Anders Töpel

Det var popfeber i hela landet under sommaren 1964, och den första Beatlesfilmen »A Hard Day´s Night« gick upp på biograferna. Göteborgstidningen GT ville gärna vara med på ett hörn och anordnade en tävling som gick ut på att man skulle kora »Västkustens Beatles«. Bland alla coola engelska bandnamn i startlistan (The Spacemen, The Rattlers, The Hunters, The Jivers…) fanns det ett som stod ut. Tages hade tagit sitt namn efter Danne Larsson som, kom de överens om, hade det fånigaste mellannamnet av alla i bandet.

Det var en rest av en tidig idé i bandet av att vara anti-allt. Båthusen längs sommarstugekuststräckan utanför Göteborg fungerade nästan som fritidsgårdar vid den här tiden, och här hade Tages sina första spelningar. De spelade ännu inte pop, utan skiffel, med banjo och tvättbräda, och de hade på sig rutiga skjortor, jeans med hängslen, raggsockor och grova skor.

Allt ändrades med The Beatles. I tävlingen skulle man inte bara låta som förlagan, man skulle se ut som dem också, och Anders Töpels mamma fick uppdraget att sy upp kraglösa kavajer i brun manchester till hela bandet. Det funkade bra. Eftersom tjejerna skrek så högt och eftersom den tidens förstärkare var så svaga var det nästan ingen som hörde musiken i finalen på Liseberg. Men Tages var mest lika, och spelade med mest energi. De vann överlägset och råkade sätta i gång världens hysteri på kuppen. Snart drog de rekordpublik till Liseberg. Deras första singel »Sleep Little Girl« spelades in i en brottarlokal i Nylöse och petade ner själva original-Beatles från radions omåttligt populära program »Tio i topp«, där den sedan parkerade på listan i flera månader. Allt detta beskrivs utförligt i Göran Brandels och Lennart Wrigholms bok »Tages – från Avenyn till Abbey Road«.

Anders Töpel var 17 år när allt det här hände. Han hade vuxit upp i det idylliska Änggården nära Slottsskogen i Göteborg och hans mamma hade lärt honom de första ackorden på gitarr. När han slutade skolan gav sig Tages ut på vägarna, och där stannade de under större delen av 60-talet. Sommaren 1965 gjorde de 140 spelningar i folkparker runt hela landet, 4 000 mil på småvägar som ännu inte hade några hastighetsbegränsningar. Man kan förstå att vuxenvärlden skakade på huvudet åt en del yttringar i den här nya popvärlden. Tages gjorde det ibland själva. När de spelade i Jönköping en gång blev det så trångt av fans runt deras turnébil att en tjej hamnade mellan bilen och släpet, så hennes fot kom i kläm för bakhjulet. När Tages kom tillbaka ett halvår senare la sig tjejerna ner på gatan för att de ville att Tages skulle köra på dem. Butikerna sålde Tagesjackor, Tagesskjortor och Tagesbyxor.

Precis som The Beatles gick också Tages från ganska enkla treminuterslåtar i början av 1960-talet mot en betydligt större musikalisk komplexitet fram emot slutet. 1967 satt de i en jättestudio i Bromma med massor av spelmän från Dalarna, en barnkör, en stråkorkester och kompisar, och spelade in det sista albumet »Studio«. Då hade de redan förnyat sättet att göra liveshower genom att uppträda i helvitt framför en gigantisk vit skärm där det hela tiden ­projicerades färger, bilder och mönster.

Popen gled tillbaka när 1960-tal gick mot 1970-tal, och många band splittrades. De som blev kvar inledde långsamt en förvandling mot det vi i dag kallar dansband. Tages hade en utlandslansering på gång och för att underlätta genombrottet bytte de namn från Tages till Blond. Men det hela rann ut i sanden och medlemmarna hoppade av en efter en. Anders Töpel valde också att säga hejdå för att ägna mer tid tillsammans med sin Anna-Carin. Han jobbade i järnaffär under en tid och började sedan i hamnen, där han klättrade i karriären från utropare till produktionsledare. Med Tages gamle trummis och andra vänner bildade han partybandet Askims Livs och Delikatesser, som spelade lite här och var under större delen av hans liv. Och trots att de alltid sa: »Det här är sista spelningen med Tages«, så fortsatte bandet att återuppstå då och då med ojämna mellanrum, också efter att de officiellt lagt ner.