Anna-Lena Löfgren

Hon föddes och avled på – just det – »Lyckliga gatan« i Rånäs i Uppland – där hon tillbringade sina sista 25 år.

Anna-Lena Löfgren kom alltid att förknippas med det sentimentala italienska örhänget liksom med den norska sången »Regniga natt«. Hon skördade stora segrar med ett fåtal melodier både här hemma och i Tyskland. Signifikativt var, att samma dag hon gick bort, gav man ut hennes senast inspelade tyska skiva – »Ich Dich Auch«.

Hon debuterade hos »Farbror Sven« (Jerring) i »Barnens brevlåda«. Men det var »Rock–Olga« – Birgit Magnusson, som också avled nyligen vid 70 års ålder – som upptäckte henne och gav henne en skjuts upp för karriärstegen via Nalen i Stockholm.

Sedan gick det av bara farten; Anna-Lena Löfgrens något spröda och sorgkantade stämma skulle tilltala en stor och bred publik, inte minst den som sökte sig till Svensktoppen i radion på söndagarna. Där härjade hon flitigt.

Tyskland blev dessutom en mycket stor marknad för den välsjungande stockholmskan, som följde i Siw Malmkvists och Lill-Babs notspår, inte minst med sången »Dein Herz das muss aus Gold sein« som blev den sista av 22 tyskspråkiga singlar under elva år.

Två gånger medverkade Anna-Lena i Melodifestivalen. År 1963 blev hon ­oplacerad med Ulf Källqvists »Säg varför« och 1968 med »Jag vill tro« av kvinnan bakom den svenska texten till »Lyckliga gatan« – Britt Lindeborg. Det blev en sjätteplats.

Trots sin sjukdom – polio sedan barnaåren – var Anna-Lena Löfgren en gladlynt person.

Hon älskade att sjunga, inte minst med Christer Peters i Blekinge som hon turnerade flitigt med. Det gjorde hon även med de andliga sångarna Jan Sparring och Arthur Erikson. På 1990-talet satt Anna-Lena och samtalade med Peter Kondracki, sista mannen i hennes liv, som hon just träffat. Plötsligt sa hon:

– Jag jobbade ju kolossalt mycket i Tyskland också, men på den tiden, det var större delen av 1960–talet, begrep jag inte hur stor jag egentligen var där. Det var in och ut i skivstudior i ett kör, och det var bara att göra sitt jobb i väntan på nästa. Snacka om hårda papper!

År 2005 tvingades dock Anna-Lena Löfgren att dra sig tillbaka. Krafterna tröt och några år senare fick hon en stroke, som även satte ner synförmågan.

Trots motgångarna skrev Anna-Lena en bok som hon kallade »Mitt liv bland regniga nätter«, men ännu – sommaren 2010 – finns inget förlag till den.

Men Britt Lindeborg, som skrev den svenska texten till »Lyckliga gatan« gav ut en självbiografisk bok om den svunna idyllen. Hon gav den namnet »Lyckliga gatan – du finns inte mer«.

Siw Malmkvist har sagt om Anna-Lena Löfgren: »Hon ägde en förmåga som få andra. Hon berörde när hon sjöng. Det är få sångerskor som kommer en så nära att rösten verkligen spelar på känsliga strängar. Anna-Lena hade den förmågan och hon var tämligen ensam om detta.«

Under den sista tiden i sitt liv var ­Anna-Lena Löfgren sängbunden. Så gott det gick ägnade hon sig åt matlagning och handarbete, och att »minnas gångna tider«, berättar Peter Kondracki. Hon tänkte tillbaka på allt hon varit med om.

Och så gnolade hon på den sång som blev hennes mest önskade genom alla år:

»Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.«

Anna-Lena Löfgren blev 66 år. Få kom henne riktigt nära som privatperson, och kretsen kring henne förblev liten; några barn fick hon aldrig.

– Det har jag inte tid med, förklarade hon.

Som sångerska finns hon för alltid kvar genom sånger som »Se mig i ögonen älskling«, »Måndag måndag«, »Kärlek på lasarett«, »Det finns ingenting att hämta«, »Sommaren det hände«, »Plaisir d’amour«, »Lyckliga gatan« och »Regniga natt«. Hon var en schlagersångerska med stort S – sådana som egentligen inte finns längre.

Tony Kaplan är nöjesreporter på Kvällsposten