Anders Tengbom

Anders Tengboms långa arkitektkarriär utspelade sig parallellt med funktionalismens genombrott och en radikalt förändrad arkitektroll.

Han var nykläckt student och just inkallad rekryt när han besökte Stockholmsutställningen år 1930. Han var knappast ensam om att känna en närmast revolutionär fascination inför drömmen om ett nytt Sverige med folkhemsbygget och den svenska modellen på agendan. Det var således inte med någon större tvekan som han valde att slå in på samma yrkeskarriär som sin kände far Ivar Tengbom. Visserligen kantstöttes vurmen för funkisens geometriskt exakta moderna något när han några år senare på en lastångare begav sig till USA för att studera under Eliel Saarinen vid Cranbrook Academy. Det var inte bara läromästarens ifrågasättande av Le Corbusiers stadsplaner som sådde frön av tvivel, resan västeröver till Frank Lloyd Wrights Taliesin gjorde ännu större intryck. Wright tolkade inte Louis Sullivans motto »Form follows function« som att funktion var viktigare än form, i stället ville han integrera de två i en romantisk, närmast poetisk modernism.

Bonnierhuset, som invigdes året efter krigsslutet, var ett av Anders Tengboms första större verk och presterades tillsammans med fadern. Den italienskt inspirerade fasaden med sina karaktäristiska tegelstavar påminner trots sitt strama formspråk om tidigare epokers väldetaljerade arkitektur. Men det skulle inte dröja länge innan funkisen slog igenom i Sverige. Redan året efter Stockholmsutställningen publicerade Sven Markelius, Gunnar Asplund, Uno Åhrén och flera andra stridsskriften »Acceptera« som propagerade maskinestetik och en utrensning av det historiskt förlegade med funkisen som verktyg för samhällets modernisering. Resultatet skulle med tiden bli miljonprogrammet som förpassade städernas nyinflyttade invånare till abstrakta arkivskåp utställda på rad i natur och trafikmaskiner. Arkitekten reducerades till en konsult bland andra i den industriella byggprocessen.

Anders Tengbom sörjde inte rivningen av Klarakvarteren, utan bidrog själv med det andra Hötorgshuset, fast själv föredrog han Svenska Dagbladets nya kontorsskrapa som med sin tegelfasad och sicksackplacerade fönster inte var så amerikaniserad i sin arkitekturstil. Att det blåste snålt kring tidningsfabrikens hörn när den tredje statsmakten placerades på behörigt avstånd från dem som skulle granskas, och att restaurang Marginalen var avskalat maskinlik jämfört med Klaras inrökta kaféer, uttryckte den nya tidens estetik.

Dagens debatt om Slussen påminner om sextiotalets cityomvandling med Riksgropen som en gigantisk bombkrater mitt i Stockholm. Då som nu var det pragmatiskt ekonomiska rationella överväganden som dominerade – det stadsrum som de flesta Stockholmsarkitekterna föredrog för sina egna kontor, och senare även Tengboms, var däremot Gamla stans gyttrigt levande miljö. Tillsammans med kollegorna Ralph Erskine och Leonie Geisendorf föreslog däremot Tengbom en italienskt inspirerad Corso som en folkvimlande fortsättning på Sveavägen ned till Gustav Adolfs torg, helt på tvärs med Peter Celsings vinnande förslag till kulturhus. Samarbetet med Erskine skulle flera decennier senare resultera i Vasaterminalen, en husmaskin med samma rationella upplägg som de kontorshus och sjukhusbyggnader som Tengbom producerat genom åren.

Den svenska arkitekturens storhetstid under det förra seklet sträcker sig från Ferdinand Boberg, Ragnar Östberg och Ivar Tengbom fram till Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz och Peter Celsing. Därefter har svensk arkitektur haft svårt att göra sig gällande internationellt. Anders Tengbom tvekade i början av sin karriär inför en alltför långt driven funktionalism, inte desto mindre avstod han och de flesta kollegorna från att likt i utlandet ifrågasätta och samtidigt vidareutveckla modernismens stora frågeställningar, den debatt som i sextioåttarevoltens kölvatten resulterat i den expressionistiska fria formens arkitektur som i dag producerar arki­tekturikoner runt om i världen.