Assar Lindbeck

Assar Lindbäck föddes in i skötsam norrländsk socialdemokrati. Pappan fackföreningsman och kommunalt aktiv, båda föräldrarna nykterister. Vid köksbordet fick Assar lyssna till gästande storheter som Gustav Möller och Rickard Sandler. Han engagerade sig  i SSU och blev ordförande för Laboremus.

Den unge reformatorn läste ekonomi, tappade tron på planering men behöll en grundläggande optimism om social ingenjörskonst, tackade nej till att bli Tage Erlanders sekreterare (det blev Olof Palme) och började stava efternamnet med e i stället för ä eftersom det underlättade i de internationella kontakterna.

Och så tog den akademiska karriären fart.

Lindbeck med e blev ett fenomen. Ung professor. Institutionsbyggare. Samhällsbyggare. Den mest läste svenske ekonomen, den mest hårtslående debattören. Dessutom skrev han en klarinettsonat och målade abstrakt. En renässansmänniska, kort sagt.

Han publicerade dussintals böcker, avhandlingar och utredningar och hundratals artiklar, i en aldrig sinande ström. Han revolutionerade forskarutbildningen, byggde upp Institutet för internationell ekonomi till Sveriges främsta och fostrade generationer av ekonomer. Han grundade Ekonomisk Debatt, ledde priskommittén för ekonomipriset (vilket innebar en icke föraktlig internationell maktställning i ekonomskrået). Han utvecklade teorin för hur arbetsmarknaden fungerar – och att den i praktiken ofta gynnar insiders på bekostnad av outsiders.

Han rev och bökade i politiken. Kritiserade hyresregleringen – som stängde ute outsiders från bostadsmarknaden. Kritiserade jordbrukspolitiken – som gynnade insiders i lantbruket. Kritiserade planekonomin och den nya vänstern i internationell bestseller, marknadsförd av ingen mindre än Nobelpristagaren Paul Samuelson.

Gick till storms mot Meidners löntagarfonder som han menade skulle leda till maktkoncentration. Gled allt längre från den gamle vapenbrodern Palme. Gick ur sitt gamla parti med buller och bång inför det riksdagsval som skulle avgöra fondfrågan.

Utsågs av statsminister Bildt att tänka nytt om hur Sverige borde återstartas efter 90-talskrisen. Lindbeckkommission lade fram 113 förslag – allt från längre mandatperioder till bättre journalistutbildning. Ingen fråga var för stor. Eller för liten. Hans ettriga stämma, fortfarande med viss norrländsk brytning, smattrade fram nya recept, ständigt nya.

När jag själv samarbetade med honom (SNS Konjunkturråd 1993) slogs jag av hans frustande entusiasm och sardoniska humor, parad med kompetens och snabbhet. Ett drag av stingslighet i yngre år mildrades med tiden. Och beslutet i medelåldern att transplantera hår på den glesnande skulten gjorde att han såg gladare och vänligare ut. Pugilisten blev en gosegubbe.

Assar Lindbeck var, som framgått, både en skolad och framgångsrik forskare – och samtidigt en skicklig debattör och skarp polemiker. En person som ville använda sina kunskaper till att förbättra villkoren för människorna i det folkhemska konungariket – även då hans förslag gick på tvärs mot konsensus eller det politiskt korrekta.

En ekonom långt från de elfenbenstorn där många av dagens unga teoretiker trivs. Lindbeck sa på äldre dagar att de forskarstudier han själv bidragit till att introducera nog hade gått för långt i matematisering, på bekostad av verkligheten.

Det får bli Lindbecks credo. Samhällsvetaren som i god svensk ekonomanda – tänk Wicksell, Cassel, Heckscher, Myrdal, Ohlin – ställde sin kompetens i samhällets tjänst. En »gränsgångare« som han själv uttryckte det –  ständigt vandrande fram och tillbaka över gränsen mellan forskning och samhällsdebatt. Ständigt aktiv. Hans sista vetenskapliga artikel skickades in för publicering efter fyllda 90.

Som sådan gränsgångare var han Sveriges mest inflytelserike ekonom under det senaste halvseklet. Han kommer att saknas. Av sina elever, av sina med- och motdebattörer, men framför allt i det svenska samhällsklimat där Twitterkonton och personpåhopp trängt ut så mycket av det intellektuella samtalet.

Klas Eklund

Seniorekonom, Mannheimer Swartling