Annette Kullenberg

Allt var som det skulle vara i en tv-studio i Göteborg en sommarafton: Soffa. Aktuellt ämne. Kändis.

Programledaren hade till sin producent ironiskt sagt: public services avtal med staten gör att båda sidor måste komma till tals. ”Vem i så fall?”, frågade producenten. ”Det fixar jag”, sa programledaren.

Därför satt denna sommarkväll 1995 i soffan inte bara Yvonne Ryding, en Miss Universum. Hon var där som ambassadör för A Non Smoking Generation. Där satt också den uppseendeväckande rödhåriga Annette Kullenberg, som vanligt klädd som ett turnerande marknadstivoli, rött, rött, rött både i klädsel och smink, mycket mascara, skyhöga klackar.

Den vackra Ryding gjorde galant sitt jobb: fimpa for ever fort som fan.

Programledaren sa: ”Annette, du har en rynka i pannan. Vad är det som bekymrar dig?”

Kullenberg: ”… åh, rökning. Jag började röka när jag var tretton. Det är bara en sak jag är ledsen över - att jag inte började tidigare.”

Det var sådan hon var. Oväntad. Provokativ. Kvick. Motsägelsefull. Olydig. Glamourös och over the top. Spjuver och diva i samma lyxförpackning. Hon var medlem i Republikanska segelsällskapet.

Men framför var hon reporter. Hon kom att framställas som något  finare, författare, dramatiker, publicist. Men i grunden var hon en reporter - även när hon var kolumnist - som såg med egna ögon, hörde med egna öron och var reporterlycklig, när någon makthavare babblat sig in i ett ohållbart läge. (Finansminister Sträng blev härligt förlöjligad av henne i Veckojournalen.)

En av hennes arbetsledare beskrev henne: ”Annette är på samma gång en ardenner och lipizzaner. En arbetshäst förmögen att utföra cirkuskonster.” Hon hade idéer och missade aldrig en leverans. Det blev, berättade en reporter som följde henne, klasskampsreportage av bästa märke, när hon - naturligtvis i röda högklackade pumps - i Margaret Thatchers England klafsade ut till strejkande arbetare i deras gruvsamhällen fyllda lervälling och bitterhet. ”Gruvarbetarna”, noterade fotografen, ”kände igen äkta engagemang.”

Sin oräddhet visade hon på många sätt. När Reimersholme, där hon en tid var bosatt, drabbades av snöoväder ropade hon vid biblioteket till en för henne totalt okänd man: ”Hej, du där! Du ser stark ut. Kan du bära mig över snödrivorna?” Han konstaterade efteråt: ”Hon vägde nästan ingenting.”

När Aftonbladet, något högfärdigt, 1976 skulle lansera en spirituell söndagsbilaga med undersökande reportage, kvicka personporträtt och intellektuell hållning stod Kullenberg näst högst på önskelistan (högst stod Jan Guillou men han svartlistades av styrelsen). Hennes röst var karakteristiskt släpig och gäll, när hon förhandlade: ”Jag har tre villkor …”

”Fan, nu kommer det”, tänkte förhandlaren: ”Röster i Radio till hemmet, betald språkkurs i Aix-en-Provence och första-tjing på OS i Moskva …”

Men icke. Kraven var yrkesmässiga. 1. Jag vill ha elektrisk skrivmaskin. En tidsmarkör. Svar: Sådana har vi inte på Aftonbladet. Men vi skaffar en. 2. Jag vill ha samma lön som jag har på Vi. Svar: Inget problem. Kullenberg: ”Du frågar inte ens hur mycket jag har …” Svar: Din lön på en famlande veckotidning med sjunkande upplaga kan vi säkert matcha. 3. Jag vill inte bara skriva reportage och porträtt. Jag vill bli kolumnist också. Förhandlaren sa det inte men han tänkte: Vilket fynd hon är - i en tid, sjuttiotalets mitt, när alla journalister bara ville jobba fackligt och sitta i kommittéer och skriva i tidningen bara var ett nödvändigt ont.

Kullenberg blev kolumnist, den mest uppmärksammade av alla fast konkurrensen med andra kvinnor var vass – kolumnister var samtidigt Märta Tikkanen, Maria-Pia Boëthius och Anna Wahlgren.

De fast anställda kvinnorna var samtidigt djupt – och sannolikt befogat – missnöjda med grabbigheten och spritvanorna på sin tidning. Kullenberg förlöste dem. Hon sa: ”Gnäll inte. Vi allesammans skriver om hur det är. Vi kallar det Dokumentet.”

Opinionsmässigt var Dokumentet en fullträff. Men varumärket Aftonbladet led stor och varaktig skada. Kullenbergs arbetskapacitet fick medsystrarna att tappa hakan. Vid ett hemligt planeringsmöte sa hon nämligen: ”Jag är ledsen. Men jag kan inte stanna längre. Dramaten har premiär i kväll på min nya pjäs och jag måste vara där.”

Hennes latinska temperament gjorde henne lämplig som utrikeskorrespondent i Buenos Aires och senare i Barcelona. Hon var fortsatt fantasifull och egensinnig i sina ämnesval.

Efter 25 år på Aftonbladet kom kraschen. Hon hade mammaaktigt skrivit en kolumn i vilken hon oroade sig för prinsessan Madeleines alkoholvanor och ”partyprinsessans” festande kring Stureplan: ”Madeleine! Det är dags att sluta supa!” Ansvarige utgivaren strök några ord - ” i dagsläget önskar jag att det fanns en enda människa i Madeleines närhet som brydde sig om henne” - och han ändrade rubriken till: ”Madeleine! Det är dags att sluta festa!

Det blev strid och stämningar. Den rasande Kullenberg fick avgångsvederlag och i praktiken sparken.

Den enda bestående lärdomen av detta är, att ska du få sparken från Aftonbladet måste du besitta talang långt över snittet.