Anders Öhrwall

Han kom till Stockholm som ung pianist, skicklig på jazzimprovisation, för att gå på Musikhögskolan. Han kallades »Snöret« Öhrwall, han var nämligen avsevärt avlång. Med tiden skulle han få fler smeknamn. »Körwall« var väl förmodligen oundvikligt, och kanske »Arrwall« också med tanke på hans många körarrangemang.

På Musikhögskolan fanns både körsång och kördirigering på schemat. Anders sjöng i skolans kör under ledning av Eric Ericsson. Det måste ha gjort ett mycket starkt intryck på honom, för under hela sitt liv skulle han aldrig sluta leda körer och arrangera körmusik.

Som cembalist i Musica Holmiae lärde han sig att spela »otjock Bach«. Vad man menar med det är en ursprunglig, barock Bach, opåverkad av senare tiders romantiska tolkningar av honom, en levande och dansant Bach.

1962 började Öhrwall sin långa anställning som kyrkomusiker i Adolf Fredriks församling och 1964 grundade han Adolf Fredriks Bachkör, en mycket ansedd kör som tolkade barockmusik. Många av hans sångare vittnar om hur Anders drillat dem i klara, artikulerade sextondelar. De skulle inte vara sammanbundna och liksom glida ihop utan framstå tydligt var för sig. Det skulle låta »som när tigerungar borstar tänderna«, enligt ett uttryck som Anders hade, och tydligen var det glasklart både för honom själv och för kören vad han menade med det.

När kören kom till repetitionerna brukade de få notblad som var förpreparerade av Öhrwall med massor av dynamiska tecken. »Det står för lite i noterna«, brukade han säga om barockmusik. Och därför fick han fylla i riktningarna själv. Och riktning, det hade det alltid. Tecknet för crescendo (tilltagande ljudstyrka) i musik påminner om <, och tecknet för diminuendo (avtagande) påminner om >. Sätt ihop dem (<>) så ser det lite ut som en cigarr. Det var ett annat av Anders uttryck. »Får jag höra en lång ­cigarr?«, kunde han säga till någon av stämmorna i sin kör.

Han kunde ha kort stubin, men det fanns alltid en värme mellan honom och hans kör, och i musiken kunde han få varje individuell korist att känna sig unik och behövd. Det är det som är en körledares hemliga uppgift.

Som dirigent hade han en helt egen stil, mer lufsig än pregnant och fjärran från traditionell slagteknik. Med sina långa armar och stora händer »skovlade« han fram musiken. Men när det gällde Bachkören var idén att drilla dem så minutiöst på repetitionerna att musiken skulle sätta sig i kroppen på var och en av koristerna. Sedan skulle det vara som att trycka på en knapp att slå i gång dem. Maskineriet skulle rulla på av sig självt.

Nu var det inte bara Bachkören han ledde. Under många år ledde han även Drottningholms barockensemble, en instrumental orkester. Liksom Filharmoniska kören, knuten till Konserthuset i Stockholm. Under några år var han chefsdirigent för Radiokören, och på 90-talet ledde han även The Phoenix Bach Choir i Arizona, USA. 1980 blev han invald i den Kungliga Musikaliska akademien och 1987 fick han den kungliga medaljen Litteris et Artibus, som delas ut för »framstående konstnärliga insatser«, bland annat inom musik.

Anders Öhrwall har också betytt mycket för svenskt körliv på ett mer handfast sätt. I hela Sverige finns det knappt en kör som inte sjungit något av hans arrangemang. Han arrangerade massor av musik, som ständigt efterfrågas. De ligger bra för rösterna, låter varje stämma ha en egen melodisk logik och klingar väldigt väl tillsammans. Ofta handlade det om äldre folklig musik, som har en slags relation till barockmusik, och för övrigt också en relation till jazz.

Många gånger skrev han för kör, kontrabas och flöjt. Något det hände att han fick kritik för: »Varför skriver du alltid just för kör, kontrabas och flöjt?«

»För att det låter så bra ihop«, svarade han då. Han tröttnade helt enkelt inte på hur det klingade tillsammans. Och det var ju ett fullt tillräckligt skäl.

Stefan Westrin, kulturjournalist