Arvid Lagercrantz

Den allvarslagde politiske radioreportern med de aristokratiska anletsdragen befann sig i den alltid vanskliga situationen: vinna eller försvinna.

En nytillsatt dynamisk radiochef hade beslutat att göra den då 42-årige Arvid Lagercrantz till sin vice vd på det så påpassade public service-företaget, som då fortfarande bar namnet Sveriges Riksradio.

Men det tisslades och tasslades i korridorerna. Det pågick förtalssessioner bakom stängda dörrar. Lagercrantz förtalades – och radiochefen Ove Joanson idiotförklarades. 

Radions rykte måste försvaras. Ty alla visste ju att Lagercrantz var tokig. De mest initierade visste dessutom att påståendet var sant.

Den stilige, bildade och förnuftige Lagercrantz hade nämligen redan i tidig ålder fått diagnosen ärftlig psychosis manico-depressiv, som i dag sorteras in under ordet bipolär. De maniska perioderna kom och gick. Besöken på de psykiatriska klinikerna var många och vid något tillfälle handlade det om tvångsintagning på Beckomberga. »Jag har fått elchocker, legat i bälte och fått massor med psykosmedicin.«

»Dessemellan har jag varit helt frisk«, skrev han  – och Lagercrantz tog sig in i journalistiken. På Dagens Eko hade han blivit en obrottsligt opartisk inrikespolitisk reporter och analytiker. 

Hur skulle han nu göra för att möta skitsnacket och med högburet huvud kunna flytta upp till chefsplanet på våning 5?

Lagercrantz visste. Han bjöd in mellanchefer, arbetskamrater och skeptiker till ett personalmöte. Han ställde sig upp och sa: 

»Vänner, om jag en dag kommer till jobbet klädd i badrock och halmhatt och insisterar på att spela piano – då ska ni bara ringa hem till min fru så hämtar hon mig.«

Frågan var avklarad. Lagercrantz blev, som hans vd uttryckte det, »den klokaste och mest klarsynte och uppriktiga parhäst någon kunde ha«. Hans kontakter med politiker och organisations-Sverige var oöverträffade. Andra fann honom tråkig – »så intresserad av inrikespolitik att man måste lyssna på honom fram till ett sista semikolon«.

Intresset och korrektheten var de egenskaper som gjorde att Lagercrantz blev den ende journalist som Thorbjörn Fälldin öppnade sig för och som gjorde att han i intervjuböcker fick avsluta Tage Erlanders memoarsvit. Snacka om att jobba över blockgränserna.

Arvid Lagercrantz,  som naturligtvis var släkt med en rad andra berömda Lagercrantzar – Olof på DN var hans halvbror, författaren David är hans brorson och skådespelerskan Marika hans brorsdotter. Den berömda radiorösten Lis Asklund var en halvsyster.

Lagercrantz kunde se sträng ut. Men han var i själva verket vänlig. En gammal utrikeskorrespondent, hemkallad till den årliga tvagningen, minns hur Lagercrantz, då upphöjd till högste chef, frågade: »Får jag äta lunch med dig?« Korren var övertygad om att nu skulle det vankas råd och varningar. Kanske skulle han få sparken eller – än värre – befordras till programledare. Men nej, Lagercrantz var bara vänlig och nyfiken och ville veta hur det stod till på korrens placeringsort.

Viktigare än journalistiken var i förlängningen hans engagemang i Fonden för psykisk hälsa. Han var aktiv i en verksamhet som förebygger sjukdom, ökar livskvalitet och räddar liv genom stöd till forskning och ökad öppenhet. Han skrev 2010 boken Mitt galna liv (var det någon som sa att han inte hade humor?). Han beskrev den som »en memoar om psykisk sjukdom« som dämpat fördomarna. 

»Med nödvändighet«, skrev han, »handlar den också om mig själv men mest om min sjukdom, hur jag led, hur jag behandlades och vad läkarna skrev i mina journaler. Jag vet att många människor har liknande problem. Låt oss dela ensamheten.«