor med frun Susanne. I början till mera exotiska destinationer som Madagaskar, men senare mest inom Europa för att söka skrivro, samtidigt som han naturligtvis upprätthöll en tät kontakt med familj, släkt och vänner i Sverige. Fasta punkter var föräldrahemmet i Tranås och senare lägenheten i Uppsala, liksom sommarstället på Nagu i den finländska skärgården.